Vänskapens järnridå


Ännu en dag bland alla de andra. De ser likadana ut tomma med funderingar på vad som blev fel. Försöker få tag på en vän, som upphört att svara mig. ”Förlåt jag glömde”, ”Det är annorlunda nu sedan jag skaffat pojkvän. Det blir så Jonas” Efter nästan dagligen under flera års tid hörts ett par gånger i veckan så upphör vår vänskap på grund av en pojkvän. Jag kan inte döma någon, för att denne har valt ett annat liv. Jag kan inte vara sur på någon som valt ett liv som passar henne. Jag har inget VIP-kort, ett Wild-card i folks liv att få en plats hos dem som de inte vill ge mig. Jag har trots allt aldrig krävt något tillbaka, trots att jag själv har offrat mig själv för att finnas för andra. Kärlek kan inte köpslås eller säljas på Blocket.

Man blir bitter, och man ser allt i svartvitt. Samtalen om livet man tidigare haft blir samtal med sig själv, Outgrundliga frågor, svar som ekar och fräter sönder hjärnans hinnor i ett slags trögt flytande självförakt.

Just nu känns det som alla vill gå vidare, och bara lämnar mig kvar. Den ende som inte gjorde det ligger under kyrkogårdens frusna tjäle, och jag saknar henne så.

Vi sa att vi alltid skulle finnas för varandra J och jag. Att vi alltid skulle kämpa för varandra,. Att vi alltid skulle stötta varandra.

Nu är jag ensam kvar.

Jag sträcker mig ut efter hennes hand. Endast en kall hånfull vind svarar

”Vem fan tror du att du är” Utanför går världen vidare men kall hållfast blick bakom en järnridå, utan mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s