Ängeln med det svarta förlorade hjärtat



Diane, himlens vackraste ängel låg på sitt osynliga moln och väntade på honom. Den rätte. Den ende rätte. Hon visste att det var förbjudet, men utan honom skulle hennes vingslag sluta att slå. Hon log då hon tänkte tillbaka på den första gång de sågs. I den grå zonen. Den zon som var så förbjuden, för de båda. Men med kärleken fanns det inga bojor, och inga byråkratiska förbindelser och namnteckningar, som ändå ingen kunde läsa.

Hon tog av sig sina kläder, vinden lyfte bort dem. och vinden tog dessa plagg och låt dem rinna bort med en våldsam fart. Ängeln, var nu så naken, att havets is ej kunde lägga sig över allt, fastän det nästan var vinter.

Hon insåg väl inte hur oskyddad hon var där på molnet. Det var som att vänta på att ett rovdjur som gömde sig bakom några buskar, bara vakade där, för att ta offret, vid hennes svagaste tillfälle. Skulle hon hinna att kyssa honom, innan någon annan fann henne? Skulle hon få, och nå den kyssen som fick hennes änglablod att koka som en längtande lava som bara ville ut, ut ut.Kanske var det försent. För plötsligt blev molnet som var likt svävande bomull helt mörkt. Och det onda skickade ner en blixt mot hennes oskyddade kropp. Ett kallt och hastigt regn, var nära att fylla den stackars ängels små lungor. Åskan liksom skrattade så den lilla ängeln, ville krypa in i sin kropp.

En skugga uppenbarade sig. Ett rovdjur på väg till ett sista anfall. Ängels ögon lyste av skräck och hennes andetag blåste liv i stormen. Skuggan spottade ut blod på molnet. Dess elaka ögon gav blixtarna ett extra och elakt ljus. Odjurets mun skrattade mekaniskt. Förintelsens ögonblick var nära. Ängelns kropp, vidöppen som en stor grotta i urberget, Så sårbar. Så liten.

Rovdjuret hade två ben. Likt en människa. Det var ondska tatuerat på ryggen. En tatuering man aldrig glömmer. Ängeln väntade på ögonblicket, som skulle ta hennes liv. Men hon ville möta kärleken först. Kärleken den kärleken.

Rovdjuret anföll. Slutet var nära. Väldigt nära.

Rovdjuret slängde sig över ängeln, och med rått mod så dödade han ängels oskuld. Blodet målade sorg på molnet. Hans vassa naglar, målade han sin signatur på ängels rygg. Slutet andades snart inte mer.

Ängeln tryckte hårdare sin höft mot varelsen ”Mer Mer”, viskade hon ”Skada mig, låt mig få känna din onda kärlek i min kropp. Jag betalar med mitt liv.” Varelsens skrattade, och ängeln log. Hon var högre upp i

himlen än vad hon någonsin varit, men ack, sådan förbjuden himmel, och avsaknad av godhet.

I trädgårdarna lekte barnen. Plötsligt så rann ett änglaskrik över dem. Ett ljus, likt ett vackert norrsken tände upp allt. Det var en ängels sista och enda orgasm.

Bara för att hon bara ville ha kärlek, så betalade hon sitt liv. Men det var det bästa hon någonsin gjort.

Annonser

Lista, året som gått-


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag gjorde mycket men vann ingenting
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ger inga nyårslöften
”Löften är till för att brytas. Synden vandrar där jag går”
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Ja
4. Dog någon som stod dig nära? 
Ja,, två människor. Två som betydde väldigt mycket för mig. Men sådant inser man då allt är försent. Den ene skriver jag fortfarande till. Hon var en av de få som förstod mig. Fanns altid där. Jag trodde det skulle vara för evigt. Men allt slutade så sorgligt. Till och med månen gråter, ut över mörkret. Man lär sig inte vilka som är de viktiga vännerna innan det är försent.
5. Vilka länder besökte du? 
Sverige. Storartat va?
6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015? 
Jag vill bli den jag en gång var med större självkänsla och nya mål. Jag vill ta hand om mina nära och kära.
7. Vad var din största framgång 2014?.
haha!must be a joke..
8. Bästa köpet?
nya Iphone?
9. Vad spenderade du mest pengar på? 
Vill jag inte tänka på. En del saker ska man inte erkänna.:) Studielitteratur säger vi..
10. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? 
Musiken på ena begravningen. Låtar som har med mina romanser att göra.

11. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mitt mest sorgsna år. Inte många skratt jag minns.
Säljs cyklar på Pressbyrån?
12. Vad önskar du att du gjort mer? 
Önskar dygnet hade 32 timmar samt att jag fått mina förhållanden att funka, att jag värnat mer om mina medmänniskor. Inte dömt andra så förbannat mycket.
13. Vad önskar du att du gjort mindre?
Facebook! Instagram. Måste umgås med människor IRL
14. Hur tillbringade du julen? –
Hemma som alltid. Snyftandes till ”Karl Bertil Jonssons” julafton med vin och varma mackor och sjunger internationalen,
15. Favoritprogram på TV? Ser knappt på TV
16. Största musikaliska upptäckten: hm. Ingen kommentar. Vill inte förlora min image. 
Mitt svar får bli: Där det dricks blod,där lyssnar jag på musik
17. Något du önskade dig något i julklapp? 
Finare att ge, än att få
18. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Bortamatch hos dåvarande flickvännen? Surande på ett SJ tåg med deras dåliga urval av viner?
19. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Allt typ. Dra åt helvete.
20. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?
Ett år, jag lärde mig, vilka som var mina äkta vänner. Göm er inte i kulisserna, dramaqueens.! Att ta hand om de jag tycker om. Att framgång tar slut, och att folk vänder ryggen. Två krossade förhållanden. Ett år i dystert e-moll.
21. Vad fick dig att må bra?  
Bus så klart! Att jag pallade att ta mig till skolan. Att jag skrev något som många läste. Mina vänner.

den konstiga flickan


Riktiga människor

Den finaste recensionen man kan få är inte från någon  recensent i någon tidning som gör allt för att finna felen och inte  med sina mästrande argument med slaktkniv över det man skrivit.

.Det finaste beröm man kan få är från någon människa. En riktig människa, som läst den,och berörts över den. Då har jag nått mitt mål med mitt skrivande. Blev så glad då jag läste detta blogginlägg

Då får himlen låna mitt hjärta

Någon gång kan jag ta historien med recensenten som bjöd  ut mig, och jag tackade vänligt nej, och sedan hennes hårdaa hot att slakta min bok då hon inte fick sin vilja fram.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till

”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå” sjöng en gång den fine Edward Persson. Nu förtiden är dessa landsvägar numera ersatta av motorvägar där man knappt ser sina medbilister. Man har så bråttom , så bråttom till allt. Även till ingenting.om man vill se, så har de andra för bråttom. Vi ser inte varandra längre. ¨Vi åker förbi varandra. Ändå gör vi allt för att bli sedda. Blir vi inte sedda, så skyndar vi ändå ännu mer, och väntar med tårar i ögonen på alla likes på Facebook-

Det är sorgligt och ett sidospår

Det var inte riktigt därför som jag skulle skriva detta inlägg. Jag hamnade fel i tankebanan, som alltid. Där tanken finns, där finns inte Jonas Lindh, brukade min svenskalärare Magda säga medan hon tittade på pekpinnen och sedan på mig. Hon suckade och skakade på sitt huvud.

Just ja. APPROPÅ SKÅNE  (jag kom snabbt till sak va?) så är det där ”Pojken som inte fick dansa” säljs bäst, därför älskar jag skåne i dag, och jag kan med hjärtat (det hjärtlösa dock) säga att det finns inget finare och vackrare än skåningar. Jag skulle vilja vara öresundsbron som skåningarna åker på, på väg till sina mål. Jag skulle älska det.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till.

På listans andra plats har vi jämtland. Jag hade glömt bort att jämtland existerade tills jag såg listan. Väldigt pinsamt. Förlåt. Jag är trots allt norrlänning själv.

Jag älskar jämtland. Jag vill vara myren, där ni plockar era hjortron med kärleksfulla händer.

På tredje plats Stockholm!

Jag hade inte glömt bort Stockholm!

Jag älskar Stockholm. Vackra människor.

Jag vill vara tunnelbanan, ni behöver, men hatar.

Fast jag kan vara den där lilla solnedgången också,

som ni längtar efter

Dalarna, längre ner på listan.

Man blir aldrig profet i sin egen hemstad.

Möjligtvis fet.

Men vet ni. Jag älskar er ändå

Jag vill vara den där lilla blöden ni har i  rumpan

För det är jag:)

Jag älskar Er också..

Osynlig karta

En doft av dov elektricitet när du vidrör mina läppar med dina, och vi faller våldsamt varsamt ner i varandras kön. Då vi totalt faller in i varandra, bakom varsamma skogar där vackra odjur har funnit vattengraven efter tusen års sökande.

Mitt hav i ditt berg Det viskas om förförelse där. Jag vill lyssna Rid hela natten

Rid bortom dalar och skuggor, Rid bortom klagan och iver, Rid tills natten finner dagen och månens ljus faller över din nakna kropp.

Det är då jag finner dig. Bakom min hinna av lust.

Även du är en mobbare

Jag bloggar inte mycket nuförtiden. Jag vet att jag måste skräpa mig.Lovar därför på förbättring.

Jag blev helt förstörd då jag läste om den trettonåriga flicka som tog livet av sig efter ha nätmobbats.

Att det är tragiskt och väldigt sorgligt kan alla hålla med om. Även om jag såg att hatet inte tog slut i vissa kommentarer mot henne på nätet.

Många reagerade på Twitter och Facebook. De tyckte det var hemskt, och det är ju bra med lite empati.

Men nu kommer det ett men. Ett stort MEN.

Mobbing är dock någonting som inte sker i undantagsfall. Mobbning är något som sker öppet och på nästan varje arbetsplats, skola och i samhället i övrigt. Även jag har mobbats, även jag har stått och tittat på men jag har även på senare år försökt att förhindrat att detta sker på arbetsplatser jag jobbat på. Men det förlåter mig inte för att jag har varit elak mot medmännniskor.

Jag blir arg då jag ser att människor reagerar mot det som hände flickan som är mobbare själva. Jag vet inte om de inte inser vad de har gjort mot människor, eller om de legaliserar de det själva har gjort mot människor. Det verkar vara helt okej att mobba sådana som är ”annorlunda” ”Den personen är tjock och konstig” – ”Hon är lite eljest” osv. Så var det på en av mina senaste arbetsplatser Jag blev ifrågasatt varför jag talade med hon som var lite ”eljest” – men det var ju en människa som vågade vara sig själv och därför dömdes till ensamhet OCH förtal på arbetsplatsen. Ändå ansåg man att man INTE mobbade henne DÄRFÖR att man lade över skulden på henne och inte på våra egna trångsynta synsätt. Vi vandrar på den trångsynta stigen och vi ser med förakt på förakt på som vill bredda den.

Att inte förhindra att någon utsätts är att delta i mobbingen. Sällan gör vi det då de som mobbar är våra egna vänner eller personer i vår omgivning.  Vi bryr oss mer oss om oss själva än hjälpa den som är utsatt.

Den som inte lär sina egna barn att man inte ska mobba andra barn ska inte bli förvånade om deras egna barn blir mobbat för de föräldrarna är ju sådana som därmed tillåter mobbning, men jag kan lova att de är dom föräldrar som reagerar mest.

Vi ser gärna inte vad vi utsatt andra för, men skriver på de sociala medierna att de är ledsna för den mobbning som sker och att de som mobbar är kräk och man tycker synd om flickan. även om man är likadan själv.

Det räcker inte med att påstå att ”man är rädd och inte vågar säga nej” Det ursäktar inte ens handlar. Snarare tvärtom.

Så nästa gång du tycker att mobbning är hemsk, rannsaka dig själv då.Se tillbaka på vad du gjort. Har du behandlat människor som du själv vill bli behandlad?

Tar du tag i dig själv och din omgivning kan vi slå sönder mobbningen med kärleksfulla händer av stolthet

Den konstiga flickan

Hon fanns hos oss motvilligt vill jag minnas. Hon fanns egentligen inte heller. Men hon existerade. Mitt hjärta föll i blom. Tragiskt att falla för någon som ingen vill att hon ska finnas. Jag har för mig att vi skrattade rått åt henne då hon gick genom skolkorridoren och log för sig själv. Hennes kläder var så opassande. Ack! Det var inte senaste modet. Men det var kanske modet som gjorde att hon kunde bära dessa. Jag försökte aktsamt krypa ut i från det ljus som hon spred trots att alla hatade henne.

Så en dag. Minns inte vilken. Det kan ha varit i går, eller för hundratals år sedan så ringde hon på min trötta dörr. Jag öppnade. – Helvete. Vad gör du här, replikerade jag som jag hade velat att försvara mig från ett våldsam attack. – Min vän, sade hon och steg in utan att jag släppt in henne – som en tam orm med vass giftig tunga-

Avskyvärt. Men frestande. Ville se henne naken med kläder hos mig.

Hon tog min hand och vi satte oss vid köksbordet. Hon pekade på en betong mur. Den var grå som det osynligt osyndiga. – Det är så vackert, suckade hon flämtande och lyriskt i etapper av skört glas.

– En jävla mur, svarade jag och skakade på mitt huvud. Men mitt hjärta svarade med hjärtslag.

Hon närmade sig försiktigt. Lade sin arm kring mig. – Du vet dom kallar mig galen. Ett pyskfall. De hatar mig. Alla i skolan. De skrattar åt mig. Det gör ont. Men jag ler för att hjärtat mitt ser mer än vad andras falska hjärtan ser. Slut dina ögon. En stund. Jag vill visa dig min värld.

Jag blundande mot tvång. Såg i mitt inre muren förvandlas sakta men så säkert till ett grönt paradis. Jag hörde sånger där. Så vackert. Värme slöt sig ringlande till mig, Jag var liksom hög av ett färgat morfin som gator i Bagdad. Vackra gevär.

Sedan dess har jag stannat kvar där med henne. Men ensam. När jag öppnade ögonen var hon borta. Helt väckm trots att jag kände berusningen i min kropp.

Jag kunde inte släppa det. Inte ens en cenitmeter.

Dagen efter. Skola. Ett straff. De andra satt och log. De såg nöjda ut. Som jägare som skjutit sitt offer-. Ledarn Conny ställde sig upp mot mig och sa: Du vet den där knäppa, fula tjejen i den andra klassen, ja du vet. Hon hoppade från en mur i går. Hon föll så att hon dog. Vi segrade.

Jag vände mig och gick i väg. Jag hörde de andras skratt och hur någon ropade: Vad är det med dig, ditt kräk? Du luktar som henne,

Sedan den dagen låtsades dom inte om mig. Jag grät. Men inte för det, utanför att min vän var borta. Hon som lärde mig att älska – och se det som var annan bör se. Jag sörjer inte för att jag inte är kvar i deras värld. Henns värld, vår värld. Den är totalt vacker. Vår gröna mur