Han som målade



Han satt ensam någonstans i det tomma intet med sina penslar och sin färg. Havet hade runnit bort, för det ansåg sig själv vara för spegelklart för att det ansåg att mannen skulle förtjäna det. Havet var för vackert för det fula.

Färgerna i naturen hade flytt för längesedan ty de vägrade att sig att omge den grå mannen, det förstörde nyanserna i naturen. Allt som levde hade flytt för längesedan, djuren och blommorna ville inte finnas på samma plats som mannen. Ty liv ska inte ödsla din tid bland de som ser levande döda ut. Mannen hade suttit där med sin färgpalett och penslar, i vad som åtminstone kändes 100 år. Inte ens kunde han måla, för vad fanns det att måla på? Han kunde inte ens dö. Han hade inte ens modet att svälja döden, för han voro så rädd att den var plågsam och evig. Ändå dog mannen för var dag som passerade livet.

Av en händelse så flög en annan vilsen och ensam själ förbi. Ty hon hade flugit fel, och hon orkade inte flyga mer, för livet hade ryckt bort hennes vingar, därför att inga vingar vill bära den som saknar värde i livet. ̈ Plötsligt så stodo dom där tillsammans. Ja, tillsammans och plötsligt så kunde de byta ord med varandra. Dialog. Gemenskap. Till sist kärlek. Ensamheten var botad för de båda, och trots att havet saknades så kundo de spegla sig i varandra. Så lika, samma måne. Samma förstånd och samma längtan, efter att börja leva. Så kom det sig, att mannen sken upp. Kvinnan frågade varför. Mannen ställde sig snabbt och började att skratta av glädje- Han sade lyckosamt: – Ser du dessa penslar och ser du denna färgpaljett? Dessa har jag burit i sekel,. minst. Men jag har inte kunnat att använda dessa,. och jag vill så göra det, sade han och slog ut med armarna och gavo henne en snabb och framför allt överraskande puss.

-Du vill måla mig? Sade hon och klappade händerna av förtjusning. – Att jag vill sade mannen och satte sig ner invid henne.

-Men hur vill du se ut, jag ser dig ju inte. Ty du syns ju inte då du har sorgeband? Hon började berätta, orden for ut snabbt och fantasifullt från henne. Mannen var en duktig konstnär., oja! Så han målade henne bättre än vad hon själv någonsin tänkt. Och SE! Så vacker hon blev, och mannen, blevo så förälskad att allt blevo så vackert. Havet kom på inflyttningkalas, färgerna följde med och djuren passerade in genom den kommande sommaren. Så vackert,.Som en saga som aldrig har berättats.

De dansade hela natten. Han hade gjort henne så lycklig. De somnade nakna och älskande intill varandra. Djuren viskade godnattvisor från sina skogar. Färgerna voro så starka att freden kunde anlända till sist.

Natten gick. För det skulle bli en natt för alltid för mannen. Allt var borta då han vaknade. Havet var till is, färgerna var borta, och djuren..hade dom ens varit där?

Och kvinnan? Hon hade gått. I snön hade hon skrivit en hälsning, som gjorde ont i mannen: Jag har gett mig av. Du har gjort mig vacker. Nu kan jag hitta en vacker man.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s