De tusen dörrarna


Tusen dörrar kommer att stängas för alltid, en sluten evighet som sjunger dömda
sånger bortom de glömda oberättade sagorna. Dom var våra. Dom var hemliga.
Rann mellan våra läppar, de sagorna. Inte ens ekot fick lyssna, Så vi gömde våra
röster i en sluten låda och grävde ner dom i vår sal,
Man hör hur det brinner, samtidigt så förloras man själv i lågorna. Dödsdömda
tårar -kom hit, ni är min befrielse. Jag minns känslan då jag insåg att du seglat i
väg på svekets hav. Det var jag som gav vinden en chans att förföra dig. Bort från
mig, Seglet darrade som dina darrande läppar. Du seglade bort. Bort. Bort. Jag
minns den känslan precis som någon just amputerat mitt skrik. Jag vill minnas att
smärtan brann – som ett skott från den sista pistolen på slutna gator. Jag minns
hur smärtan avlivade allt gott som fanns i mig. Det var länge sedan. Det tog inte
död på mig. Men nu är smärtan borta. Men jag sörjer, som en nattlig madam som
saknar mun och ögon. Jag känner mig som en tom evig brunn. Ingenting som ens
ekar. Allt är borta. Jag saknar smärtan, för det är det enda jag hade kvar av dig.
Spela en sista sång på din sagolika förföriska flöjt En sista gång vill jag dansa
med dig, Innan fragmenten har förlorats och svept in mig en tvångströja, På jakt
mot. Ingenting

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s