De vita människorna kapitel 3


Den rosa asken

Fridas ögon stod helt stilla i hennes huvud. Man såg hur döda de var och hur ont hon hade. Hon lät kniven dansa på hennes trasiga handleder och hon letade den magiska punkten in i själen där det åtminstone för en stund skulle ge henne lite liv. Hon hade faktiskt haft några ljuspunkter i sitt liv och bilder av det dansade blygt i hennes minne. Det fick henne lugnare och lika trygg som hon en gång var när hon var ute hos sin farmor på landet. Hon hade alltid vaknat tidigt på morgonen där. Farmor och Farfar bodde vid havet. Havet kunde väcka henne med sitt kluckande då vattnet slog emot strandkanten som en vild med ändå mycket lugn bris. Havet fick henne att känna sig ren. Men det var just för att det kändes så rent som fick henne ändå att längta ännu mer efter döden. För henne var havet döden den sanna befriaren. Hon kunde sitta timmar på den lilla murkna bryggan och hon tyckte att hon talade med havet. Hon tyckte också att havet svarade henne. Havet förstod henne. Det berättade för henne att hon skulle komma hem den dagen hon fyllde arton år. Hon ville komma hem. Precis som en förlossning som var spegelvänd. Hon skulle krypa in i sin mammas livmoder igen. Men det var en tid då hon inte minns något av. Hon hade inte ens hunnit att lära känna den där tomma smärtan som gnagde ondskefullt i hennes själ. Hon frågade havet:”Är jag värdefull. Säg mig. Är jag fin? Mina klasskamrater, de tycker jag är ful, konstig och äcklig” Havet kluckade besynnerligt och viskade genom vinden ”Du är så vacker, min själ. Vackrare än du tror. Jag finns alltid här för

11

dig. Snart ska jag svämma över dig min älskling. Frida började gråta. Hennes tårar rann ut i havet och de smälte de samman och älskade på ett med varandras själar. Hon slöt sina ögon och lät havet ta henne till ett land som bara de såg. Sedan kom farmor och berättade att det var middag. Då hon tvingat i sig sin middag, för att sedan spy upp den vid vedboden så gick hon in i det lilla gästrum som för tillfället var hennes boning. Fri från pappans händer på kroppen och fri från mammas skrik då hon druckit för mycket. Hon slapp se hur pappan återigen slängde en stol över den berusade mamman. Men hon såg det inom sig. Som en film som inte gick att stanna fanns den alltid där. Men med hennes fantasi kunde hon själv skriva slutet – och slutet var att havet hämnades och dränkte allt hämndlystna djup Där låg den. Det var första gången hon såg den. Den låg under några gamla tidningar. Hon hade inte sett den förr. Den var ju inte ens där i morse. En ask. En rosa liten ask. Den kändes plötsligt som en del av henne. Hon skrattade till. Hon blev förvånad över sin lilla skrattattack. Det var ju inte så ofta som hon skrattade. Utanför hade det börjat storma. Havets vågor var stora och hotfulla på ett sätt som inte skrämde henne. Det var som att det med hög röst talade till henne. ”Asken Frida, Asken. Den är din. En gåva mig. En dag kommer du att använda den. På din artonårsdag kommer den att hjälpa dig. Ett tack från mig för att du delade med dig av dina tårar. Fyll den asken med sådant du tror den behöver fyllas av. Som tack låter jag regnet droppa i ett par droppar av mig. Spar dropparna. De kommer aldrig att försvinna bort förrän du behöver de då du befinner dig i det land du en gång

12

kommer till. Vi kanske ses där. Vem vet?” Regnet kom tillsammans med en storm, och hon lät några droppar falla ner i asken, sedan tystnade stormen, precis som någon tryckt på en knapp för att stänga av den. Det var ett hastigt slut, men ändå början på något som var okänt. En ny skugga av något märkligt hade lagt sig ner skymd för att någon en dag skulle upptäcka det. Hon älskade verkligen havet. Det hade hon alltid gjort. Det var mer än kärlek. Det var som att de var i samma själ. Frida kände att hon grät. Hon tog en av sina tårar med sitt skakande lilla pekfinger, och försiktigt öppnade hon asken igen och stoppade ner tåren i asken. Hon stängde den försiktigt, som den var gjord av skört glas. Hon tog en penna och skrev ”Gaston” på den. Sedan log hon och lade asken mot sitt hjärta”Gaston”, undrade hon.”Varför skrev jag Gaston?” Asken förvarade tårarna och vattnet, utan att det dunstande precis som de nyss fallit . Fallit från en som väntar på döden precis som en gravid mor väntar på att få hålla barnet vid sitt bröst. Det var som asken kunde viska hennes namn och det skulle inte upphöra förrän hon var fri . Tills hon var redo att dö. Helt plötsligt somnade Frida på ett märkligt sätt. Hon kunde inte röra sig, men det kändes ändå som hela hennes kropp snurrade runt som en karusell som inte kunde stanna. Den slungades ut från sin plats på tivolit och med en helvetesfart flög in i en tunnel.”Åh, vilket mäktigt ont ljus” viskade Frida och kände hur de kalla kårarna masserade hela hennes kropp. Det var ett ljus fyllt av mörker. Ett ont ljus. Hon kände att hon ville fly från något som jagade henne. Något fasansfullt var nära henne. Utanför såg hon en fågel som satt

13

på ett träd nära huset. Hon hade aldrig sett något liknande. Det var som den brann och det var som dess ögon glödde. Sedan minns hon inget mer. Hon bara vet att hon vaknade att hon själv skrek. Hon hade sett något i sin dröm. Men det var så fasansfullt att hjärnan stängde av sig själv för att skydda henne från den

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s