Alla älskar dig då du är död


Det finns inget vackrare än likbilar tycker jag. Den dödes sista fysiska färd. Sakta rinner bilen fram på stadens gator. Folkmassorna tystnar och ger stunden respekt och en tanke till den avlidne.

Gav vi tanken till den döde när den levde? Lyssnade vi då den skrek i tysthet? Frågade vi hur den mådde? Bjöd vi över den på en drink då vi såg att han satt ensam på sin balkong, medan vi andra skrattade?

Jag bor bredvid en kyrka. Mina dagar är kyrkans vardag med dop, högmässor och begravningar. Dess klockor ringer in, och den ringer ut glädje och sorg. I bland kan man nästan höra skillnaden på sorgeklingande och glädjeklingande. I bland sätter sig till och med fåglarna stilla på grenar och de verkar sörja.

Sörjer vi då som fåglarna? Jag tror vi sörjer, men varför sörjer vi något vi inte har brytt oss om?

Jag har deltagit på begravningar där kyrkan varit överfylld av sorg och människor har skrikit ut sin sorg under pågående begravning, skrivit kort de lagt tillsammans med blommorna vid kistan om hur älskad och saknad personen är.

Ändå dog personen på grund av sin ensamhet. När den avliden fortfarande levde hade denne människa inte vänner, personen hade inget kontaktnät alls. Jag har till och med varit med om mobbade personer som tagit sitt liv, sedan har mobbarna kommit på begravningen och sörjt och sa att han älskade honom och att de var bra vänner. Är den personens sorg äkta, eller är den påklistrad?

Ingen vill inse att man kanske var en del i att människan valde att ta sitt liv. Men sorgen är ändå äkta?

Jag har sett på olycksplatser där någon omkommit tusentals med blommor och hundratals med handskrivna kort om saknad och kärlek och där det beskrivs att hon eller han var älskad. Händer som skrivit detta, kanske borde tagit sina armar och kramat personen medan den levde istället för ha gjort fula gester mot den personen då den gick förbi.

Sorgen är får många människor chansen att vara i centrum för det fruktansvärda. Den som sörjer mest, påstås älskat mest därmed den det är mest synd om.

Den det är mest synd om kanske borde tagit sitt ansvar när den levde.

Jag blir arg, Jag blir ledsen när jag ser på sociala medier inlägg om hur de saknar någon som dött, och av dessa människor hörde jag bara skitsnack.

Jag är inte bättre än någon annan människa vill jag påstå. Jag vill bara att vi öppnar våra ögon och visar våra medmänniskor respekt innan de dör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s