Radioprogrammet med Stina i går


I går så ringde Stina Wollter upp mig från sitt radioprogram ”Söndagarna med Stina Wollter”med fokus på mitt skrivande. Självklart ställer man upp. Stina är en underbar människa och jag älskar hennes radioprogram (att hon sedan är en underbar konstnär måste tilläggas.

Normalt säger jag nej till sådana här grejer. Jag hatar att vara i centrum, även om det är för tillfället. Jag hatar att få uppmärksamhet, även om den inte är så stor. En liten jävla artikel, en notis i lokaltidningen kan få mig att svettas, att stänga in mig  min ensamhet och tröstdricka massor av vin. Rödvin så klart. Det är en fördom många har om mig, att jag har storhetsvansinne. Jag är nog mer tillbakadragen och blygare än vad folk tror. Bara för att min uppsyn och min blick kan vara lite kaxig, så behöver det inte vara på det sättet.;)

Fast också finns den tunga lagen som finns överallt i samhället, så även i Avesta. Någon sa en gång att jantelagen är född i Avesta. Men jag tycker folk ska få kunna vara nöjda med saker de presterar utan att jantelagsmobben försöker krossa dem. Samma människor som dömer, är sådana människor som själv inte uppnår något bara för att de inte vågar eller har talangen. Men så länge man är nöjd med det man gör, så ska man vara stolt över sig själv och detta utan att få skit från människor (regel så är det människor som pratar bakom ryggen, men själva blir de förbannad och kränkta om någon talar om dem)

Jag vill inte så ovan människor. Jag vill stå jämsides med dem och hellre att jag känner mig nedan än ovanför. Annars tappar jag perspektivet på livet och då kan jag inte skapa.

När Stina frågade om jag ville vara med i programmet så ställde jag upp. Jag var kaxig dagen innan ”Radio klarar jag väl av” Men sedan rasade jag och minuterna innan låg jag nästan på golvet och krälade i nervositet. De kalla kårarna nästan ströp mig.

Jag tycker ni ska lyssna till programmet. Hela programmet. I slutet av  programmet ringer det en man in. Jag kommer aldrig glömma hans samtal. Aldrig någonsin.Det var bland det mest hjärtskärande jag hört..

Här finns länken (jag finns med ca 1,10 min in)

Nej, jag vill inte stå över någon människa. Fast folk m

Annonser

Jobbigaste kapitlet någonsin, men tystnaden får inte segra för den ljuger


Jag har troligtvis skrivit det tyngsta kapitlet någonsin. Det tog emot, men jag visste att jag var tvungen att skriva det. Det finns i bland saker som händer som är oundvikliga, saker som sker mot vår vilja. Det var med äckelkänslor som jag läste igenom texten som jag skrivit. Jag fick nästan migrän och magen vände sig in och  ut. Men om man väljer att skriva sådant som folk inte vill tala om så gör man bara världen en otjänst, för då blir vi ännu tystare.

För att skriva om en födsel där två flickor kommer till världen, och ett av dem dör direkt efter förlossningen, sådant är tungt, men det händer och vi kan inte göra något för att det inte ska hända. Att sedan det barnet som dör, var det barn som föräldrarna älskade mest gör ju inte saken bättre. Men så även där, det finns föräldrar som inte älskar sina barn lika mycket. Genom att prata om det, genom att skriva om det så lyfter vi fram det och dessa barn får någon som talar för dem, då de i hela livet uppmanas att hålla tyst.

Ge alltid den som blivit tystnad möjligheten till att säga något.

Sanningen.

Alla dessa miljöer..


Var till Västerås i dag. Jag tog lite bilder som jag kanske lägger upp i morgon. Som ni känner till så utspelas ”Pojken som inte fick dansa” i Västerås. Jag tog en bild på fontänen där Vincent sitter och funderar på livet. Jag tog även en bild på hotellet där han bodde. Så även på caféet där han fikar med Zara, och så även tågspåret då han möter sin bror Marcus för första gången. Jag var noga med miljön i boken, att den skulle vara så exakt som möjlig. Det enda jag lade till var en WC som behövdes i en slutscen..

När det gäller skolan som han gick i, så ska det vara S:T Illians skola i Västerås. Bytte dock namn på den i boken.

När jag lät honom besöka IVA på Västerås sjukhus så tog jag till och med kontakt med avdelningen för att få veta hur den såg ut.

Så de så:)

flickan som inte fanns


En gång mötte jag en flicka som inte fanns. Hon satte sig bredvid mig på min stålsäng som badade i drogat och kletigt blod.

Hon var så vacker att tiden rann ner i min tafatta mage. ”Solstråle”, sade jag plötsligt och insåg att jag blivit generad av hennes tillkomst.

Plötsligt såg hon så där allvarligt ut som flickor som inte finns bara kan. Hon tittade på mig med sina himmelsblå ögon och talade med allvariga och förintande ord:

– Jag ser miljarder människor på min resa genom jord, dalar och sorgsna berg. Jag har sett allt. Tro mig, det finns ett sagoland någonstans, Bortglömt och gömt för att människor med svarta hav inte ska komma åt dem. Jag har sett drivor av svarta rosor som Jättar berikar med sina hjärtslag. Jag har sett blommor stiga ut sin jord och ge sig själv som gåva till havet. Jag har sett allt Jonas. Men inte dina tårar. Min fråga är..en aning mystisk, misstänker jag. Kan man gå genom blod? Men varför gråter du inte.

Mina ögon tändes till kyla. Jag skrattade dovt och jag blev mitt andra jag. Mörk och blodtörstig. Jag ville bara riva flickans rygg till taggtråd av fruset dagg.

-JO, sade jag. Jag såg att flickan nästan grät av bisarr rädsla. Tomt och ekanade på något vis.

Jag fortsatte med en aning fördröjning: Jag har sett helvetet.

Flickan, som inte fanns målade sina ögon mörka av tyfus som invaderade hennes änglahjärta som slog som fioler.

Även hon brann av mörker. Tillsammans med mig. Ond. Fast inte ensam längre.

Hon red mig hela natten. ´Jag tror hon grät innan hon dog. För hon smakar havsalt.

Wilda blir tråkig och platt?


Jag har skrivit sextio sidor på ”Inuti Wilda” nu. Jag har dessvärre svårt att veta hur romanen hittills ”känns” Detta kan bli en bra bok, men risken är att den blir kass också. Jag använder mig inte av samma språk som i ”Pojken som inte fick dansa”, vars största styrka var just språket.

Jag sa en gång att jag ALDRIG skulle skriva om vampyrer, och i nästa ögonblick sa jag att jag aldrig skulle skriva om mord och poliser…..och detta är just blandningen mellan dessa två! Vad håller jag på med?

Jag hoppas att Wilda (huvudkaraktären) berättar något bra för mig! Annars finns det risk att den här romanen blir väldigt tråkig och platt!

Den mörka själen


En natt i en dröm fan jag två själar insvepta i ett åskmoln. Jag drog ut dom därifrån och en blixt visade genast med kraft den avsky som den fick av mig.

Jag lade ner de två själarna i mina handflator ty de var så små att jag kunde vidröra dom med min andeträkt av ren metall.

Den ena själen tycktes vara ljus – den andra själen darrade lite grann av en blygt ljus.

Jag lade den ljusa till sidan. Han såg ut att vara redo att gå vidare. Jag såg inte att han grät då jag avsisade honom till ensamheten.

Den mörka själen spred sin gloria över den nyuppfunna Atlanten där de sorgsna spelar violin med sitt sista hopp. Vackert, som mörkret som satsar sitt liv på ett sista hopp.

Den mörka själen och jag talade om att resa till den punkt där allt gör så fasansfullt så lite ont att man orkar andas litegrann. Det var som en Satans fest där – djävulsdyrkande kvinnor sög på järnspett och slickade infekterat blod till en lava som man kunde dricka och se Guds fruktan av.

Våra mekaniska skratt ekade som ensamna stålskrapor i öknen. Vi funderade inte ens var vår ord tagit vägen. Kanske hade vi sålt dom till en mörk dvärg med aptit av att förlora våra liv till helvetet.

Ju mer vi drack av lavan, ju mer kvinnorna smekte våra öppna sår med infekterat svek ju mer slippte vi känna. Vi kände bara ytan som skrapade mot det sista liv som fanns.

Min ögon kunde inte längre se bilder som förr. I en dröm såg jag dock den ljusa själen jag lagt åt sidan. I drömmen så klättrade han på en vacker blomma av silkesröd kärlek. Jag försökte att nudda vid dem, trodde det skulle kunna rädda mitt liv. Åtminstone litegrann.

Den ljusa själen skakade på huvudet och pekade på sitt öga där ett hav rann ner mot det stora hjärtat som fick honom att leva. Så stort.

Innan jag dog, Innan jag förutsåg min egen stillsamma men tomma död så hörde jag honom säga:

Den mörka själen ville dra ner dig till helvetet. Jag, älskade dig, och ville varna dig. Jag ville inget annat. Det var därför jag grät. Nu är det försent. Helvetet har ätit upp dig och ingen kommer någonsin att älska dig. Ingen någonsin

Lite noteringar så här på natten


Kent nya låt släpptes nyss. Jag älskar den. Den fastnade på en gång. Kent levererar. Jag säger inget mer. Ni får lyssna själva här

 

Ikväll har jag suttit och skrivit lite på ”Inuti Wilda” och jag tror jag har löst ett problem som ska ge romanen en råd tråd från början till slut! Det blir svårt att skriva, men jag ska nog få till det….

Jag har ju lämnat ”pojken som inte fick dansa” i huvudet nu. Men det är ändå kul att se att folk fortfarande läser den. Den ligger på 10:e plats i kategorin ”Fantasy” som e-bok. Alltså en av de mest utlånade böcker! Roligt!

Prestationsånget

Nja..JA