tick tack


Det droppar. Det droppar mörkt. Det doftar dovt. Hon kan inte se någonting. Sorgen har förblindat henne. Hon kryper fram släpandes tungt på sig själv. Tyng som bly på sin oändliga sorg. Den är är som en ofrivillig drog. Det är det enda som hon känner och känner till. Hon kan inte minnas hur länge hun har funnits för det var för längesedan hon räknade sina andetag. Hon bara hör ett ljud
Tick tack. Tick tack
Hon stannar upp i sitt släpande.
”Vem där?” frågar hon tomt
Det svarar: Tick tack.
Hon vill alla fall presentera sig. Men hon minns inte sitt namn, då ingen någonsin har tilltalat henne. Hon fortsätter att släpa sig fram. Allt känns som brännhet asfalt under hennes hud.
Tick tack. Tick tack.
Allt snabbare. Snabbare än ljudet från en betongbro som rasar då sorgen tagit sig över bäcken.
Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Hon, hon utan namn tänkte återigen fråga vem det var som tickade och som tackade.
Det droppade och tickade. Och tackade. Dovt. Inte ens med sorg, ty sorg är en känsla.
Hon lade sig ner på ryggen och lät fingrarna leta sig ner i sin öppning i hennes längtande hål.
Hon viskade: Ska jag någonsin få känna något. Mörker kom och våldta mig åtminstone.
Tick tack. Ticktack. Mellan hennes andetag. I en rytm av vackert slut. I takt som två solar
som exploderar över den försvunna Atlanten.
Hon längtade till kedjor runt sina handleder så hon kunde känna sig försvarslös. Det var sådant som räddat hennes liv förr. Fast hon ville dö.
Tick tack. Tick tack allt närmare.
Hon ser glödande ögon som skiner fruktansvärt av en våldsam värld som hon vill och inte vill se. Hon dras in i den.
Orgasmen biter tag i henne, trots att den känns obehaglig så är det en känsla
Tick tack. Tick tack, Tick tack,
Något skriker Allt närmare
Hon känner piskan mot sin hud. Hon borde vilja fly. Varför gör hon inte det? Hon ler i stället.
Ler på ett autistiskt vis. Utan ord och utan ansikte.
Tick tack. Tick tack,. Tick tack. Tick tack
Allt exploderar mellan hennes ben som trummar mellan fingrarna.
Plötsligt så ser hon allt i sin värld av asfalt.
Martin lossar hennes kedjor och ler. ”Älskling du var fanatiskt i natt”
Hon ler tillbaka. ”Ska jag sätta på Kaffe?” Han nickar och slår på radion.
Tick tack. Tick tack,
Då han vänder sig om tar hon fram revolvern och riktar den snabbt mot
hans huvud. Det smäller. Blodet ekar. Han hinner inte ens skrika.
Tick tack. Tick tack. Hon öppnar sin mun och trycker av. Hon skrattar
Trycker,.Det smäller av.
Tick tack. Det slutar aldrig låta. Tick tack. Tick tack
I mardrömmens sanna värld.

Annonser

Författare: jonaslindh

I'm a rebel, a writer, a poet and a fighter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s