Vi slog honom sönder och samman


Han kommer ut från omklädningsrummet. Han stannar
till vid dörren. Ser sig om. Ögonen flackar åt alla håll.
Rädslan fick sitt namn redan när han gick i ettan. Nu går
han i klass 4. Han är räddare nu än då. Fasan för oss andra
barn är likt en rädsla för att dö. Dö ensam och hatad och
utskrattad. Han är ingen alls. Bara ett sönderslaget
hånskratt. . Inuti honom finns ett litet hopp. De tog
honom inte i duschen. Kanske låter de honom vara i fred i
dag. En dag utan att förgås. Igen. Döda tårar skrattar inte,
de väver istället dödslängtan under din hud. Inget annat
barn på skolgården. Bra. Suck av lättnad. Överlevnad. Han
börjar sakta gå mot cykelparkeringen. Han håller
krampaktigt i cykelhjälmen som
hans farmor gett honom. Den är fin. Han älskar sin
farmor. På hjälmen har hon målat en röd blomma. ”all
kärlek till dig/Farmor” står det på den. Halvvägs till
parkeringen nu. Känns tryggt. Plötsligt. Flera barn rusar
hastigt och hatiskt mot honom. Vi sliter ner honom
våldsamt på den hårda marken. Han gör illa sig rejält. En
tand letar sig ut och ramlar ner i sitt eget blod. Sebastian
skrattar. Jag skrattar åt det. Vi är ledarna. Det är vi
som bestämmer om folks kärlek. Likt Gud. Vi dömer.
Vi avrättar andra barnasjälar. Det är vår livsglädje. En slags
kärlek. Kanske för att själva kunna överleva. Jag sätter mig
ner på honom. Han ligger på rygg. Kvider. Tårar strömmar
ut snabbt från hans rädda blå stora ögon. Sebastian håller i
hans försvarslösa tunna armar. Jag måttar ett slag mot
tinningen Blod. Ett skrik. En t tystnad.Jag slår ett slag till
mot magen,. Hårdare. Mer ilska.Eller är det förtvivlan,
Inom mig så blandas glädje och förtvivlan? En vilsen
maktkänsla Ser att han lider. Jag tar tag i hans lockar och
ruskar honom hårt. Jag njuter. Eller så gråter jag. Jag
skriker: Din fule fan. Trodde du att du skulle komma
undan ditt jävla svin. Vi kommer alltid att följa dig. Var du
än går. Du förtjänar inte att leva. Häng dig själv till fula
svin. Han gråter. Frågan är om inte alla
gråter. Egentligen? Jag reser mig upp., Han kippar efter
luft. Han tror att han ska död. Egentligen är han redan död.
Jag tar hans lilla cykelhjälm och tittar på den. Jag vänder
mig mot min hårda publik MIN publik och säger med
retsam röst, med allt hån som jag kan hitta. Samtidigt kollar
jag mot hans byxor. Han har kissat ner sig.. Han är full med
blod. Mammas pojke, Mammas fula jävla värdelösa pojke.
Eller är det mig själv allt handlar om? Jag säger. Ha ha,. Ser
ni hjälmen, Töntig va? Från hans farmor. Jävla tönt
alltså.Alla skrattar. Jag slår sönder hjälmen. Han gråter ännu
mer.Jag slänger hjälmen. Vi går därifrån. Vi är allt. Eller så
ärvi ingenting. Han ligger kvar ett tag. Mörkret hinner
komma, innan hans farmor kommer med sin bil och
hämtar honom.Han är 10 år och hans liv är snart slut. När
natten kommit tar han snaran och hänger sig i den mörka
övergivna ladan Skriver ett sista brev till Farmor. Ett ord.
”Förlåt”
Vi vet att vi sa att vi vann när vi lämnat honom. Eller
kanske var det han som vann. Eller förlorade alla?Han tog
sitt liv Vi lever kvar. Eller är det vi gör?
Vi sörjer. Men vi berättar det inte för någon. Inte ens
oss själva Vi gråter tomma tårar .Fan vad vi gråter. Han
gråter inte. Döda kan inte gråta De bara sluter ögonen och
glömmer. Kärlek till honom. Men det försent. Alldeles
försent

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s