Det är i jakten på kärlek vi sätter vapen i våra händer


Snart är mina studier slut. Jag slår igen böckerna efter två års slit i förvärvets grå tafatta salar. Det jag ser fram emot mycket är att börja skriva mina böcker igen. Jag har ju trots allt inte skrivit något egentligen sedan ”Pojken som inte fick dansa” släpptes. Det är dags att låta Vincent med sin älskade Agnes dansa runt i himlen med deras blickar djupt inlindande i varandra med leenden inte ens en bomb kan brisera.

Kärlek må vara det enda som stoppar en strid och förhindrar ett krig. Säkerligen beror den mesta ondska i världen på grund av människor som aldrig har älskats. Det är jakten på kärlek som sätter vapen i våra händer. Det är i jakten på att bli älskad för den man är, man tar upp de hårda orden.

Det finns för lite kärlek i världen. Men man tänder inga lågor i någons hjärta genom att låta sina ögon lysa i det gastkramande mörkret med en mental kniv i handen för att döda kärleken man aldrig fick.

Man dödar de älskande för att man själv ville vara en av dem. Vi vill vara en del av deras sommar, och inte känna oss förkastade i den otåliga kalla vintern där inga fåglar kan flyga. Men vi måste på alla sätt skåda in oss själva och inte att vi är en god individ i dagens kalla och otäcka samhälle.

För det gör även dem som har vapen i sitt hand och dödar hämningslöst. Så länge vi inte kan tänka så , så är vi en del i ondskans jul och gör att det orkar snurra.

Vi måste syna våra egna tankar och våra egna handlingar och inte andras. Vi måste gräva djupt inne i oss själva med en vass kniv under våra hjärnsubstanser för att nå själen och rista i den. Vi måste plocka upp speglarna i vår själ och titta på den utan att flacka med blicken. ”Vem är jag?” ”Vad kan jag göra bättre?” ”Har jag någonsin gjort orätt?” Ofta så sörjer vi och räds ondskan. Vi blir fasansfulla och rädda då vi ser inslag på nyheterna där människor dör, hur de plågas och hur människor gråter när ingen ser på bara därför att ingen vill se på dem på grund av att de är ensam, lottlösa och helt nakna trots att kläderna försöker dölja den själen som är så ensam så att det enda den kan göra är att längta efter döden. Men så länge ondskan kan råda, så räcker det inte med att lida för att att den finns, Det räcker inte med att skriva ut sin sorg på sociala medier, vid fikabordet eller på tunnelbanan då tåget rusar autistiskt genom de mörka tunnlarna på väg till det trygga hemmet. Vi måste våga ställa oss upp med öppna hjärtan och rannsaka oss själva, trots att vi ser ondskan på andra sidan staketet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s