”Inuti Wilda” byter titel!


Tyvärr, och det tar emot. Jag måste byta titel på boken. Den säljer inte alls bra. Faktum är att den säljer sämre än min förra:/ Helt sjukt. Frågade Stina Wollter, och hon höll med mig.

Jag ville ha titeln från början, en hyllning till en av de starkaste kvinnorna som finns (Tyvärr  har vi ingen kontakt längre)

Men jag måste ha en titel som framhäver att det faktiskt är en skräckbok, om vampyrer (Bland annat) ”Inuti Wilda” kan vara vilken bok som helst, barnbok, någon jävla deckare, ja till och med en polsk bok med tantsnusk, eller i värsta fall: En bok om Krister Sjögrens påstådda erövringar. Jag ska passa på,att bearbeta boken på ett  par ställen också, hoppas vara klar inom ett par veckor.

Tack för att du lyssnade.

Annonser

Önskar jag hade älskat ihjäl dig istället.


Alla helgona.Detta är en historia från det verkliga livet, och detta kom att påverka hela mitt liv. Jag tappade glädjen och förmågan att skriva efter detta, och det här är första gången jag ”pratar” om det.

Många tankar rinner igenom mig som upphettat thinner som glöder smärtsamt men vackert. Tänker på dig J, som jag ofta gör, trots att det är över fyra år sedan du lämnade mig/oss. Jag tror ingen förstod hur sjuk du egentligen var, allra minst psykiatrin.

Vi talade nästan varje dag med varandra under flera år. Det var bara den tunga natten som flimrade vackert med stjärnornas glans på den becksvarta himlen. Men sorgen var vacker med dig. Ensamheten delade vi på. Våra hjärtan delade slagen.

Du skrev till mig en gång ”Vi finns där för varandra vad som än händer. Vi ska klara av det här”  Men nu är det bara jag kvar, och det vi aldrig hann med.

De nätter då min ångest skrek som värst så beställde du en taxi till mig, även om jag vägrade. Jag kom till dig. Taxin svepte sig fram under natten, och radion spelade vår sång ”Hjälp mig att leva” Du mötte mig vid dörren. Jag var så svag. Du ska något fräckt, som fick mig att skratta, trots att sorgen hade gnagt sönder mitt ensliga inre. Vi satte oss på altan. Du fyllde mitt glas med rödvin. Vi talade om livet. Vi talade om månes vackra skugga som stolta siluetter som speglade sig i våra tömda glas. Jag minns hur du drog upp mig från helvetet, med svaga händer då du inte själv var stark. Men du gjorde allt för mig, som du inte gjorde med dig själv.

Du bäddade ner mig. Jag var berusad på dig och mitt vin, Vi låg och pratade till gryningen stack i våra ögon, och leenden som sprack upp på våra trötta ansikten.

Dagen efter var jag så lycklig. Jag gick hela vägen hem, trots det var långt. Jag hade alla krafter nu som du gett mig.

Gud, vad jag älskade dig

Du blev sämre i din sjukdom, och svagare i ditt sinne. Du orkade inte träffa mig längre. Men jag trodde du skulle leva för evigt, du var ju mitt liv.

En dag ringde du mig, Kände knappt igen din röst. Du ville ses, du ville berätta något. Du var ivrig.  Men jag sa att jag inte kunde, trots jag kunnat ta mig tid.

Någon vecka efter. Jag gick från affären. Mötte en vän. Hon drog in mig en kall vrå. ”Du måste vara ledsen” sa hon och tittade på mig. ”Ledsen för vad?” svarade jag. Jag kände att hennes svar var ett svar jag inte ville ha. Hennes blick var våt. Hon darrade ”Att J är död. Hon tog sitt liv” Jag fryste till.” Du ljuger skrek” jag och rusade hem. Öppnade Facebook, och där såg jag hur folk skrev att de älskade dig och att du skulle vila i frid. Jag ställde mig mitt på golvet, och jag skrek till syret tog slut. Jag bankade mitt huvud i väggen, jag slet ner allt i från hyllorna.

På begravningen förstod jag inte att det var du i kistan. ”De måste ha tagit fel person” Då jag reste mig upp för att sätta rosen på kistan vinglade jag till, det var då jag förstod att du verkligen var död. Jag undrar vad du ville säga till mig. Jag önskade att jag funnits där. Jag funderar om du hade levt då, om allt egentligen var mitt fel.

Dina väggar hade varit fyllda med blodfläckar, och du hade försökt att dränka dig i badkaret. Jag vet att du ville leva, men inte kunde. Du kämpade varje dag, varje natt.

Men psykiatrin tyckte inte att du behövde hjälp. Familjen fick kämpa för att få in dig på en LPT.  Det gick bara någon dag, så skickade de hem dig, utan vårdplanering, bara hem på en buss. Då du kom hem skaffade du piller, tramadol tror jag.

Ett eller två dygn senare fanns du inte längre till,

Jag saknar dig så mycket, och avskyr mig själv som inte lyssnade kanske den enda gång som du behövde, och jag älskade dig, mer än du någonsin trodde. Jag gick sönder , och aldrig blir jag mig själv igen.