Då vi öppnar dörren till fikarummet


Jag är imponerad av människor som kan öppna dörren till fikarummet första dagen på arbetsplatsen, och hela rummet fylls genast upp av beundran. Det går ett skimmer genom de grå väggarna och leenden spricker upp som vårisarna. De sätter sig med kaffekoppen. Kikar nyfiket upp på sina nyfikna arbetskamrater och vänskap uppstår som ett dagligt mirakel, och vänskapsbanden blir outtröttliga, medan andra öppnar dörren, kroppen sjunker i hop och fniss går igenom lokalen medan de tittar nedlåtande på den uträknade personen. Jag har funderat på vad detta beror på, kanske auran som berusar omgivningen eller som är så svag att folk vänder sig bort. Om vi ändå kunde försöka att se dessa människor, fylla upp dem med oss själva, och de dem en jävla chans. Men egot är för stort.

Annonser

”Inuti Wilda” är klar!


Det tog mig fem år (!) att skriva klart boken, och nu är den inskickad till bokförlagen! Det är således en dryg väntan. I bland tror jag skrivit något genialt – som alla vill läsa för att i nästa stund höra skrik från bokförlagens kontor ”Vad i helvete har vi här då? Det är det mest sunkiga manus jag läst” Haha. Jag vet inte om jag ens kommer att ge ut den, om ingen vill ha manuset. Jag brinner inte lika mycket för skrivandet som jag gjorde då ”Pojken som inte fick dansa” blev publicerad. Nu kändes allt plötsligt på riktigt, och inte  som de där spontana rödvinskvällarna då manuset åkte fram, och målet var att sälja en eller två exemplar. Men jag är nöjd med manuset även om det är en våldsam skildring och en del sexuella företeelser. Jag har velat skapa vidriga karaktärer och en bok med få hjältar. Jag har velat klä av de goda sidorna ur människorna, och klätt dem i ondskans trikåer. Jag har varit gränslös, kanske för gränslös. Men det är en bok som inte kommer att göra någon oberörd.