Inledningen till ”Wilda”


Här bjuder jag er på inledningen till ”Wilda” Tänk på att det är ett första utkast, totalt oredigerat! Ungefär 180 sidor har jag skrivit totalt..
Det var som att bilens motor saknade ljud. Det var som att den inte orkade mer och att den istället flöt trögt längs vägen som slingrade sig framför oss, motvilligt likt en orms konturer. Den låg stilla, men den kanske låg på lur för att i nästa ögonblick blixtsnabbt hugga sitt mot byte, det vill säga oss. Jag tittade hastigt på bensinmätaren och fastslog att bensinen skulle räcka de två milen som återstod De återstående, det slutgiltiga två milen som var vägen till den staden jag en gång föddes i och som jag sedan flydde från. Det kändes som att vägen bakom om oss rasade och att det inte fanns något att återvända till. Vi var själva lika tysta som bilens motor. Vi mötte inga andra bilar eller såg några andra människor. De fåtal hus vi passerade såg ut att vara på väg att förfalla, och de var tomma och endast demoner från det förflutna bodde i väggarna. Det var som att vi var de enda människorna som fanns kvar på jorden. Jag tittade på min fru Sadie som satt bredvid mig på passagerarsidan. Jag undrade vad hon tänkte på. Hennes ansikte saknade uttryck och hade hon inte andats så hade jag trott att hon var död. Hennes ögon var stilla där de låg djupt som i en grav i ögonhålorna. I baksätet satt min dotter Klara. Hon hade på sig sin favoritklänning. Den var rosa och hade små vita prickar . I håret hade hon en prydlig rosett. I sin famn höll hon sitt favoritgosedjur som var en grön hund som hette Knut som hon hade haft honom sedan hon var liten. Hon tog upp honom och sniffade på hans huvud. Hon slöt sina blå ögon. Hon längtade nog någonstans, men hon visste nog inte riktigt vart. Det var hennes tolvårsdag. Vi hade firat henne innan precis vi åkte. Vi hade gjort precis allt för att göra den så fin som möjligt. Hon hade fått precis det som hon önskade sig, hon hade fått äta sin favoritmat och fått bjuda alla sina kompisar. Men jag såg bara att hon log mot oss för att inte göra oss besvikna. Egentligen skulle det ha suttit två flickor i baksätet. Klaras syster dog vid förlossningen. Känslorna var delade, det var som att hjärtat slog vartannat slag av kärlek till Klara, och vartannat slag av saknad och sorg till hennes döde syster Luna. Jag ville bryta tystnaden i bilen, eller så ville jag försäkra mig om att vi fortfarande kunde tala med varandra. Jag tittade på Klara i spegeln och sa ”Snart är vi framme i din nya stad. Jag lovar att du får många nya vänner här” Klara svarade knappt hörbart ”Mm. Det blir nog bra pappa. Fast jag vill bara ha mina vänner som jag har i Stockholm” Jag försökte le och låta hoppfull ”Vi ska börja om från början tjejen. Jag har ett nytt jobb, vi ska bo i farfars gamla hus. Du kan få bo i mitt gamla rum om du vill” Klara svarade inte utan hon lyfte den lilla tyghunden återigen mot sin näsa och höll kvar den länge. Jag tittade mot min fru Sadie som skulle jobba som psykologilärare på gymnasieskolan, ” Skolan du ska jobba på är riktigt bra. Jag pratade med rektorn i går och han var eld och lågor över att du skulle börja där. Han älskar ditt pedagogiska sätt” Sadie skakade på sitt huvud och vände sin blick mot mig ”William. Det är du som vill börja om allt. Inte vi. Jag och Klara hade gärna stannat kvar. Sorgen förföljer oss. Den springer efter oss. Vi kan inte fly. Du som är psykolog borde veta bättre. Det här handlar om dig, dig och dig, och ingen annan” Jag visste att hon kanske hade rätt. Det blev tyst igen. I bland tror jag att tystnaden var vårt sätt att hålla ihop, att inte gå sönder. Jag ville att vi skulle komma bort, börja om från början. Jag visste att vi inte kunde fly sorgen, jag visste att alla minnen skulle äta upp oss. Men jag var övertygad över att det skulle bli lättare att möta den, på den plats där den inte uppkommit. Men på något sätt kändes detta även som ett kall, eller att det var något som drev mig tillbaka hit. Det var från början mina nattliga drömmar som fått mig att vilja komma tillbaka till stan. Jag vet inte exakt vad jag drömde. Men drömmen kändes magisk, den fick mig att känna mig hel. I bland var det som någon ropade på mig och att den som ropade behövde min hjälp. I bland upplevde jag platser, minns dem aldrig då jag vaknade. Jag kände en slags doft, det luktade ruttet och med stänk av en kvinnas parfym. I bland såg jag månen, den var blodröd då den badade i månförmörklsen. Det som var konstigt var att då jag hade berättat om min dröm för Sadie dagen efter så svarade hon alltid ”Jag trodde du drömde en mardröm. Jag vaknade av att du skrek något. Du var helt kritvit i ansiktet, Minns du inte det?” Jag kunde inte tro på det jag hörde. Kanske hade hon själv drömt att jag drömde?
Det var som att något väntade på mig, men jag visste inte vad. På något sätt var jag besatt av något som jag inte visste vad det var. Jag skulle jobba som psykolog på en liten mottagning. Den var privat och ägdes och drevs av min barndomskamrat Martin Keller. Han hade direkt erbjudit att börja arbeta där då han hörde att jag skulle flytta hem. I Stockholm jobbade jag på en av de mer ansedda mottagningarna med mycket gott rykte och klienterna var ofta välbärgade och välkända från media och stora företagsledare. Jag var en av byråns mest anlitande psykologer och ingen kunde förstå att jag skulle flytta tillbaka till landsorten till ett arbete som gav mig en tiondels av min lön. Jag skulle bara ha ett fåtal klienter. Det skulle ge mig mera tid till min familj inbillade jag mig. Men jag visste på något sätt att det inte skulle bli så. Mitt liv skulle förändras så drastiskt. Jag skulle snart inte vara samma person nu som jag senare skulle bli. Hade jag haft mig själv som klient så hade jag sagt till mig själv att jag borde göra diverse utredningar för att finna problemen med mitt psyke. Det är inte normalt att förändras så under en kort tid. Kanske hade jag till och med övervägt tvångsvård. Men det visste jag inte då, jag trodde allt skulle förändras till en familjeidyll jag alltid hade drömt om. Det skulle bli något helt annat. Något fasansfullt där allt skulle stå på spel. Men något jag inte ville vara utan. Plötsligt kände jag doften av parfymen i drömmen.Jag kände mig berusad och mitt inre såg jag en kvinnas svartrödmålade läppar inom mig. Jag lättade på gasen. Jag ville inget annat än komma närmare henne, om hon nu fanns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s