Jag ser ljuset, men ser ni mig?


Att se sanningen med andra människor är lätt, men så svårt att acceptera. I bland tvingas vi överge de inpräntade bilderna som vi har. De bilder vi själva ville se för att det var bekvämast så.

Sanningen blir således bekväm..Alla andra gör fel, men inte man själv.

Man pekar lätt på andra människor och dömer och förnedrar och därmed utrotar det som är egentligen är sant.

Att se sanningen med sig själv, gör förbannat ont. Man vill inte själv se vilken idiot man är. Man ser sig själv som perfekt och snurrar omkring i ett rosa falskt vakuum. Inte ens ens egna sanningar är dom rätta.

Människor som man egentligen liknar och påminner om en själv men ändå är de människorna de som vågar vara sig själva stjälper vi undan från oss. Rädd för att blotta oss. Dessa människor skjuter vi i själen för att sedan kunna skratta förnedrat åt dem, fast vi egentligen behöver dom för att kunna andas Man måste våga se sig själv som man är och man måste våga förändra sig själv. Det kan göra ont, men när man väl kommit ut det så kommer en underbar smärtfri och skön förlossning av en själv. Precis som man föds ur sin mor och barnahvuvudet tas ut av barnmorskan, och hon lyfter upp barnet mot sin mamma för att beskådas för första gången. Mamman snyftar från den djupaste och sannaste delen av sitt hjärta, och barnets ögon nås av ljuset i från dom blinkande lysrören.

-Gud så vacker, snyftar mamman glädjefullt

Barnet kämpar för att kunna mötas sin mammas blick. Möts att sedan se ljuset

Ljuset bländar ,men jag kan se ljuset nu.

Jag ser ljuset. Men ser ljuset mig

Ser ni mig?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s