De vita människorna – Kapitel 4


Version:1.0 StartHTML:0000000167 EndHTML:0000010898 StartFragment:0000000454 EndFragment:0000010882

Marcus Bauer

Klockan var 13.30 då Fridas mobil ringde på väckning. Hon skulle på läkarbesök hos Marcus om en timme. Hon reste sig slött upp och blev sittandes i sängen tills hon förstått att det var en ny dag. Hon tog med darriga händer upp en cigarett ut sitt paket. ”Rökning dödar” läste Frida på paketet. Hon skrattade lite åt det och tänkte att rökning är väl för fan inte det enda som dödar. Hon tände cigaretten, och tog ett djupt halsbloss. Hon hostade till. Hon hade rökt sedan hon var tolv år. Då hon rökt klart så satte hon på Tokio Hotel på CD- spelaren. Hon satte musiken på högsta volymen, och det tog bara ett par sekunder tills granntanten protesterade genom att slå med ett hårt föremål i rören till elementen.” Hagga”, väste Frida och lade ner högtalarna på golvet, vilket var granntantens tak. Frida skrattade högt och gick in på toaletten och sköljde sitt bleka ansikte med lite kallvatten. Sedan tog hon fram sminket. Allt i svart som den sorglösa döden. Kajalpennan vandrade vant kring hennes ögon, och snart var hon det hon kallade en satans ängel kring ögonen. Läppstiftet med sin djupa svarta färg lämnade hennes tjocka läppar, svartare, om möjligt läpparna. Det ringde ilsket på dörren. Det var förstås granntanten. Frida hörde hur hon skrek något, om att hon skulle ringa hyresvärden och att hon var en hora och att sådana inte borde bo bland vanligt, hederligt folk. Frida öppnade inte dörren. Till sist så hörde hon hur tanten gick i väg med korta och intensiva steg.

15

Bäst och dra”, tänkte hon. ”Snart kommer polisen ändå” Hon skyndade sig till kylskåpet och tog en klunk öl ur en avslagen folkölsburk. Hon tog sedan en näve med ostbågar, som legat framme så de mjuknat. ”Frukost”, skrattade hon. Innan hon gick i väg så tog hon ett glas, och fyllde det med innehåll från toastolen. Hon gick ut, utan att låsa. Det var bara för polisen och grannkärringen att gå in och ta för sig. Bara de torkar av sina fötter på mattan, fnissade Frida för sig själv. Hon tittade i handväskan för att se om den rosa asken fanns där. Det gjorde den. Frida tog hissen, som luktade urin. Det var någon av husets boenden som hade gjort en vana av att både pissa och skita i hissen. Frida höll vant för näsan. Hon åkte ner en våning, och gick fram till dörren där det stod ”Aina Persson” på. Frida öppnade försiktigt brevlådan och hällde glasets innehåll genom brevlådan. Sedan ringde hon på och sprang in i hissen igen. Hon hörde hur Aina Persson skrek då hon såg innehållet på sin dörrmatta och hon skrek” Din fitta, vänta tills jag får tag på dig” Frida skrattade och lämnade sedan huset och hon var mycket nöjd med sig själv. Frida tog bussen till psykmottagningen. Hon hade inte haft pengar så det räckte, det hade fattats tre kronor. Busschauffören som var en sur man i 60 årsåldern hade till och med vägrat att köra i väg bussen med alla resenärer som hade bråttom till sina arbeten om ”inte den lilla horiga fittan” skulle lägga till det som fattades” ”Hora”, viskade Frida högt, så att alla kunde höra ”Det vet ju du. Du har ju för fan knullat mig i nio år”, ljög hon

16

Fy fan om jag får tag på dig, utanför arbetstid”, svor chauffören högt och slog hårt på ratten och körde i väg. Frida klev av bussen Innan hon tog det sista steget ut så markerade hon med sitt långfinger till busschauffören vad hon tyckte om honom. Hon hörde hur han svor, men ingenting mera. Han ville inte göra något inför alla resenärer. Det visste Frida, så då njöt hon. Då hon började gå förbi det lilla köpcentret som hon var tvungen att passera så kände hon plötsligt en kall vind peta till henne i ryggen. Frida rös till. Hur kan en vind som aldrig vidrört henne kännas så kall? Det var som att någon lagt sin hand på hennes axel för att säga något till henne. Frida vände sig snabbt om. Det fanns ingen där. Allt hon såg var hur någon person drogs in i en svart bil med tonande rutor. Bilen gasade och drog i väg med full fart. Det var som Frida fått ett meddelande som hon inte kunde öppna. Var det en slags varning? eller var det någon som ville säga henne något. Hon tände en cigarett och gick vidare. Hon mådde verkligen inte alls bra. Hennes andetag kändes dunkla och en svart tunnel visade sig några sekunder. Hon kände sig jagad. Visserligen visste hon att det kunde vara vanföreställningar, det hade hennes läkare sagt att hon kunde ha. De hade blivit mycket värre den senaste tiden. Frida kom till psykmottagningen. Hon tyckte det luktade döda själar där. Oälskade döda själar som ropar efter hjälp. Det gjorde det alltid, utom en gång för då hade det faktiskt luktat hav vilket givetvis var frihet för Frida. Det var den gången hon fick veta att en av patienterna tagit självmord genom hängning på en av mottagningens toaletter. Döden för henne luktade frihet. Precis som vid havet hos

17

farmor. Hon ville ner i djupet. Dyka ner under vattenytan för att aldrig mer komma upp. Mörkret var det vackraste som fanns. Det dolde sanningen så bra. Frida gick fram till sköterskan i receptionen. Det stod ”Syster Karin” på namnbrickan som var fastnålad på den vita rocken. På den vita rocken var det en kaffefläck som bevittnade att man nyss hade haft kafferast. Syster Karin tittade inte ens upp på Frida utan satt djup nedsjunken i ett magasin om heminredning. ”Åh, ett sådant kök skulle man ha”, sade syster Karin drömskt ”Köp ett då för fan” väste Frida”Är till att vakna på fel sida i dag”, attackerade syster Karin. Hon tittade fortfarande inte upp. Hon suckade ”Ja. Just det” fortsatte hon, med samma monotona stämma medan hon bläddrade i tidningen. ”Du och Marcus skulle ju ha terapi utomhus någonstans i dag. Han skulle hämta upp dig med bilen. Han är nog nu på mottagningens baksida redan nu” sade hon och pekade mot det som skulle vara baksidan, men som var framsidan. Hon var så försjunken i sin tidning.”Jaha,”Tack då kärringjävel” väste Frida och gick mot utgången på baksidan. Syster Karin lyfte telefonluren och ringde ett samtal ” Jag tror minsann jag har rätt, sjukhus- chefen.” Karin lade på luren och gick i väg för att hämta lite nytt kaffe. Då hon fyllt på sin mugg som det stod hennes namn på började det värka i huvudet. Hon ville svimma. Hon lade sig ner på golvet för att inte ramla ihop framför hela väntrummet. Det blev mörkt ett par sekunder då hon tillfälligt förlorade medvetandet. ”Jo, jag kommer”, viskade hon. ”Det är mörkt här inne, men jag dras till det”

18

Hon kände vågor av en dunkel upphetsning skölja över hennes kropp. Ett par våningar upp så gav man sjukhuschefen Johnny Klint hjärtmassage. En kollega till honom tittade på honom där han låg vid sitt skrivbord ” Märkligt. Det verkar som han är på väg in i koma så snabbt. För ett par sekunder så började han yra om en tunnel. Titta här. Mycket konstigt. Han har börjat bli gråhårig” Marcus var sen, Frida svor. Hon hatade att vänta. Ett par minuter senare kom han i sin vita BMW. Rutorna var tonade, men hon visste att han satt därinne. Hon hade haft terapi med honom utomhus förr. Det var då det hände. Världens slöt sig kring henne. Det var som att stiga in i en ond tunnel. Det var som någon slog av hennes eget medvetande. Frida gick in i en trans som hade tagit över henne. En trans med hårda nypor av fruktan och hat. Hon log utan att hon ville det. Motvilliga rörelser började styra hennes kropp. Hon ville fly men gjorde tvärtom. Hon ville skrika, men hon log. Hon ville stanna kvar här i den här ondskan fast den var det värsta hon uppelvt. Hon klev in i bilen. Hon tittade på Marcus. Han satt där med sina empatiska ögon och sitt snälla leende. Han hade hjälpt henne från början. Hej Frida, sa han med ett leende. Roligt att se dig! Han startade bilen och de började åka i väg. – Hur mår du Frida? Bra sedan sist?” ”Det är det väl, svarade Frida med hes röst. Hon tog hans hand från ratten och drog med den mot sig, under hennes korta svarta kjol. Hon började skratta.”Marcus. Jag har inga trosor på mig i dag” Det var inte hon som styrde handen. Hon gjorde allt tvärtom vad hon ville göra. Hon vände blicken bort från honom och tittade ut genom rutan. Där satt en svart brinnande fågel med

19

glödande ögon. Det var som ondskans vingslag hade kommit på ett evigt besök.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s