Minns du?


Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar som barmhärtighet.
Helt underbart.

Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i sensommarnatten.
Det var den natt allt kunde dansa.
Hon lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe. Panik. Panik,. Måste fly.

Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatikst ärliga ögon.

Jag vill inte se sånt. Det är ett hot. Hon viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i rummet. ”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten” -Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill uppleva.Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga tårar.Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.: Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på kinderna. Vad var det?

Det var något som hette tårar som blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.
Jag grät genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

Annonser

”Inuti Wilda” läggs på is


Eftersom jag läser på Högskolan i Falun nu så har jag tyvärr inte tid att skriva på ”Inuti Wilda” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara så här mycket plugg….Men jag klagar inte. Jag tycker om att lära mig saker…

Men det innebär ett helt nytt liv där jag måste vara mer hälsosam. Jag måste lära mig att se livet från andra perspektiv. Det här är en bra chans, även om jag trodde att livet inte skulle bli så här, Men efter Frida, Jessicas och min pappas död (allt inom loppet av tolv månader) så blev aldrig livet sig själv igen.

Förr romantiserade jag döden. Jag ville bli ett med den, jag ville förenas med den bakom hårda svarta våta murar som darrade. Jag har som författare/poet levt ett märkligt liv som jag trodde det jag var skapt för, Det gav mig möjlighet att förverkliga något många drömmer om. Jag älskade att skriva och jag älskade att människor läste mina böcker, och tog sig till av mina ord.

Men det är dags att vakna upp i en grå och trist värld, och kanske kliva in i det jag ständigt har föraktat och aktat mig för, En liv bakom en dörr med det jag förr kallade det förljugna och kanske lära mig att acceptera det. Det är svårt att slåss mot världen med ett svärd där alla är blinda ändå. Jag kanske vaknar upp och ser allt på ett annat sätt,

Jag låter därför mitt skrivande vila, och vi får se om ”Wilda” får vakna till liv igen.