”Pojken som inte fick dansa” får en fortsättning


Jag jobbar just nu  på efterföljaren till ”Pojken som inte fick dansa” Ni som inte läst boken ska absolut ÌNTE LÄSA VIDARE NU EFTERSOM HANDLING AVSLÖJAS

Det har tillkommit en del frågor som jag väljer att svara på

1. Varför en efterföljare?

Därför att jag själv har grubblat över en del saker som stod obesvarade.

2. Vad händer med karaktärer som försvann i den första boken?

En del av dem får vi träffa igen. Kanske någon som vi minst anar. Samt att det tillkommer en del nya

3 Vem handlar boken främst om?

Vincents bror Marucs.

4.Vad kommer att skilja sig mellan de två böckerna?

Förmodligen det mesta. Första boken gick ju ut på hurvida Vincent skulle få dansa eller inte. Ni som läst den vet ju hur det gick. Denna bok är mörkare, har ett högre tempo och är blodigare och förhoppningsvis hemskare.

Vad handlar den om?

Det har gått femton år sedan Vincents död och Marcus sörjer fortfarande sin döde bror. Marucs och hans mamma Ulla orkade inte vara kvar i stan och försökte börja ett nytt liv i en annan del i landet.

Marcus arbetar mot mobbing och är erkänd och framgångsrik. I hemlighet missbrukar han droger för att orka med livet. Hans mamma har inte lämnat lägenheten på sju år på grund av sin psykiska ohälsa.

De har en gemensam mardröm. De drömmer om en man som bor i en spegel och som tidigare var en barnamördare. För varje natt verkar han komma närmare deras liv

 En dag ringer polisen och berättar att Marcus pappa har dött, Han har begått självmord. De tvingas återvända till den stan de flydde från för att ordna upp saker till begravningen.  Marcus mamma finner ett självmordsbrev där pappan skriver att han inte orkar längre leva på grund av att. mannen som finns i spegeln plågar honom. Samma man som finns i Marcus 0ch hans mammas mardrömmar.

Marcus försöker att leta upp Vincents vän Zara, men även hon är död. Hon har också begått självmord. Detta på grund av mannen i spegeln. Plötsligt förstår Marcus mönstren. Barnamödaren försöker ta livet av alla som Vincents skulle hämnas och snart är det hans egen tur.

En dag får han ett brev från andras sidan jorden. I brevet står det att Marcus är den ende som kan stoppa mannen i spegeln. Brevet är undertecknad av……Agnes

Annonser

Svarta sorgsna speglar


De sitter där och dricker öl på uteställerna. Flockledaren sitter i mitten och han skrattar mest och han skrattar åt dem som sörjer. Sörjer gör alla med en öl i handen. De dricker för att inte gråta. Dom skålar för att ingen ska se hur livlösa dom är under det frostiga glaset av längtan. När de kommer hem så målar de speglarna svarta för att inte någon ska se att de är döende i ensamheten. Tomma sorgsna kärleksakter, som inte får de tomma ögonen att brinna, utan borrar sig maniskt längre ner i den dova brunnen. De sätter på videon som är laddad med erotik, och tar könet i handen och de låtsas att det de ser är kärlek. Sluter sina ögon och fantiserar att någon rör dem – berör dem och attackerar dem med sin kärlek. Dom skriker i tystnaden.

De skriker så väggarna domnar och så att fåglar bränner sina vingar i flykten till de dödas dörr.När säden lämnar en stor fläck på tröjan och filmens eftertexter lämnar spår på TV:n, så återstår bara ett gråtande barn på soffan. Ett barn som målar speglarna svarta i den natt som borde vara den vackraste Men man kan inte fly från tårar för tårarna är alltid ett steg framför dig under ditt öga. Våta steg trippar genom natten och stilla fryser fast i rädslan. Måla speglarna svarta i natt. För ingen älskar

Den sista gången


Drogade armar förlorar förståndet och blir ett hav av ånger som tystnaden förvrider.

Hemlöshet i sin egna borg, vidunder utan tal.

Ger jag dig det enda jag kan förmedla. Min smärta delat på tusen sorgsna molekyler,

så åtrår jag dina handleder och presser dig mot den hårda botten. Fyllda ögon av skräck – eld som tänds i min ensamhet. Jag härskar. Jag förför.

Melankoliska tårar spelar den sista melodin, då mina drogade händer tystar din hals med kedjor så tunga

Det gick så fel då vi skrek efter vår hjälp. Jag ska stiga in i den sista förvandlingen.

Måste först fly från dit lik, och springa bort. Bort från ett skenande dödståg utan nödbroms.

Diane – Hon med de svarta vingarna


Diane, himlens vackraste ängel låg på sitt osynliga moln och väntade på honom. Den rätte. Den ende rätte. Hon visste att det var förbjudet, men utan honom skulle hennes vingslag sluta att slå. Hon log då hon tänkte tillbaka på den första gång de sågs. I den grå zonen. Den zon som var så förbjuden, för de båda. Men med kärleken fanns det inga bojor, och inga byråkratiska förbindelser och namnteckningar, som ändå ingen kunde läsa.

Hon tog av sig sina kläder, vinden lyfte bort dem. och vinden tog dessa plagg och låt dem rinna bort med en våldsam fart. Ängeln, var nu så naken, att havets is ej kunde lägga sig över allt, fastän det nästan var vinter.

Hon insåg väl inte hur oskyddad hon var där på molnet. Det var som att vänta på att ett rovdjur som gömde sig bakom några buskar, bara vakade där, för att ta offret, vid hennes svagaste tillfälle. Skulle hon hinna att kyssa honom, innan någon annan fann henne? Skulle hon få, och nå den kyssen som fick hennes änglablod att koka som en längtande lava som bara ville ut, ut ut.Kanske var det försent. För plötsligt blev molnet som var likt svävande bomull helt mörkt. Och det onda skickade ner en blixt mot hennes oskyddade kropp. Ett kallt och hastigt regn, var nära att fylla den stackars ängels små lungor. Åskan liksom skrattade så den lilla ängeln, ville krypa in i sin kropp.

En skugga uppenbarade sig. Ett rovdjur på väg till ett sista anfall. Ängels ögon lyste av skräck och hennes andetag blåste liv i stormen. Skuggan spottade ut blod på molnet. Dess elaka ögon gav blixtarna ett extra och elakt ljus. Odjurets mun skrattade mekaniskt. Förintelsens ögonblick var nära. Ängelns kropp, vidöppen som en stor grotta i urberget, Så sårbar. Så liten.

Rovdjuret hade två ben. Likt en människa. Det var ondska tatuerat på ryggen. En tatuering man aldrig glömmer. Ängeln väntade på ögonblicket, som skulle ta hennes liv. Men hon ville möta kärleken först. Kärleken den kärleken.

Rovdjuret anföll. Slutet var nära. Väldigt nära.

Rovdjuret slängde sig över ängeln, och med rått mod så dödade han ängels oskuld. Blodet målade sorg på molnet. Hans vassa naglar, målade han sin signatur på ängels rygg. Slutet andades snart inte mer.

Ängeln tryckte hårdare sin höft mot varelsen ”Mer Mer”, viskade hon ”Skada mig, låt mig få känna din onda kärlek i min kropp. Jag betalar med mitt liv.” Varelsens skrattade, och ängeln log. Hon var högre upp i

himlen än vad hon någonsin varit, men ack, sådan förbjuden himmel, och avsaknad av godhet.

I trädgårdarna lekte barnen. Plötsligt så rann ett änglaskrik över dem. Ett ljus, likt ett vackert norrsken tände upp allt. Det var en ängels sista och enda orgasm.

Bara för att hon bara ville ha kärlek, så betalade hon sitt liv. Men det var det bästa hon någonsin gjort.

 

 

Hennes ögon


Dina ögon är som dödsdömt kloroform. Den förgiftar mitt hjärta så att det stannar. Det är bara för dig den slår ett par ödsliga slag bakom din slöja av otrohet till dig själv.

– Ser du månen, viskade du och pekade mot solen,.

– Ser du himlen sade du och pekade rätt ner i havet med dina fingrar av dovt skimmer.

Jag tror att det var då du uppfann en pistol av rädsla. Du riktade den mot mig men du träffade egentligen bara dig själv.

Ditt blod är nu min arme det flyter omkring som brusande vågor i mitt sinne. Jag förstår inte att du står kvar och skrattar Förstår du inte att du är död för mig?

Skiss över en karaktär


En liten skiss över den onda karaktären i ”Mörkersökarna”

 

.

Det var min första dag som polis  i den lilla staden. Regnet piskade hårt mot marken. Det var ett märkligt regn på något sätt. Det var så hänsynslöst och rått. Trots det var sensommar så kändes inte doften av regnet som det brukade. Det var ingen lukt av sommar längre, det var som att årstiderna saknades. Det var heller ingen doft av något mänskligt. I stället stack en lukt av svavel i näsan och sedan kom dimman. Jag kan i dag fortfarande inte förstå vad det som var så märkligt med den.

Kanske var det så att vid den lille pojken som stod på skolgården för sig själv med ett leende, att dimman verkade ändå tillhöra honom på något sätt. Kanske var det så att det kändes som regnet kom från honom, från hans innersta. Det var som han alltid hade sått där för att vänta på något.

Rektorn hade ringt till oss. En av skolans lärare hade hoppat från skolbyggnadens tak, från den femte våningen. Läraren hette Ruth Banner, och var en uppskattad lärare som nu begått självmord. Många var förvånade. Ruth hade verkat lycklig och precis gift sig och var gravid. Plötsligt hade hon bara lämnat lektionen som hon hade för att skynda sig upp på skolans tak för att inte ens tveka hoppa ner från taket inför alla barnen.. De var givetvis chockade. De stod kvar på exakt samma ställe som de stått på då hon bragt sig själv om livet då vi anlände. Lärarna var alldels handlingsförlamade. De visste inte vad de skulle göra. De stod mitt bland barnen och skrek lika högt som dem.  Ruths huvud var krossat och blodet forschade Då jag såg hennes ansikte så såg jag hur blek huden var under det tjocka blodet. Hennes ögon var uppspärrade av skräck, precis som hon sett något fasansfullt innan hon dog..

Ambulansmännen drog filten över henne och lyfte in henne i ambulansen.  En lärare bad barnen gå där i från. Sakta så försvann de från platsen, och ambulansen lämnade skolgården.

Regnet ökade i kraft, dimman tjocknade och kylan stack i min hud och det kändes som hela jag var ett öppet blödande sår. Jag stängde rocken då vinden ökade i stryka. Jag trodde allt var stilla.

Jag vände mig om. Då såg honom igen, pojken jag hade sett tidigare.. En liten  pojke med svart hår med ett kyligt leende. Han blundande och jag började gå mot min bil.

Plötsligt svartnade allt  under ett kort ögonblick. Stanken av svavel blev grotesk. Det var då pojken öppnade ögonen och min kropp exploderade i kalla kårar.

Hans ögon var inga ögon.

Puppillerna  var som lysande ondskefulla stjärnor.

Jag trodde jag skulle dö.

Han log mot mig och plötsligt såg han ut som vilket barn som helst. Han log vänligt men såg sorgsen ut han viskade

”Tråkigt med fröken, Jag tyckte väldigt mycket om henne”

Detvar på den tiden jag visste. Att hans tankar kunde döda vem som helst. Det var han som med sitt sjätte  sinne sett till att Ruth Banner begått självmord.

Gustav Bergman- Han du alltid går förbi


Gustav Bergman satt i sin soffa och log. Marie hade precis kommit innanför dörren. Gustaf  hade sagt åt henne då de träffades förra gången att i hans hus fanns inga lås. Inte för henne i alla fall. Gud, vad hon är vacker tänkte han då hon försiktigt hängde upp sin rosa jacka prydligt på hatthyllan. Varje rörelse hon gjorde var som ett dovt sken av kärlek som darrade i det vanligtvis tomma rummet. Hans ord gled försiktigt och nästan blygt fram från hans halvöppnade och darrande mun.

–          Vill du ha något att äta. Det finns lite biff kvar. Jag kan värma den i mickron

Marie log. Hon gick fram till honom och satte sig grensle över honom. Hon tittade han djupt i ögonen och smekte honom på kinden.

–           Gustaf. Jag vill inte ha biff, skrattade hon  -Det var ju för din skull jag kom hit. Aldrig har resan med tunnelbanan tagit så lång tid. Trots att jag bara reste från Skanstull.

Gustaf blev så lycklig av henens försiktiga ord-. Han var lycklig. Det hade han aldrig varit tidigare. Någon kvinna ens aldrig tittat på honom, och om de någonsin gjorde det så gjorde de med ett förakt i sin blick. Nästan som de ville kräkas. Han hade slutat att gå ut från sitt hem. Han var less på allt hat, less på sin ensamhet. Var möte med en kvinna var avslutat innan han ens tittat på dem. Rollen i hans liv var den ensamma rollen. Rollen som ingen vill ha. Rollen som alla föraktade. Men nu var hon där. Hon var hans allt. Det tidigare onda livet var som bortblåst av hennes djupa röda läppar. De hade träffats på Centralstationen. Det var faktist hon som upptäckt honom där hans suttit med sin kopp  kaffe och funderat på om det var dags att vända blad i DN. Då han såg henne hade han varit säker på att hon skulle säga något som sårade honom. Det var han van vid. Men det gjorde hon inte.

–          Får jag sätta mig ner?. Hade hon frågat honom.

Hans tittade sig runt. Fanns det inga lediga platser någonstans. Hon hade direkt sagt till honom att han var fin. Fin och speciell. Att hans ögon talade ett stort språk. De andars språk var så dött. Så otydligt. Hon hade sagt att hon hade bråttom och att hon skulle gå till sitt arbete. Men hon ville såg gärna träffa honom. De kom övrens om på onsdag klockan 14.00 i hans bostad.

När hon gått sin väg satt Gustaf bara och gapade. Hade allt varit en film?, eller hade det varit ett grymt spratt från en ond ande som följde hans rygg? Gustaf kunde inte sova de kommande nätterna. Han var sömnlös av längtan och vågade inte somna i rädslan för att dö –för att aldrig vara med om den första kyssen.

Han vågade sig ut dagen efter för att köpa lite saker till sitt tomma hem. Det hem som skrek ensamhet. Han stannade vid en blomaffär. Han behövde åtminstone en levande blomma att placera på sitt tomma köksbord. Han ville ha en ros. Han visste dock inte hur en ros såg ut. Han frågade den nedvärderande damen i  butiken som svarade på brett eskilstunamål: -. Vaddå? Vet du inte hur en ros ser ut? Skojar du?

Hon suckade och gick i väg till ett glasskåp och öppnade det. Hon tog en av de röda rosorna utan att titta på den. Hon slog snabbt in den i papper. Suckade återigen Nästan på eskkistunamål och sade att det kostade 25 kronor.

Gustaf lämnade butiken och han var mycket nöjd med sig själv. Han stannade till och med och tog en glass hos den sura glassgubben. Det hade han inte gjort sedan han var barn. Han gav till och med surgubben lite dricks. Gustaf anade ett litet leende bakom en stora mustachen. Kanske ingen hade varit snäll mot honom någonsin.

Men nu var hon där. Hos honom. För honom. För den tillsammans. Gustav ville fånga naturens alla färger och måla en tavla till henne. Men han var en kass konstnär. Han var kass på det mesta. Han ville visa henne vad hon betydde för honom. Han hade ju inget –förutom han själv förstås.  Hennes stora röda läppar närmade sig hans läppar. Gustaf vände bort huvudet. Tänk om han smakade illa? Han hade heller aldrig kysst  en flicka – en varit nära. Han skämdes som han ertappats ha tagit sista kronan ur en fattigs sparbössa.

–          Gustav, viskade hon långsamt. – Slappna av. Låtsas som vi svävar  runt i ett himlaslott som bara vi kan se. Lukta. Det finns magiska blommor som får dig att bli den vackra person du egentligen är. Låt själen vibbrera under din hud.  Du är just nu allt för mig.

Gustaf lyfte försiktigt upp huvudet. Han stannade upp. Skådade denne enormt vackra kvinna. Kunde man gifta sig mellan två kyssar. Kunde de fly bort till en grön flytande ö med palmer som ett hemligt paradis,. Bara dom två Tillsammans. Det var som en hemlig drog. Gustaf kunde sakta men säkert hoppas på att någon, tyckte om honom. Som han var. Han tillät sig själv andas. Och le.

Klumpigt men kärleksfullt besvarade han så hennes kyss. Han brann i en lava som trängde ut och in från hans kropppulsåder. Till hans hjärta. Mellan deras hjärtan till hennes hjärtan.

Hon tog försiktigt av sig sina kläder och slängde den på den grå byrån,. I den grå tomma lägenheten,, och med ett andetag var lägenheten ett slott. Gustaf försökte få av sig sina kläder. Men hans upphetsning var enorm så han förmådde inte sig själv att darrande knäppa upp knapparna.

Hon drog honom, nästan lite hårt bort till soffan. Hon lade ner Gustaf på den, Hon satte sig gränsle över hans kön och log mo honom. Hans pskuld var bortrövad av den mörka prinsesan…

Men det var då, han själv drog ner den eviga gardinen.  Han började att gråta. Tårarna sprutade över hans ansikte och han släppte taget som man modigt tagit om hennes höft. Hon beskådade honom och frågade.

–          Vad gör jag för fel? Ta det lugnt Gustaf.

Plötsligt så reste hans sig upp, Med all kraft flög hon ner på golvet och slog sig i huvudet ett element.  Hennes ögon blev svarta. Hon reste sig upp.

–          Din fan ropade hon, Ditt jävla äckel. Jag hade kunnat få bättre betalt någon annanstans. Men det är väl lika bra att det gick så här. Du äcklar mig,. Du äcklar alla.

Gustaf titade på henne och tystnade. Hade hon varit en hora?

Hon lyfte upp plånboken från hans byxficka, Tog upp de pengar som fanns där. Tittade på honom och skakade på sitt huvud.

–          Att du bara kunde tro att någon ville ha dig. Min kropp svettas av förakt till dig, En evig dusch skulle inte ens räcka.

Sedan lämnade hon lägenheten, I soffan låg Gustaf och grät. Han tittade upp mot taket och den krok som hängde där. Han förstod att någon aldrig skulle älska honom.

Han hängde där i tre månader – innan lukten av lik trängde ut genom dörren