Då vi öppnar dörren till fikarummet


Jag är imponerad av människor som kan öppna dörren till fikarummet första dagen på arbetsplatsen, och hela rummet fylls genast upp av beundran. Det går ett skimmer genom de grå väggarna och leenden spricker upp som vårisarna. De sätter sig med kaffekoppen. Kikar nyfiket upp på sina nyfikna arbetskamrater och vänskap uppstår som ett dagligt mirakel, och vänskapsbanden blir outtröttliga, medan andra öppnar dörren, kroppen sjunker i hop och fniss går igenom lokalen medan de tittar nedlåtande på den uträknade personen. Jag har funderat på vad detta beror på, kanske auran som berusar omgivningen eller som är så svag att folk vänder sig bort. Om vi ändå kunde försöka att se dessa människor, fylla upp dem med oss själva, och de dem en jävla chans. Men egot är för stort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s