En gång i Västerås


Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon
kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar
som barmhärtighet. Helt underbart.
Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i
sensommarnatten. Det var den natt allt kunde dansa. Hon
lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en
sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe. Panik. Panik,.
Måste fly.
Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatiskt
ärliga ögon.Jag vill inte se sånt. Det är ett hot. Hon viskade,
och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i
rummet. ”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten” –
Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett
självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill
uppleva.Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga
tårar.Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.:
Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så
krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på
kinderna. Vad var det?
Det var något som hette tårar som blötte den bedjande
marken, och smälte tårarna. Jag grät genom sten, hon grät
för att jag var lögnen själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s