den konstiga flickan


Riktiga människor

Den finaste recensionen man kan få är inte från någon  recensent i någon tidning som gör allt för att finna felen och inte  med sina mästrande argument med slaktkniv över det man skrivit.

.Det finaste beröm man kan få är från någon människa. En riktig människa, som läst den,och berörts över den. Då har jag nått mitt mål med mitt skrivande. Blev så glad då jag läste detta blogginlägg

Då får himlen låna mitt hjärta

Någon gång kan jag ta historien med recensenten som bjöd  ut mig, och jag tackade vänligt nej, och sedan hennes hårdaa hot att slakta min bok då hon inte fick sin vilja fram.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till

”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå” sjöng en gång den fine Edward Persson. Nu förtiden är dessa landsvägar numera ersatta av motorvägar där man knappt ser sina medbilister. Man har så bråttom , så bråttom till allt. Även till ingenting.om man vill se, så har de andra för bråttom. Vi ser inte varandra längre. ¨Vi åker förbi varandra. Ändå gör vi allt för att bli sedda. Blir vi inte sedda, så skyndar vi ändå ännu mer, och väntar med tårar i ögonen på alla likes på Facebook-

Det är sorgligt och ett sidospår

Det var inte riktigt därför som jag skulle skriva detta inlägg. Jag hamnade fel i tankebanan, som alltid. Där tanken finns, där finns inte Jonas Lindh, brukade min svenskalärare Magda säga medan hon tittade på pekpinnen och sedan på mig. Hon suckade och skakade på sitt huvud.

Just ja. APPROPÅ SKÅNE  (jag kom snabbt till sak va?) så är det där ”Pojken som inte fick dansa” säljs bäst, därför älskar jag skåne i dag, och jag kan med hjärtat (det hjärtlösa dock) säga att det finns inget finare och vackrare än skåningar. Jag skulle vilja vara öresundsbron som skåningarna åker på, på väg till sina mål. Jag skulle älska det.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till.

På listans andra plats har vi jämtland. Jag hade glömt bort att jämtland existerade tills jag såg listan. Väldigt pinsamt. Förlåt. Jag är trots allt norrlänning själv.

Jag älskar jämtland. Jag vill vara myren, där ni plockar era hjortron med kärleksfulla händer.

På tredje plats Stockholm!

Jag hade inte glömt bort Stockholm!

Jag älskar Stockholm. Vackra människor.

Jag vill vara tunnelbanan, ni behöver, men hatar.

Fast jag kan vara den där lilla solnedgången också,

som ni längtar efter

Dalarna, längre ner på listan.

Man blir aldrig profet i sin egen hemstad.

Möjligtvis fet.

Men vet ni. Jag älskar er ändå

Jag vill vara den där lilla blöden ni har i  rumpan

För det är jag:)

Jag älskar Er också..

Osynlig karta

En doft av dov elektricitet när du vidrör mina läppar med dina, och vi faller våldsamt varsamt ner i varandras kön. Då vi totalt faller in i varandra, bakom varsamma skogar där vackra odjur har funnit vattengraven efter tusen års sökande.

Mitt hav i ditt berg Det viskas om förförelse där. Jag vill lyssna Rid hela natten

Rid bortom dalar och skuggor, Rid bortom klagan och iver, Rid tills natten finner dagen och månens ljus faller över din nakna kropp.

Det är då jag finner dig. Bakom min hinna av lust.

Även du är en mobbare

Jag bloggar inte mycket nuförtiden. Jag vet att jag måste skräpa mig.Lovar därför på förbättring.

Jag blev helt förstörd då jag läste om den trettonåriga flicka som tog livet av sig efter ha nätmobbats.

Att det är tragiskt och väldigt sorgligt kan alla hålla med om. Även om jag såg att hatet inte tog slut i vissa kommentarer mot henne på nätet.

Många reagerade på Twitter och Facebook. De tyckte det var hemskt, och det är ju bra med lite empati.

Men nu kommer det ett men. Ett stort MEN.

Mobbing är dock någonting som inte sker i undantagsfall. Mobbning är något som sker öppet och på nästan varje arbetsplats, skola och i samhället i övrigt. Även jag har mobbats, även jag har stått och tittat på men jag har även på senare år försökt att förhindrat att detta sker på arbetsplatser jag jobbat på. Men det förlåter mig inte för att jag har varit elak mot medmännniskor.

Jag blir arg då jag ser att människor reagerar mot det som hände flickan som är mobbare själva. Jag vet inte om de inte inser vad de har gjort mot människor, eller om de legaliserar de det själva har gjort mot människor. Det verkar vara helt okej att mobba sådana som är ”annorlunda” ”Den personen är tjock och konstig” – ”Hon är lite eljest” osv. Så var det på en av mina senaste arbetsplatser Jag blev ifrågasatt varför jag talade med hon som var lite ”eljest” – men det var ju en människa som vågade vara sig själv och därför dömdes till ensamhet OCH förtal på arbetsplatsen. Ändå ansåg man att man INTE mobbade henne DÄRFÖR att man lade över skulden på henne och inte på våra egna trångsynta synsätt. Vi vandrar på den trångsynta stigen och vi ser med förakt på förakt på som vill bredda den.

Att inte förhindra att någon utsätts är att delta i mobbingen. Sällan gör vi det då de som mobbar är våra egna vänner eller personer i vår omgivning.  Vi bryr oss mer oss om oss själva än hjälpa den som är utsatt.

Den som inte lär sina egna barn att man inte ska mobba andra barn ska inte bli förvånade om deras egna barn blir mobbat för de föräldrarna är ju sådana som därmed tillåter mobbning, men jag kan lova att de är dom föräldrar som reagerar mest.

Vi ser gärna inte vad vi utsatt andra för, men skriver på de sociala medierna att de är ledsna för den mobbning som sker och att de som mobbar är kräk och man tycker synd om flickan. även om man är likadan själv.

Det räcker inte med att påstå att ”man är rädd och inte vågar säga nej” Det ursäktar inte ens handlar. Snarare tvärtom.

Så nästa gång du tycker att mobbning är hemsk, rannsaka dig själv då.Se tillbaka på vad du gjort. Har du behandlat människor som du själv vill bli behandlad?

Tar du tag i dig själv och din omgivning kan vi slå sönder mobbningen med kärleksfulla händer av stolthet

Den konstiga flickan

Hon fanns hos oss motvilligt vill jag minnas. Hon fanns egentligen inte heller. Men hon existerade. Mitt hjärta föll i blom. Tragiskt att falla för någon som ingen vill att hon ska finnas. Jag har för mig att vi skrattade rått åt henne då hon gick genom skolkorridoren och log för sig själv. Hennes kläder var så opassande. Ack! Det var inte senaste modet. Men det var kanske modet som gjorde att hon kunde bära dessa. Jag försökte aktsamt krypa ut i från det ljus som hon spred trots att alla hatade henne.

Så en dag. Minns inte vilken. Det kan ha varit i går, eller för hundratals år sedan så ringde hon på min trötta dörr. Jag öppnade. – Helvete. Vad gör du här, replikerade jag som jag hade velat att försvara mig från ett våldsam attack. – Min vän, sade hon och steg in utan att jag släppt in henne – som en tam orm med vass giftig tunga-

Avskyvärt. Men frestande. Ville se henne naken med kläder hos mig.

Hon tog min hand och vi satte oss vid köksbordet. Hon pekade på en betong mur. Den var grå som det osynligt osyndiga. – Det är så vackert, suckade hon flämtande och lyriskt i etapper av skört glas.

– En jävla mur, svarade jag och skakade på mitt huvud. Men mitt hjärta svarade med hjärtslag.

Hon närmade sig försiktigt. Lade sin arm kring mig. – Du vet dom kallar mig galen. Ett pyskfall. De hatar mig. Alla i skolan. De skrattar åt mig. Det gör ont. Men jag ler för att hjärtat mitt ser mer än vad andras falska hjärtan ser. Slut dina ögon. En stund. Jag vill visa dig min värld.

Jag blundande mot tvång. Såg i mitt inre muren förvandlas sakta men så säkert till ett grönt paradis. Jag hörde sånger där. Så vackert. Värme slöt sig ringlande till mig, Jag var liksom hög av ett färgat morfin som gator i Bagdad. Vackra gevär.

Sedan dess har jag stannat kvar där med henne. Men ensam. När jag öppnade ögonen var hon borta. Helt väckm trots att jag kände berusningen i min kropp.

Jag kunde inte släppa det. Inte ens en cenitmeter.

Dagen efter. Skola. Ett straff. De andra satt och log. De såg nöjda ut. Som jägare som skjutit sitt offer-. Ledarn Conny ställde sig upp mot mig och sa: Du vet den där knäppa, fula tjejen i den andra klassen, ja du vet. Hon hoppade från en mur i går. Hon föll så att hon dog. Vi segrade.

Jag vände mig och gick i väg. Jag hörde de andras skratt och hur någon ropade: Vad är det med dig, ditt kräk? Du luktar som henne,

Sedan den dagen låtsades dom inte om mig. Jag grät. Men inte för det, utanför att min vän var borta. Hon som lärde mig att älska – och se det som var annan bör se. Jag sörjer inte för att jag inte är kvar i deras värld. Henns värld, vår värld. Den är totalt vacker. Vår gröna mur

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s