Huvudvärken är en gåva till dig älskade


 

 

Minns du huvudvärken din som anlände då fåglarna flög som högst på sin himmel?

Du ringde och sa att dina dagar var räknade av en man i svart kåpa och en lie av farväl med smärta

 Den vitklädde hade skakat på huvudet och menat att det inte gick att bota.

”Inte bota?” hade du sagt ”Vad gör jag då med min dotter. Min dotter spelar boll på gräset med svalorna. Hennes ljusa hår längtar efter mig då jag bara hämtar hennes vatten. Hon gråter, hon gråter så evigt. Smärtan tilltar elakt i mitt bröst då hon ropar efter mig Pappa. Pappa. Kom tillbaka. Läkaren skakade än en gång på huvudet. Precis som han aldrig gjort annat ”Tyvärr ,tyvärr”sade han empatiskt men robotlikt och fortsatte ”Gå hem och tala om det. Ta hand om det. Sedan vände han genom dörren och tog hem den stora lönechecken då försvann hans empati och hungern vaknade och hans lustar rann över dåliga flickor på bakgård. Inte ljust. Bara hårt. Jag glömmer aldrig då du ringde strax efter midnatt till mig. Du viskade. Du kunde inte tala högt. Turmören hade nästan tagit talet och slängt det till asen i dödens land. ”Jag är ledsen”Sade du tyst med lidande ”Jag har inte sagt något till min dotter. Jag bara sa att jag skulle hämta vatten. Vatten långtborta” Hon såg sorgsen ut”Men pappa. Du verkar ha så ont i huvudet, hade hon sagt och kramat sin pappa.”Jag har bara ont i huvudet för att jag älskar dig så mycket, min prinsessa”

Annonser

Vem tar emot?


I bland tror man inte att man flyr.

Även om man går rakt fram.

Man borde kanske borde vända om och gå bakåt.

Mina ögon kanske inte tindrar,

utan de faller i död hela tiden.

Vem tar emot. Vem vågar? För när jag faller, Faller mörkret i hop.

Till autistiska eldsvådor i svart

Som våldtar sig själv till tiden skriker av matthet

Detta är en dag, klädd i tristess. Får väl ta några glas vin, denna enda medicin. Jag vill åka i väg någonstans. Kanske en kryssning, en sväng till Luleå och Västerås. Förmodligen ska jag till Pride en sväng. Vi får väl se om Sara dyker upp;)  Ett glädjeämne i alla fall. En bloggare har skrivit om ”Pojken som inte fick dansa” – Det var dessutom fina ord ❤ Inlägget kan du läsa HÄR

”Wilda” springer i väg från mig


Jag har inte skrivit på ”Wilda” på en månad. Jag undrar om det överhuvudtaget blir något mer. Jag har tappat känslan att skriva. Jag har tappat motivationen och glädjen till det. Jag undrar om själva iden var kass från början, dödsdömd innan den fötts. Förr var det som en drog att skriva på den. Jag skrev varje dag. Jag såg fram till varje ögonblick som jag skulle sätta mig ner och umgås med mina karaktärer. Jag undrar om de flytt från mig, precis som det mesta flyr från mig just nu. Flykt, utan orsaker. Flykt utan mening och mål. Allt är bara som ett enda stort blodigt frågetecken och ett stort ”VARFÖR?”

Jag är ändå glad och tacksam för att många läste ”Pojken som inte fick dansa” Förra veckan låg den på tionde plats i kategorin ”Fantasy” som en av de mest utlånade böckerna i landet:) Det är en ära att ligga före Stephen King bland annat;)

Lite stand up då?


Jag funderar på att göra ett stand up igen. Men bara ett. Jag tänkte bara dyka upp på en klubb någonstans i landet, utan att göra reklam för det. Jag vill känna på publiken igen. Jag vill känna adrenalinet pumpa i kroppen. Jag vill vara så nervös att jag förlorar förståndet- Ett litet gig. Högst fem minuter, bara fem minuter. Jag kan sakna den tiden i bland. I alla fall de första månaderna av 2010. Fast de sista kan vi glömma. Det gick verkligen åt helvete då. Jag får väl köra mitt klassiska nummer, plus lite nytt. ”Döv-sex” kan jag stryka, och lika så ”Larz Kristerz” (för övrigt så blev de otroligt kränkta av mitt nummer, så pass att de attackerade mig på twitter:) (mohahaa)

Lite planering då. Fast det kanske är vinet som tänker åt mig just nu.

I slutet av korridoren


Jag vill inte längre höra läkarna viska

i korridoren

i slutet av korridoren

Då de tror att jag inte hör

Hör de svåra omöjliga orden

Orden att jag är sinnessjuk.

Innan de dricker sitt eftermiddagskaffe

med mig till efterrätt.

Sedan suger av varandra till kladdiga patientjournaler

De vill ha med mig.

De vill knulla diagnosen

Diagnosen i mitt huvud

mellan deras osvurna rader

i den osynliga patientjournalen

som blinkar i rött och vitt

Innan allt tar slut

I början av korridoren

Den konstiga flickan


Hon fanns hos oss motvilligt vill jag minnas. Hon fanns egentligen inte heller. Men hon existerade. Mitt hjärta föll i blom. Tragiskt att falla för någon som ingen finns. Jag har för mig att vi skrattade rått åt henne då hon gick genom skolkorridoren och log för sig själv. Hennes kläder var så opassande. Ack! Det var inte senaste modet. Men det var kanske modet som gjorde att hon kunde bära dessa. Jag försökte aktsamt krypa ut i från det ljus som hon spred trots att alla hatade henne.

Så en dag. Minns inte vilken. Det kan ha varit i går, eller för hundratals år sedan så ringde hon på min trötta dörr. Jag öppnade. – Helvete. Vad gör du här, skrek jag som jag hade velat att försvara mig från ett våldsam attack. – Min vän, sade hon och steg in utan att jag släppt in henne, som en tam orm med vass giftig tunga.

Avskyvärt. Men frestande. Ville se henne naken med kläder hos mig. Hon tog min hand och vi satte oss vid köksbordet. Hon pekade på en betongmur. Den var grå som det osynligt osyndiga. – Det är så vackert, suckade hon flämtande och lyriskt i etapper av skört glas.

– En jävla mur, svarade jag och skakade på mitt huvud. Men mitt hjärta svarade med hjärtslag. Jag kunde inte förstå varför.
Hon närmade sig försiktigt. Lade sin arm kring mig. – Du vet de kallar mig galen. Ett pyskfall. De hatar mig. Alla i skolan. De skrattar åt mig. Det gör ont. Men jag ler för att hjärtat mitt ser mer än vad andras falska hjärtan ser. Slut dina ögon. En stund. Jag vill visa dig min värld.

Jag blundande mot tvång. Såg i mitt inre hur muren förvandlas sakta men så säkert till ett grönt paradis. Jag hörde sånger där. Så vackert. Värme slöt sig ringlande till mig, Jag var liksom hög av ett färgat morfin som gator i Bagdad. Vackra gevär. Sedan dess har jag stannat kvar där med henne. Men ensam. När jag öppnade ögonen var hon borta. Helt väck trots att jag kände berusningen i min kropp. Jag kunde inte släppa det. Inte ens en centimeter. Dagen efter. Skola. Ett straff. De andra satt och log. De såg nöjda ut. Som jägare som skjutit sitt offer. Ledaren Conny ställde sig upp mot mig och sa: Du vet den där knäppa, fula tjejen i den andra klassen, ja du vet. Hon hoppade från en mur i går. Hon föll så att hon dog.

Vi segrade.

Jag vände mig och gick i väg. Jag hörde de andras skratt och hur någon ropade: Vad är det med dig, ditt kräk? Du luktar som henne.
Sedan den dagen låtsades de inte om mig. Jag grät. Men inte för det, utanför att min vän var borta. Hon som lärde mig att älska och se det som var annan bör se. Jag sörjer inte för att jag inte är kvar i deras värld. Hennes värld, vår värld. Den är totalt vacker.

Vår gröna mur

Solen inehåller inte sömnmedel


Solen är på väg tillbaka. Den gjorde en stilfull entré i morse då dess strålar sken in i mina ögon. Det var ett bra uppvaknade, trots att mitt sömnmönster är bisarrt just nu. Funderar på att skaffa Imovane för att få bukt på dygnsrytmen igen (Kan ju inte alltid ha vin som sömnmedel, även om det är ett spännande och stimulerande sömnmedel) Jag har gjort klart mitt arbete i Psykiatrin om Bipolaritet. Jag verkligen lade ner min själ på det arbetet. Just det arbetet vill jag ska bli bra! Det är viktigt för mig, av speciella orsaker.

På tisdag har vi får sista lektion för terminen på Psykiatrin. Sedan är det sommarlov (höll jag på säga) Men redan på måndagen (dagen innan avslutningen) så börjar jag utbildningen i rättspsykiatrin. Det ska bli spännande som fan. Det ärt något jag brinner för. Alla dessa trasiga själar, alla dessa livsöden som hamnat snett i livet av olika orsaker. Jag är inte en sådan människa som vill gå förbi de som har det sämre. Jag vill möta dem öga mot öga. Jag vill sätta mig ner. Jag vill lyssna. Jag vill förstå. Jag vill finnas till hands.

Samtidigt passar jag på att rensa ut personer i mitt liv. Jag borde ha gjort det för längesedan. Det är tragiskt att man måste gå igenom tusen sorger, och lika många bedrövelser för att se vad som är sann vänskap. Man ska inte behöva tigga den. Den ska finnas där då man behöver dem. Kom till denna insikt så är det stärkande…

I morgon måste jag åka till Borlänge och lämna in min telefon på lagning. Det ska bli skönt att komma ut. Jag har suttit här instängd nog.

Jag tar på mig mina solglasögon och ger mig i väg. Jag älskar mina solglasögon. Även om det inte är sol! Det retar upp omgivningen i bland här i Krylbo. En gång satt det fyra kvinnor och drack kaffe vid ett bord då jag gick förbi dem. En av dem drämde kaffekoppen hårt i bordet och sa till de andra bittra kvinnorna ”Där är han. Poeten. Vem tror han att han är egentligen?” Jag flinande mot dem, de vände bort sina fega blickar och jag svarade ”Någon som ville följa sina drömmar, och klarade av det väldigt bra”

Nu ska Krylbos egen Greta Garbo laga mat för att sedan gå ut i solen.

 

Bild