Avikelser är vackert


Städa är roligt i ungefär en sekund. Jag är tvungen att sätta mig och skriva lite. Tankar som flödar genom dammets ridå, och genom dammsugarslangen som suger in skräp, brödkanter och dåligt samvete

Systrar och bröder.

Mödrar och fäder.

Medmänniskor och fiender.

Alla ni som fortfarande andas. Till er vill jag bara säga, även om ni häpnar: Ni lever. Ni existerar Nej. Jag har inte frågat dig om vad du tycker. Jag kan fråga någon annan. Denna kommer att precis som dig, troligen säga samma sak som dig, möjligt, men bara möjligt i annat tonläge och ett annat kroppsspråk.

Lite yvigare kanske??? Som när man vill gömma rädslan och höjer i stället handen mot den bedjande, den som behöver vår hjälp.

Men. Nåväl. Jag ska inte parkera dig vid denna text. Du läser bara detta om du vill. Jag tänker inte truga Inte alls. Du är precis som alla andra. Precis. Jag önskar att jag åtminstone kunde trycka ner dig lite. Men du kan inte tryckas ner, så länge du är på samma nivå som alla andra. Du sitter fast i den grå betongen som du låtsas är något rödare än den sol de en gång älskade.

Men. Var vill jag komma. Jag ser att du börjar att skruva på dig lite.

Vad vill han? Mannen bakom luggen,men ögon man inte kan förstå. Gå ner på hans nivå. Han som är precis som du. Just därför du måste fly.

Jag vill att var individ tar ansvar över mänskligheten. Oj. Det lät svårt? Men du kan väl räkna? Du kan väl läsa, annat än det andra läser? Jag ser er som smurfar. Alla är likadana det är bara små särdrag som skiljer er! Jag vet att en del uppfattar denna text som…stötande. Men mitt morfin är slut nu, och jag måste peka på ert egna jävla självförakt mot de andra!

Varje gång man frågar en människa om varför en annan människa är ensam, så blir svaret oftast ”Hon är snäll Men hon är lite speciell”

Man lägger ansvaret på den som VÅGAR eller är annorlunda på den personen och därmed belägger den med skuld.

Tänk i stället: Det jag uppfattar som annorlunda kan vara mycket vackrare än det jag lever med i dag. Det är ingen farligt att vilja ut i rymden, även om man inte tar sig dit.

När en människa väljer att begå självmord så är blir det personen helt plötsligt väldigt, väldigt älskad. Helt plötsligt så hittar människor historier om hur de levde sina liv lyckliga på motorvägar av sammet med bilar som spann som upphetsade änglar.  Man ser sedan kommentarer överallt, där man skriver ”Hon kunde ju ha sträckt ut handen och be om hjälp. Alla kan göra det”

Sådana citat får mig personligen att se väldigt väldigt rött. Återigen skuldbelägger man den hen. KUNDE HA STRÄCKT UT HANDEN?

Ok. Det är inte alla som vill det, även om människor tar emot. Men synnerligen är det ofta så att INGEN EGENTLIGEN vill ta emot, förrän det är försent.

Hur såg man på denne människa innan han dog? Umgicks man med honom Bjöd man in honom?

Glöm inte

Avvikelser av vackert.

Annonser

Brevet jag aldrig skrev


Brevet jag aldrig skrev
Kära älskade du!
Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.
Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.
Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.
Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.
Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?
Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.
Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.
Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.
Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting
Jag är ingenting för dig,
eller någon annan