Åh, detta mörker


Jag avskyr att behöva gå utanför lägenheten då det är kallt och mörkt. Jag älskar dock mörkret, den råa kylan, och gärna ett oväder då jag sitter inomhus. Då vaknar poeten och författaren inom mig.  Jag tänder ljus och rökelse och skriver mina texter.

Jag är dubbelbottnad som fan, På den ena axeln så sitter en liten jävla ängel. Den är vänlig (nästan dumsnäll) moralisk och fylld av rättvisa. I bland känns den nästan religiös till min fasa.

På den andra axeln sitter den där Djävulen. Han har givetvis horn och drivs av mörkrets sensuella destruktivitet. Han är inte snäll. Han är omoralisk, och allt annat än religiös…

Det är den senare som är min drivkraft i mitt skrivande. Han tar plats, han ser de mörka slingorna som vanliga människor inte ser (vill se) Han har en enorm tro på sig själv, och kör sitt eget race. Allt för ofta så kör han över den stackars menlösa ängeln som kan vara blyg och ha en enorm brist på självkänsla.

Jag tror många gånger, att det är han som folk föredrar också., Snälla poeter får inte kyssa några flickor alls.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s