Sorgliga sånger


Just ja. Så är det kanske.

Annonser

Han med penslarna


Natten hade aldrig varit vackrare, det tyckte till och med natten själv- Allt var så stilla och ljuset flöt igenom det gröna landskapet. En stilla bris överaskade träden som darrade till av glädje då den vidrörde dom.

Allt var frid, til och med rovdjuren hade bestämt sig för att vila denna vackra natt. De satt till och med brevid de andra djur som vanligtvis var blodtörstande byten för dem,

Natten var magisk med lindriga ord. Där borta i den klara horisonten såg man två människovarerlser komma vandrande.  Efter ett tag så såg man att det var en man och en kvinna. Hon småsprang framför honom och hon skrattade där mannen försökte att ta kransen i håret i från henne.

-Busfrö, jollrade han då han fick tag på henne och hon lade sig ner på gräset. Att det skulle bli grönska på den sommarvita oskuldsfulla klänningen bekymrade inte henne alls. Den unga mannen tog ifrån kvinna sommarkransen – som hennes far bundit av kärleksfull tradition. Han hade skrattat när han bundit den åt henne. Han hade satt den på sitt huvud och tagit sin dotter till sitt knä och skrattat och sagt att det var i går hon var liten och sprang omkring och ropade på ängarna. Det var liksom som i går. Han blev  gråtmild till minnet. men insåg att hans älskade dotter var stor nog nu.

Mannen tog henne runt den smala midjan och rullade henne över sig.

Flickan lät sina händer rinna igenom hans mörka hår. Om han bara visste hur mycket hon älskade att dra fingrarna genom hans hår. Hon blev så lugn av det.

Det var deras kärlek som lyste upp paradiset och gav ett hopp till det som fattades. De låg och pratade länge. om allt möjligt – och allt omöjligt. Fåglarna satt och lyssnade och pickade varandra under vingarna.

Natten stod som högst upp och det forslade kärlek kring världen.

Allt blev tystare om möjligt och allt stannade upp ännu mer.

De såg varandra länge i ögonen och de badade i varandras själar som flöt omkring deras hjärtan. Han närmade sig sakta hennes putande och längtande läppar och de slöt sig kring varandra och allting dansade och deras kroppar tändes änglaeldar som tände eld på allt.

Hans händer längtade in under hennes klänning och hennes kropp darrade av lust. Han tog av sig sina byxor och lät sedan sina händer leta sig ner mot hennes grotta och han flöt in och fyllde upp det som tidigare varit tomt och hon älskade det. Han älskade det och dom älskade varandra.

Deras hudar svettades av den varma beröring som ropade efter varandra.

Tyst.

Plötsligt tyst.HImlen blev mörkare och ett kallt regn överaskade fåglarna som snabbt flög in under de stora träden och vinden blev hårdare och råare.

Mannens ögon hade blivit mörka och istället för att låta sina händer vila mot hennes bröst så flyttade han dom upp dom och tryckte sina ådriga händer mot hennes hals. Hennes ögon förvandlades från de mest lyckliga – till de mest fasade. Hon kunde inte förstå vad som hände.

Hon fick ingen luft. , men hann fann sin kraft och den låg i hans händer och han tryckte hårdare och han grät.Flickan var nu blek som ett lakan- Mannen satte sig på knä och lade sina mördarhänder på ansiktet och han skrek mot himlen. Himlen svarade inte för den sörjde att mannen mördat den vackarste kvinnan i den vackraste natten.

Jo, jag bloggar knappt något nu. Berätta om ditt liv i stället


Får påstötningar om att jag borde blogga mer. Ni saknar mina inlägg. Jag vet att jag inte har varit så bra på att blogga de senaste veckorna. Men faktum är att jag inte har något att skriva. Man kan inte tvinga någon att blogga om denne inte har något att säga. Det är som att säga till någon ”Öppna munnen ,tala!” Det får mig att känna mig som någon som ska underhålla er. Precis som de höll i en fjärrkontroll och tryckte igång mig.

En dröm för en del. Underhållning på deras egen order. För deras egna lustar.

Sån är jag inte jag. Jag kräver och vill inte vara i centrum. Jag tycker det är obehagligt. Jag skriver då jag har något att säga, då jag vill uttrycka mig. Jag bloggar ALDRIG om mitt privatliv. Det har ni inte med att göra!

Just nu  har jag praktik, sedan massor av plugg. Jag vill hinna med mitt barn, och skriva på boken (har inte kommit långt alls)

Jag bloggar då jag känner, då jag vill. Ett litet råd. Kolla och läs mina tidigare inlägg.

Kram!

Gratis bok ”Trekant med döden” till dig?


Min poesibok ”Trekant med döden” gavs ut 2011 och blev nominerad till ”Alternativa augustpriset” för bästa bok. Nu finns den som e-bok, du kan få den gratis om du vill eller betala ett frivilligt belopp från EN krona och uppåt. Du behöver inte betala om du inte vill. Fyll i nedanstående kontaktforum så skickar jag boken till dig via din e-post under dagen.- Vill du betala så skriv summan också.

 

PS. Ni som beställt ”Pojken som inte fick dansa” får snart boken i er brevlåda. Den är ett par dagar sen från trycket

 

Hatar skyddat nummer


Missat samtal., Skyddat nummer, Jag hatar verkligen det. Jag blir alltid så paranoid för det. Jag får det alltid till att det är SÄPO som ringer – och informerar mig om att de ska göra ett oväntat besök hemma hos mig. Hmm. Tror inte att de kanske skulle ringa och säga det å andra sidan ”Hörrö. göm knarket, vi ska försöka göra narkotikatillslag hos dig”

I tag i höstas ringde ofta skyddat nummer, sen på kvällarna till mig. När jag svarade så lade det på – eller så var det en kvinnoröst som andades.

Jävlit obehagligt att ha SÄPO flåsandes i öronen så där….

Den mörka själen


 

Den mörka själen

En natt i en dröm fan jag två själar insvepta i ett åskmoln. Jag drog ut dom därifrån och en blixt visade genast med kraft den avsky som den fick av mig.

Jag lade ner de två själarna i mina handflator ty de var så små att jag kunde vidröra dom med min andeträkt av ren metall.

Den ena själen tycktes vara ljus – den andra själen darrade lite grann av en blygt ljus.

Jag lade den ljusa till sidan. Han såg ut att vara redo att gå vidare. Jag såg inte att han grät då jag avsisade honom till ensamheten.

Den mörka själen spred sin gloria över den nyuppfunna Atlanten där de sorgsna spelar violin med sitt sista hopp. Vackert, som mörkret som satsar sitt liv på ett sista hopp.

Den mörka själen och jag talade om att resa till den punkt där allt gör så fasansfullt så lite ont att man orkar andas litegrann. Det var som en Satans fest där – djävulsdyrkande kvinnor sög på järnspett och slickade infekterat blod till en lava som man kunde dricka och se Guds fruktan av.

Våra mekaniska skratt ekade som ensamna stålskrapor i öknen. Vi funderade inte ens var vår ord tagit vägen. Kanske hade vi sålt dom till en mörk dvärg med aptit av att förlora våra liv till helvetet.

Ju mer vi drack av lavan, ju mer kvinnorna smekte våra öppna sår med infekterat svek ju mer slippte vi känna. Vi kände bara ytan som skrapade mot det sista liv som fanns.

Min ögon kunde inte längre se bilder som förr. I en dröm såg jag dock den ljusa själen jag lagt åt sidan. I drömmen så klättrade han på en vacker blomma av silkesröd kärlek. Jag försökte att nudda vid dem, trodde det skulle kunna rädda mitt liv. Åtminstone litegrann.

Den ljusa själen skakade på huvudet och pekade på sitt öga där ett hav rann ner mot det stora hjärtat som fick honom att leva. Så stort.

Innan jag dog, Innan jag förutsåg min egen stillsamma men tomma död så hörde jag honom säga:

Den mörka själen ville dra ner dig till helvetet. Jag, älskade dig, och ville varna dig. Jag ville inget annat. Det var därför jag grät. Nu är det försent. Helvetet har ätit upp dig och ingen kommer någonsin att älska dig. Ingen någonsin