ser ni ljuset?


Att se sanningen med andra människor är lätt. Man skapar sig sina egna bilder och med sina egna syften. Sanningen blir således bekväm, rent av njutsam. Alla andra gör fel, men inte man själv.

Man pekar lätt på andra människor och dömer och förnedrar och därmed utrotar det som är egentligen är sant.

Att se sanningen med sig själv, gör förbannat ont. Man vill inte själv se vilken idiot man är. Man ser sig själv som perfekt och snurrar omkring i ett rosa falskt vakium. Inte ens ens egna sanningar är dom rätta.

Människor som man egentligen liknar och påminner om en själv men ändå är de människorna de som vågar vara sig själva stjälper vi undan från oss. Rädd för att blotta oss. Dessa människor skjuter vi i själen för att sedan kunna skratta förnedrat åt dem, fast vi egentligen behöver dom för att kunna andas Man måste våga se sig själv som man är och man måste våga förändra sig själv. Det kan göra ont, men när man väl kommit ut det så kommer en underbar smärtfri och skön förlossning av en själv. Precis som man föds ur sin mor och barnahvuvudet tas ut av barnmorskan, och hon lyfter upp barnet mot sin mamma för att beskådas för första gången. Mamman snyftar från den djupaste och sannaste delen av sitt hjärta, och barnets ögon nås av ljuset i från dom blinkande lysrören.

-Gud så vacker, snyftar mamman glädjefullt

Barnet kämpar för att kunna mötas sin mammas blick. Möts att sedan se ljuset

Ljuset bländar ,men jag kan se ljuset nu.

Jag ser ljuset. Men ser ljuset mig?

Annonser

Hur går det med Wilda, frågar världen?


Jo, jag har väl skrivit så där 202 sidor på Wilda. Står och väljer mellan två slut. Det måste lösas. Sedan så måste jag helt enkelt ta bort en av karaktärerna och föra över dennes egenskaper på en annan karaktär.  Det kommer att ta mer tid än jag trodde, men jag släpper inte i väg detta manus innan jag är helt nöjd. Jag har läst igenom ”Pojken som inte fick dansa” och ser där saker som jag borde ha gjort bättre

 

En påminnelse: Morsan, det är inte jag som är pojken som inte fick dansa.Jag blev erbjuden att dansa, men var för blyg. Istället drog jag luggen över mina försynta ögon och vände mig om. Kaxig utanpå. Blyg inuti

Valborg då? Alla klagade på snön. Allt var förstört. Fast de hade ändå klagat om det var varmt, kallt, blåsigt, vindstilla,för mycket sten på marken, för lite sten på marken, löpsedeln på Coop var skrynkligt osv.

 

Jag älskar våren (bara för att jag kan hata den)


 

Mina drömmar om dig har koagulerat som den sista sommarnatten. Jag kan bara sopa altanen fri från snö.  Misstänker jag.

Snön är snart ett minne blott. När jag tröttsamt släpade mig till Konsum i morse för att inhandla cigg så såg jag till min fasa att den nästan var borta.  Tro mig. Jag hatar våren. Jag älskar våren. Nej. Jag hatar den. Fast jag älskar den.

Det är som en en relation. Vi vill att den ska vara ljus, men den hamnar alltid ett dunkel på något sätt. Ändå låtsas vi som det regnar trots att vi endast ser mörker. Vi tänder lampor som inte finns för att vi är rädda att förlora det vi tror oss älska. Våren är liksom den årstid då vårkänslorna målar solen gul och hur vinden blåser bort de gulaktiga löven som en stackars kommunal man får plocka bort bland fimpar och reklamblad. En kommunal ensam man som endast kommer att mötas av reklamblad och räkningar då han kommer hem. Hans brevlåda bannlyser, om än motvilligt inbjudningskorten från de vackra människorna.

Vet du vem han är? Han som tar upp din skit? Har du ens hälsat? Du minns det där pappret du slängde? Som han tog upp? Innan du satte dig och såg Top Model och grät för att du inte var som den. Varför vill du inte vara som den kommunmannen?

Jag vill sola mig. Men jag vill famla runt om i mörkret. Mitt mörker. Där ingen kan finna mig. Mitt mörker där jag kan dö med ett leende på läpparna utan att någon misstolkar dödsduvans blodiga bud. Det finns inget vackrare än höra dess vingslag av död. Man blir hypnotiserad. Varför håller du för öronen? Vill du inte höra det ljudet? Men lögnerna befaller du att de ska komma till dig.

Våren. Denna icke bekymmersfria vår. En livstidsboja under några månader.

Det är då jag vill se sig le, om än lite mystiskt. Det är då, jag vill att du ska rinna ner mellan läpppar på den rödvinsindränkta kudde av våran lust.

Att inte finna något än oss själva, i det de andra kallar en självklarhet.

Du är saknad. Även om jag inte vill minnas dig. Jag dränker dig.

Tillfälligt

/Judas

Vem tar emot?


 

I bland tror man inte att man flyr.

Även om man går rakt fram.

Man borde kanske borde vända om och gå bakåt.

Mina ögon kanske inte tindrar, utan de faller i död hela tiden.

Vem tar emot. Vem vågar? För när jag faller, Faller mörkret i hop.

Till autistiska eldsvådor i svart Som våldtar sig själv till tiden skriker av matthet

Påtänd av vinden


Jag var hemligt förälskad i en påtänd kvinna
Påtänd av vinden
Hög som Afghanistans vita nätter.
Mofinet från hennes läppar väckte mig från min davla. Ockulta figurer rann genom min döende hornhinna. Jag vaknade upp och såg mig själv kliva ur min grav. Som jag själv odlat när de tusen tårarna somnat.

Kyss mina längtande läppar sjöng hon så att träden lyssnade. Vi låg på Sergels torg och fann våra korssade drömmar stiga upp och de vaknade, då första tunnelbanetåget dånade igenom oss

Hon var min hemliga kärlek, då jag var drogad av tristessen mellan två döende sekel utan hämndbegär.

Öl och text, uppgång och fall


Efter många timmars arbete med ”Wilda” har jag fastnat lite. Jag har skrivit två slut, två alternativa slut, men jag är inte nöjd med dem. Jag tror jag har suttit sju-åtta timmar med att försöka slipa texten och testa olika saker. Tålamodet dryper, svetten rinner. Jag blir galen. Men i går presenterade jag i alla fall nästa bokprojekt.

Nästa bok jag ska skriva har jag sett fram emot att skriva några år! Jag har inte varit redo för den, men jag börjar bli det nu. I inledningen vaknar tio personer upp efter ha varit nedfrusna i tio år. De minns inte vilka de varit. De ät de enda överlevande efter mänsklighetens undergång. De sägs vara de som ska ligga till grund för den nya mänskligheten. Men varför går solen inte upp, och varför lever de som en gång dog?

BildÖl

 

Två sjuka själar


Hon ligger stilla där på natten som hade kunnat vara vacker, men ångestens fåglar pickar ut det sista som är kvar på hennes själv. Flaskorna är spridda runt golvet så att det nästan inte kan andas,och inte hon heller.

I tystnaden så hör hon grannen stoppa in nyckeln i hålet, Stegen från trapphuset är vingliga som vanligt. Han sjunger en glad sång med en trött och tårfylld röst. Han låtsas att han är glad när han är ute. Men när dörren har dovt slagit igen bakom honom så hör hon alltid ett ångestfyllt skärande ljud.De hade älskat en gång efter ha druckit massa sprit. De hade hamnat på golvet bland alla flaskorna och han hade inte ens tagit av sig kläderna varken hans egna eller hennes.

Han hade juckat hårt utan rytm mot hennes späda kropp där hon låg livlöst och stirrade upp i taket. Hans ögon var mer än livlösa, de kunde liksom dra in det sista ljus som trängde sig igenom persiennerna och rakt ner i hans döda själ. Hon väntade på att det skulle ta slut, men samtidigt inte för den våldsamma närhet som infann sig bakom hennes trasiga kropp gav den enda närhet som fanns någonsin.

Två döda själar försökte hitta ljuset men fann varandra.

Domedagen på Drottninggatan

Människor skyndar apatiskt på gatan. Dom har bråttom. De har bråttom någonstans. De är inlindade i pengar som de stulit i från de svältandes magsäckar.

Med tomma ögon och berått mod handlar de allt som kan köpas. Statusen kräver att de ropar in sig själv på auktionen. Själen må säljas till satan, bara prylarna får plats på det fyllda golvet hemma. Med dagens mode ler de stolt men tomt med dagens plastikoperation söndermald i ansiktet och kroppen. Hur såg en gång en människa ut?, och hur brydde de sig om varandra?

Man skyndar, Skyndar ingenstans. Alla vill vara de vackraste. Som robotar går de fram och tillbaka med kassar i sina händer. De kan inte tala längre, de kan bara handla. De kan inte umgås längre, utan bara tillfälligt råka trampa på varandra i kön på NK. Den enda närhet som de får.

De köper. De köper i hjäl sig.

Sedan en scen på Drottninggatan. En man som våldför sig på ett barn. Hon skriker. Ingen hör. Ingen ser. Ingen bryr sig.Alla bara skyndar. Skyndar för att köpa. Köpa någonting som de inte vet.

Barnet skriker. Folk handlar. Undrar vem som dör först? Undrar om de inte dog för längesedan