Bästa bok-klappen! ”Pojken som inte fick dansa” – signerad


Om du ska beställa boken och få den innan jul så är det bråda tider! För endast 100 kronor + porto 45 kronor. Alltså totalt 145 kronor så blir boken din. Signerad om du så vill det. Det kommer att finnas 10 (tio) exemplar! Först till kvarn. Följ länken för mer info och beställning. En underbar julklapp!  Finns HÄR

Annonser

Borttagen text från ”Pojken som inte fick dansa”


Hittade en borttagen text från boken. Minns inte varför jag tog bort den. Jag antar att det var så att jag ville ha mera tempo i slutet av boken. Håll till godo (OBS Spoilers)

 

Version:1.0 StartHTML:0000000167 EndHTML:0000002381 StartFragment:0000000454 EndFragment:0000002365

Jag antog ännu mera att även Zara var med i sekten. Hon hade lurat ig från första början. Jag skulle tvinga ur henne sanningen och Zara skulle få betala ett högt pris för att hon ljugit för mig. Sedan skulle jag bege mig till skolan och återföreningsfesten. Jag skulle komma in i matsalen och höja mina armar och be kraften vara starkare än någonsin Jag skulle se deras skrämda ögon då jag återvänt från det döda. Jag skulle avbryta dem när de hade som trevligast. I Den stunden någon sa att vi var en speciell klass och att vi hade speciella band och att de alltid skulle finnas kvar inom oss. Sedan var det Agnes tur. Jag skulle leta rätt på henne och spränga hennes hjärta likt en atombombs gudomliga kraft. Jag skulle spränga det hjärta som jag älskat, men samma hjärta som verkligen krossade mig och skjutsade in mig i det mörka, det onda. Kyssarna som aldrig blev av. De var bara judaskyssar. Kärleken som var förljugen. Löften som bröts innan de ens var sagda. Jag reste mig upp från stolen. Jag tittade mig omkring. Jag såg arbetare med sina coop-påsar innehållande dagens lunch. Som små soldater spatserade de i takt fram på vägarna. De var som små robotar programerade för att utföra dagens arbetsuppgifter. Själen var för längesedan uppslukad av de drömmar de en gång hade haft. Det var bara kroppen kvar som enda redskap. Jobba, tjäna pengar, äta. Något mer kunde de inte. De hade glömt hur man älskade. Något som jag inte ens hade lärt mig. Om man inte lär sig att älska eller att älskas så ser man sådant som ingen annan ser. Det är saker som gör att man blir säker på att kärlek inte finns och man ser tydligt det som är osynligt.

 

 

 

Diane, himlens ängel


Diane, himlens vackraste ängel låg på sitt osynliga moln och väntade på honom. Den rätte. Den ende rätte. Hon visste att det var förbjudet, men utan honom skulle hennes vingslag sluta att slå. Hon log då hon tänkte tillbaka på den första gång de sågs. I den grå zonen. Den zon som var så förbjuden, för de båda. Men med kärleken fanns det inga bojor, och inga byråkratiska förbindelser och namnteckningar, som ändå ingen kunde läsa.
Hon tog av sig sina kläder, vinden lyfte bort dem. och vinden tog dessa plagg och låt dem rinna bort med en våldsam fart. Ängeln, var nu så naken, att havets is ej kunde lägga sig över allt, fastän det nästan var vinter.
Hon insåg väl inte hur oskyddad hon var där på molnet. Det var som att vänta på att ett rovdjur som gömde sig bakom några buskar, bara vakade där, för att ta offret, vid hennes svagaste tillfälle. Skulle hon hinna att kyssa honom, innan någon annan fann henne? Skulle hon få, och nå den kyssen som fick hennes änglablod att koka som en längtande lava som bara ville ut, ut ut.
Kanske var det försent. För plötsigt blev molnet som var likt svävande bomull helt mörkt. och det onda skickade ner en blixt mot hennes oskyddade kropp. Ett kallt och hastigt regn, var nära att fylla den stackars ängels små lungor. Åskan liksom skrattade så den lilla ängeln, ville krypa in i sin kropp.
En skugga uppenbarade sig. Ett rovdjur på väg till ett sista anfall. Ängels ögon lyste av skräck och hennes andetag blåste liv i stormen. Skuggan spottade ut blod på molnet. Dess elaka ögon gav blixtrarna ett extra och elakt ljus. Odjurets mun skrattade mekaniskt. Förintelsens ögonblick var nära. Ängelns kropp, vidöppen som en stor grotta i urberget, Så sårbar. Så liten.
Rovdjuret hade två ben. Likt en människa. Det var ondska tattuerat på ryggen. En tattuering man aldrig glömmer,Ängeln väntade på ögonblicket, som skulle ta hennes liv. Men hon ville möta kärleken först. Kärleken den kärleken.
Rovdjuret anföll. Slutet var nära. Väldigt nära.
Rovdjuret slänge sig över ängeln, och med rått mod så dödade han ängels oskuld. Blodet målade sorg på molnet. Hans vassa naglar, målade han sin signatur på ängels rygg. Slutet andades snart inte mer.
Ängeln tryckte hårdare sin höft mot varerlsen. -mer mer, viskade hon – Skada mig, låt mig få känna din onda kärlek i min kropp. Jag betalar med mitt liv. Varelsens skrattade,  och ängeln log. Hon var högre upp i himlen än vad hon någonsin varit, men ack, sådan förbjuden himmel, och avsaknad av godhet.
I trädgårdarna lekte barnen. Plötsligt så rann ett änglaskrik över dem. Ett ljus, likt ett vackert norrsken tände upp allt. Det var en ängels sista och enda orgasm.
Bara för att hon bara ville ha kärlek, så betalade hon sitt liv. Men det var det bästa hon någonsin gjort.
Rovdjuret reser vidare. I natt är han med dig. Det är dags att betala din skuld

Måla tavlor som skapar magi


Gränser får vi lära oss redan som små att de ska vara många, och de ska vara tydliga. Redan när barnen är små får de lära sig att rosa är en färg enbart för flickor och bilar ska pojkar leka med. De får lära sig att man helst ska vara smal. Man får lära sig vilka program på TV man ska se, vilka artister som är ok att lyssna på. Vi får lära oss att mode ska helst följas. Kapitalisterna i Paris vet tydligen bäst.Att ta på sig trasor är inte ok, då är man konstig. Är man konstig är det således helt ok att tycka illa om den personen och tala öppet och brett och dennes personliga egenskaper. Vi anser inte att de är ”mobbing” nä sånt ska man inte hålla på med. Åsikt är en åsikt. Men skulle vi höra de ”åsikter” som talades om oss så skulle vi uppfatta det som kränkande.

Vi får lära oss att pojkar ska tycka om flickor, och flickor ska tycka om pojkar. Vi blir kallade konstnärer fastän vår omgivning målar tavlorna åt oss, och vi ska nicka och ta emot med ett brett och framförallt tacksamt leende och inte klaga (vi ska ju vara så tacksamma!)

Vi skall hela tiden formas till en mall. En mall som alla kräver vi ska passa in i.  medan många av dem hatar den. Men den är ju lätt att leva upp till, eftersom man hela tiden får höra hur man ska vara. Vi har alla våra drömmar inom de strama och grå gränserna. Drömmarna är till början vårt sätt att överleva, det färgar livet. Men allt eftersom åren går blir de i stället grå och tunga. Allt detta för att andra bestämmer hur vi ska leva vårt liv.

Den som går utanför gränsen blir en fiende. Den som säger fel saker vid fel tillfällen, inte bugar och bockar som tack för de sakerna vi inte vill ha är en idiot och blir utfryst.

Det är inte konstigt att människor tar livet av sig.Det är inte konstigt att kvinnor får ätstörningar. Det är inte konstigt att människor skär sig själva i handleder, bara för att få känna den förbjudna smärtan.

En människa som vågar ställa sig utanför den hela cirkeln och skriker ut ett skrik utan hänsyn vad de andra tycker blir för mig magisk. En underbar upprorsmakare. En stark människa, fastän vi andra påstår den är svag.

Måla aldrig den tavla som du tror folk vill se, utan den tavla som gör att du kan förändra dem. Ditt eget jag!

Måla tavlor som skapar magi


Gränser får vi lära oss redan som små att de ska vara många, och de ska vara tydliga. Redan när barnen är små får de lära sig att rosa är en färg enbart för flickor och bilar ska pojkar leka med. De får lära sig att man helst ska vara smal. Man får lära sig vilka program på TV man ska se, vilka artister som är ok att lyssna på. Vi får lära oss att mode ska helst följas. Kapitalisterna i Paris vet tydligen bäst.Att ta på sig trasor är inte ok, då är man konstig. Är man konstig är det således helt ok att tycka illa om den personen och tala öppet och brett och dennes personliga egenskaper. Vi anser inte att de är ”mobbing” nä sånt ska man inte hålla på med. Åsikt är en åsikt. Men skulle vi höra de ”åsikter” som talades om oss så skulle vi uppfatta det som kränkande.

Vi får lära oss att pojkar ska tycka om flickor, och flickor ska tycka om pojkar. Vi blir kallade konstnärer fastän vår omgivning målar tavlorna åt oss, och vi ska nicka och ta emot med ett brett och framförallt tacksamt leende och inte klaga (vi ska ju vara så tacksamma!)

Vi skall hela tiden formas till en mall. En mall som alla kräver vi ska passa in i.  medan många av dem hatar den. Men den är ju lätt att leva upp till, eftersom man hela tiden får höra hur man ska vara. Vi har alla våra drömmar inom de strama och grå gränserna. Drömmarna är till början vårt sätt att överleva, det färgar livet. Men allt eftersom åren går blir de i stället grå och tunga. Allt detta för att andra bestämmer hur vi ska leva vårt liv.

Den som går utanför gränsen blir en fiende. Den som säger fel saker vid fel tillfällen, inte bugar och bockar som tack för de sakerna vi inte vill ha är en idiot och blir utfryst.

Det är inte konstigt att människor tar livet av sig.Det är inte konstigt att kvinnor får ätstörningar. Det är inte konstigt att människor skär sig själva i handleder, bara för att få känna den förbjudna smärtan.

En människa som vågar ställa sig utanför den hela cirkeln och skriker ut ett skrik utan hänsyn vad de andra tycker blir för mig magisk. En underbar upprorsmakare. En stark människa, fastän vi andra påstår den är svag.

Måla aldrig den tavla som du tror folk vill se, utan den tavla som gör att du kan förändra dem. Ditt eget jag!

Vem är du?


Nog om mig. Mitt blyga ego låter dig ta över bloggen i dag. Jag vill veta vem du är, och varför du läser bloggen. Berätta gärna något om dig själv.  Tycker du bra om mig får du gärna skriva det också:)

 

Mörk darrande kram,)