Måste vi döda för att kunna älska


(gammal text)

I morgon tänder vi ljus på våra älskades gravar. Det är så vi säger med sorg i rösten. Vi köper med oss gravljus. Vi samlar familjen. Vi går igenom kyrkogården som är mörk med ändå upplyst av andra gravljus och människor som viskar till varandra. Det är så stilla att vi nästan hör de döda tala. Någon av de levande gråter en tår. En annan tar fram en ihopvikt vit näsduk och räcker över den till den som gråter. De fortsätter sin promenad och med en liten röd ficklampa inhandlad för detta tillfälle på ICA letar de fram sig till graven. ”Här är den”, viskar en man. ”Ge mig ljuset och något att tända med” viskar han. De döda svarar med en vindpust. Han tänder med skakiga men fasta händer det vita gravljuset och de ställer sig kring graven med nedböjda huvuden. Minnen från den avlidnes tid rinner igenom deras själar och spelas upp som filmer på deras näthinnor. Kvinnan säger ”Han var så fin. Inte ett ont ord sade han. Han var älskad” Hon faller i gråt. En hand tröstar hennes axel. De döda tittar på. De döda undrar ”Varför fick vi inte veta det då vi levde?” Mannen försöker vara modig ”Ja för fan. Förlåt. Man ska väl inte svära på en kyrkogård. Men det var en djävel till karl” De döda lyssnar och de svarar med tystnad ”Det var inte vad de sa när vi levde”

Människor sätter i regel sin sorg före den dödes värdighet. När vi dör det är först då vi blir fullt älskade. Det är när vi dör vi får höra orden som vi aldrig fick höra. Det är då våra synder. Det är då våra dåliga sidor glöms bort. Det är när vi är döda vi blir förlåtna. Kan vi inte låtsas att vi alla är döda i morgon? Kan vi inte låtsas att vi glömmer allt det dåliga med människan? Varför älskar vi bara då det passar oss? Varför förstår vi inte vilka vi älskar? Kan vi ens älska längre? Lever vi halvdöda i en dimma? Kan man fiska i dödslandet? Finns det ens vatten där? Kan vi peka på månen och säga att det är annorlunda i natt?? När minns vi de ord som vi ville höra och när satte vi värde på dem?

Tänd ett ljus i morgon med kärlek i hjärtat.

Annonser

Han som målade



Han satt ensam någonstans i det tomma intet med sina penslar och sin färg. Havet hade runnit bort, för det ansåg sig själv vara för spegelklart för att det ansåg att mannen skulle förtjäna det. Havet var för vackert för det fula.

Färgerna i naturen hade flytt för längesedan ty de vägrade att sig att omge den grå mannen, det förstörde nyanserna i naturen. Allt som levde hade flytt för längesedan, djuren och blommorna ville inte finnas på samma plats som mannen. Ty liv ska inte ödsla din tid bland de som ser levande döda ut. Mannen hade suttit där med sin färgpalett och penslar, i vad som åtminstone kändes 100 år. Inte ens kunde han måla, för vad fanns det att måla på? Han kunde inte ens dö. Han hade inte ens modet att svälja döden, för han voro så rädd att den var plågsam och evig. Ändå dog mannen för var dag som passerade livet.

Av en händelse så flög en annan vilsen och ensam själ förbi. Ty hon hade flugit fel, och hon orkade inte flyga mer, för livet hade ryckt bort hennes vingar, därför att inga vingar vill bära den som saknar värde i livet. ̈ Plötsligt så stodo dom där tillsammans. Ja, tillsammans och plötsligt så kunde de byta ord med varandra. Dialog. Gemenskap. Till sist kärlek. Ensamheten var botad för de båda, och trots att havet saknades så kundo de spegla sig i varandra. Så lika, samma måne. Samma förstånd och samma längtan, efter att börja leva. Så kom det sig, att mannen sken upp. Kvinnan frågade varför. Mannen ställde sig snabbt och började att skratta av glädje- Han sade lyckosamt: – Ser du dessa penslar och ser du denna färgpaljett? Dessa har jag burit i sekel,. minst. Men jag har inte kunnat att använda dessa,. och jag vill så göra det, sade han och slog ut med armarna och gavo henne en snabb och framför allt överraskande puss.

-Du vill måla mig? Sade hon och klappade händerna av förtjusning. – Att jag vill sade mannen och satte sig ner invid henne.

-Men hur vill du se ut, jag ser dig ju inte. Ty du syns ju inte då du har sorgeband? Hon började berätta, orden for ut snabbt och fantasifullt från henne. Mannen var en duktig konstnär., oja! Så han målade henne bättre än vad hon själv någonsin tänkt. Och SE! Så vacker hon blev, och mannen, blevo så förälskad att allt blevo så vackert. Havet kom på inflyttningkalas, färgerna följde med och djuren passerade in genom den kommande sommaren. Så vackert,.Som en saga som aldrig har berättats.

De dansade hela natten. Han hade gjort henne så lycklig. De somnade nakna och älskande intill varandra. Djuren viskade godnattvisor från sina skogar. Färgerna voro så starka att freden kunde anlända till sist.

Natten gick. För det skulle bli en natt för alltid för mannen. Allt var borta då han vaknade. Havet var till is, färgerna var borta, och djuren..hade dom ens varit där?

Och kvinnan? Hon hade gått. I snön hade hon skrivit en hälsning, som gjorde ont i mannen: Jag har gett mig av. Du har gjort mig vacker. Nu kan jag hitta en vacker man.

Det är i jakten på kärlek vi sätter vapen i våra händer


Snart är mina studier slut. Jag slår igen böckerna efter två års slit i förvärvets grå tafatta salar. Det jag ser fram emot mycket är att börja skriva mina böcker igen. Jag har ju trots allt inte skrivit något egentligen sedan ”Pojken som inte fick dansa” släpptes. Det är dags att låta Vincent med sin älskade Agnes dansa runt i himlen med deras blickar djupt inlindande i varandra med leenden inte ens en bomb kan brisera.

Kärlek må vara det enda som stoppar en strid och förhindrar ett krig. Säkerligen beror den mesta ondska i världen på grund av människor som aldrig har älskats. Det är jakten på kärlek som sätter vapen i våra händer. Det är i jakten på att bli älskad för den man är, man tar upp de hårda orden.

Det finns för lite kärlek i världen. Men man tänder inga lågor i någons hjärta genom att låta sina ögon lysa i det gastkramande mörkret med en mental kniv i handen för att döda kärleken man aldrig fick.

Man dödar de älskande för att man själv ville vara en av dem. Vi vill vara en del av deras sommar, och inte känna oss förkastade i den otåliga kalla vintern där inga fåglar kan flyga. Men vi måste på alla sätt skåda in oss själva och inte att vi är en god individ i dagens kalla och otäcka samhälle.

För det gör även dem som har vapen i sitt hand och dödar hämningslöst. Så länge vi inte kan tänka så , så är vi en del i ondskans jul och gör att det orkar snurra.

Vi måste syna våra egna tankar och våra egna handlingar och inte andras. Vi måste gräva djupt inne i oss själva med en vass kniv under våra hjärnsubstanser för att nå själen och rista i den. Vi måste plocka upp speglarna i vår själ och titta på den utan att flacka med blicken. ”Vem är jag?” ”Vad kan jag göra bättre?” ”Har jag någonsin gjort orätt?” Ofta så sörjer vi och räds ondskan. Vi blir fasansfulla och rädda då vi ser inslag på nyheterna där människor dör, hur de plågas och hur människor gråter när ingen ser på bara därför att ingen vill se på dem på grund av att de är ensam, lottlösa och helt nakna trots att kläderna försöker dölja den själen som är så ensam så att det enda den kan göra är att längta efter döden. Men så länge ondskan kan råda, så räcker det inte med att lida för att att den finns, Det räcker inte med att skriva ut sin sorg på sociala medier, vid fikabordet eller på tunnelbanan då tåget rusar autistiskt genom de mörka tunnlarna på väg till det trygga hemmet. Vi måste våga ställa oss upp med öppna hjärtan och rannsaka oss själva, trots att vi ser ondskan på andra sidan staketet.

Herr Frost kom på besök i natt


Herr Frost kom på besök i natt. Han hade med ett kallt leende givit grönskan en vit hinna som påminner oss om att det snart är vinter. Folket de suckade i sina stugor och ojade sig bittert  och klagande över att kölden hade kommit för att stanna.

Med tomma ögon stod de där i sin slitna morgonrock med blicken svajande mot den vita hånfyllda frosthinnan och de kände nästan en tår tränga ur den trånga tårkanalen. ”Ja visst är det synd om mig. Vartför kan det inte vara sommar”

Vad de inte minns är att de för några månader sedan ojade sig om att det var för varmt och när värmen lindrades genom lågtryck från väst och temperaturen sjönk som en sten i en bäck och det blev svalare så ojade de sig över att det var för svalt. När det sedan blev varmare igen, ja då var inte heller det bra.  Nej absolut inte bra, och förresten hade kaffepriset höjts med 50 öre till råga på allt. Detta samtidigt, usch fy ”Man borde gräva ner sig”

Det är så jävla svenskt att klaga på allt, men ändå ha det bra.

Svensken i ett nötskal: Klagar över att allt som är bra. Vi måste göra en revolution mot dessa korkade sätt att tänka och uttrycka sig. Livet är kort, så den dagen solen går ner för alltid och allt är förlorat och skuggorna från döden sakta tar ljuset i från oss, så känner vi drömmarna inombords, och nästan som en tår som trögt försöker ta sig genom den trånga och torra tårkanalen så tänker vi ”Varför blev inte mitt liv bättre?”

Jag vill inte dö som en martyr som en typisk svensk Jag vill dö lycklig eller i en total misär, men jag kommer aldrig att ångra mig mina val i livet. Hellre peka på en väg och ensam gå, om andra går på bitterheten och lögnens väg.

Jag vill dö stolt, som mig själv, innan allt regnar bort.