En fågel på altanen


Kaffet var nästan slut i morse. Det var bara kopiöst små mängder kvar i den ekande burken. Jag försökte med all möda koka kaffe på det ynkliga pulvret. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag får ont i kroppen utan kaffe på morgonen. Jag fungerar nästan säkerligen som en går på heroin då abstinensen lägger sig som kokande lava kring själen, och ber om barmhärtighet. Snälla, snälla. Låt mig bara skåda ljuset, bara en gång till.

Jag intog i alla fall den svagaste kopp kaffe som någonsin kokats och satte mig på min altan. Herregud. Jag måste städa den tänkte jag fastän jag visste att jag skulle skjuta upp det till nästa år.

Hur som helst så kom en liten fågel. En rödaktig liten rackare och satte sig bara en halvmeter från mig på mitt blå plastbord. Den tittade på mig och undrade blygt om jag hade smulor eller något annat som var ätbart.

Jag bröt en bit från min macka och lade den framför fågeln. Den började undersöka den med sin näbb. Den kastade runt den som den varit ett levande byte.

Till sist så tog den en tugga.

En frukost.

En bit kärlek från mig.

Sedan tittade vi på varandra, och jag tror vi tänkte samma sak ” Vad blir det av den här våren och sommaren. Kommer vi att sitta här och bara längta till något som vi inte kan få. Falsk luft under vingarna. Ett hem som inte finns. Förhoppningar, som förvandlas till grått grus mellan våra vingar”

Vem gråter först? Den som inte kan?

Vi vågar kanske inte se våren. Min lilla fågel och jag

Sen flög han i väg och jag insåg

Jag är bara bra på avsked, Allt annat kan jag inte. För ingen har lärt mig det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s