När hjärtan blir kalla och huvuden dumma


Min fina kommun vill bygga två stycken HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Självklart ska vi ta hand om dessa barn som flytt från krig, och som dessutom har haft en flykt hit i kylan i gummibåtar utan att veta om det finns någon som kan de emot dem. Vi ”svenskar” tycker synd om oss själva om Disney klipper i Kalle Anka eller om man inte har skolavslutningen i Kyrkan (då Alla plötsligt blir kristna) Självklart tycker vi som ”svenskar” att vi har det mycket, mycket värre än de som flyr från krig, Vi sitter där i våra varma hus, darrar på våra läppar, och vågar inte titta utanför gardinerna, hulkande, snyftandes ”DET ÄR SÅ SYND OM MIG”

De har flytt från sina hem, kanske sett ett syskon, eller en förälder bli mördade.  Då bör varje enskild person med ett hjärta och en någorlunda fungerade själ med nyanser av empati reagera öppenhjärtigt och sträcka ut sin arma med förstånd. Men grannarna där HVB hemmet ska byggas tänker inte så. De tänker inte alls. De tänker på sig själva och spyr ut sig i den lokla medierna och Facebook, om att det är fruktansvärt ”Spelar  ingen roll var man vill bygga så är dom inte välkomna” skriver en kvinna på Facebook och får medhåll. ”Huspriserna går ner” rasar en annan ”Kommunen tänker bara på dessa invandrare” snyftar en annan som känner sig kränkt.<

Jag blir genomledsen av alla dessa  personer som bara tänker på sig själva, hur de till och med spyr ut hat över människor de inte ens träffat. De sitter där hemma i sina villor och lägenheten. En del dricker för mycket, spöar frugan. Alla grannar vet. Men säger ingenting. För i bruksorten håller vi ihop, tydligen. Ingen vågar säga emot någon annan, de med andra åsikter kan man frysa ut. Det är inte lätt att komma till den här staden, trots att jag är född i detta rasistiska land från en annan ort. Jag har knappt vänner här ens. Hur svårt ska de då vara för de som kommer från ett annat land, dessutom har flytt från krig och elände? De enda som hela tiden hälsar på mig här  med ett tacksamt leende är flyktingarna.

Om det skulle bli krig eller annat elände i Sverige. Vad skulle då dessa inskränkta personer säga till sina barn ”det är inte säkert vi kan fly till ett annat land som vill ta emot oss. För de här länderna tänker som jag gjorde förr. De ser inte oss, och inte er heller trots att ni är barn, att ni har samma värde som dom”

 

 

 

Annonser

En reaktion på ”När hjärtan blir kalla och huvuden dumma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s