Olyckligt vin


Jag dricker vin. Det är ett sorgset och ensamt vin. Ett skadeskjutet vin som bara snabbt vill tömmas för att kunna ta slut. Det eviga slutet. Vinet rinner hastigt ner, men det blir trögt som död lava i mitt strupe. Jag dricker inte som de lyckliga. Jag dricker som en hemlös som vill finna ro på en smutsig gata från förr. Innan ljuset våldtogs av sanningen.

Vad gjorde jag egentligen rätt den natten då hennes läppar dog? Gjorde jag rätt då jag öppnade dörren till helvetet? Helvetet det enda ställe där jag kan känna mig hel. Man är aldrig ensam i helvetet. Där finns det båtar som låtsas att det finns ett hav där alla kan bada.Bada i lögner. Lögnerna är många. Man är inte ensam

Jag tar mörkrets morfin till min själ och lätsas att kärlek finns. Låt mig piska din rädda rygg, och kyss mig en gång till

Annonser

Mr Obama the man of the war!


Obama är likadan som hans företrädare. En George W. Bush. En president som avskyr våld, men brukar våld. En president som avskyr krig, men brukar krig. En president som inte vill se blod, men ändå blodar ner sina egna händer. Men krig, vinner man ingen fred. Med våld så finner man ingen kärlek. Obamas ögon är svärtade då TV-kamerorna slås av. Maktgalet hjärta. Hur många människoliv kommer Obama att ansvara över?

Glöm inte att denna man vunnit Nobels Fredpris! Han lurar hela världen då han står och väser ”Peace”
Våld föder våld, föder hat. Ska vi lära dig det Mr President. Här är en låt till Obama.

Fred. Gott folk. Kärlek

Hon som (svävade)


Solen hade precis lagt sig för att vila bakom den vackraste delen av himlen, den lyste dock lite svagt för att ge allt liv. Lite kärlek och näring med sina strålar. månen lyfte och hälsade artigt på solen ”sov gott” sa, gubben i månen till solen. ”Nu tar jag vid under den underbaraste delen av natten. Snart sover alla” Nere på jorden rörde sig dess människor långsamt, man hade dukat av kvällsmåltiden från de nyköpta borden på IKEA Barnen kramades och fick höra godnattsagorna. Snart sover alla. Vid en glänta, vid en nästan magisk å satt en ung man, och givetvis en något yngre flicka De hade känt varandra ett par underbara månader nu Flickans hjärta galopperade magiskt varje gång mannen tittade på henne. ”Mitt hjärta” viskade flickan för sig själv, och höll sin lilla hand över det kärleksfullt bankande hjärtat. ”Låt honom, bli min i natt. min för alltid och vi ska vandra runt i vår saga av sanndröm” Pojken höll på att göra upp en eld. ty det var kallt och ganska mörkt, även om mörkret denna gång var behagligt Pojken såg drömsk ut. Det såg ut som att han ville säga något i hans mun. Den låste sig ”Kanske.du” pep han. Han tappade ved på marken och försökte att nå hennes blick, gick inte, blicken flackade.”Blyga ögon tåras så lätt” tänkte han. ”Det är en sak jag vill säga dig,”sa han plötsligt. Han satte sig ner på knä framför henne. ”Nu” ropade flickan brinnande inom sig” Nu är han min, för alltid” Han närmade sig hennes mun sakta som vinden som sveper över den levande öken. Deras ögon möttes, och stannade vid varandras och de smälte in i varandra, hett. Kärlek, hjärtan som slogs. En kyss. djup, allsmäktig evig kyss som målade natten röd och lyckan var fullkomlig.Pojkens släppte hennes läppar sakta och han tittade på henne. Hans röst förändrades märkligt. Han såg på henne konstigt. Han såg att hon aldrig varit lyckligare för hennes ögon var tåriga. Men lyckliga.”Ja?” andades hon och log ljuvligt. Han hade sina händer i hennes hår, lät händerna smeka ner mot kinderna. Hon svävade bort, allt mer längre bort. Bort till slutet. Blodet målade marken röd.

Poeten är död, leve poeten


Minns mig själv från förr. Jag sluter ögonen och ser mig själv gå på gatorna med långt hår, blekt ansikte och kajalmålade ögon.  Alltid i väg någonstans. Alltid i väg bort från någonstans Med massor av mål , fast inga alls. Ser hur jag sätter mig runt lägerelden på berget. Det var midnatt på sensommaren. Jag och mina vänner satt och drack vin och sjöng. Jag skrev mina dikter och läste dom för mina vänner. Det var knäpptyst. Jag var någon. Jag var hatets förlorade prins tror jag. En mörk prins har många som vill bli mörkrets prinsessa. Det är bara jag som kunde kora dem. Det var bara jag som kunde utse den rätta. Ingen var rätt för mig. Det var nog det jag älskade. Jag drevs av hat mot allt. Men jag inser nu att det var självhat. Jag minns att jag en gång satte mig under en bro och värmde upp ett metallföremål. När det nästan glödde så lade jag föremålet mot min arm. Det brände som fan. Men jag log ett stort leende. Tror till och med ån beundrade mitt mod då månen hellre speglades i mig. Trodde jag Jag trodde allt kretsade mot mig. Jag avslutade allt genom att säga till smärtan på min arm att jag övervann allt. Jag skrattade kallt och begav mig i väg på stan och drack  rödvin på skumma barer. Jag skrev mina texter, texter som jag i efterhand vill spy åt eftersom de verkligen var dåliga. Trots det väcktes mitt ego ännu mer. Jag tappade balansen och jag lättade från marken. Bättre än alla andra. Jag njöt. Jag såg kvinnorna som tändstickor. Man tände dem, sen slängde man den gråtande och släckta stickan och tog nästa och drog den mot nattens svavel. Slängde. Skrattade.  Jag kan – men jag kan ändå inte förstå vad alla såg hos mig – hur jag alls kunde ha vänner. Hade jag vänner så svek jag dem. Herregud vad jag svek dem. Ändå var det jag som var arg då de stack därför att jag ansåg att dom hade svikit mig. Jag kunde inte glömma. Jag ville bara ge igen – jag ville bara straffas – och jag gjorde det. Allt fortsatte år efter år. Jag trodde nog att jag var mitten av universumet – och människor lät mig vara där. Men jag kände inte hur de började hata mig. Hur jag blev allt mer ensam. För enligt mig var det ju deras jävla fel.  Det året jag tappade allt. Det var det året jag fick min svarta lön från okänd avsändare. Jag kunde omöjligt hantera att folk kom nära mig. Jag kunde inte lämna ut ens mina trasiga och darriga andetag till rummen jag gick igenom. Jag blev ensam. Men enligt mig var det deras egna jävla fel. Jag tappade förmågan att kommunicera . social fobi till på köpet. Det blev värre. Men det var enligt mig deras egna jävla fel. Borde jag då inte insett det då jag satt i världens största och tommaste rum och jag skrek tyst så att ingen hörde mig  – inte ens då kunde jag inse att det var mitt egna jävla fel alltihopa.

Jag har förändrats   till det bättre. Jag är inte den som hela tiden måste vara i centrum. Jag dömer ingen längre. Herregud vad jag har dömt människor och räknat ut dem från mig – men nu inser jag att dom jag räknat ut är dom som betyder mest för mig.  Men vet jag hur man hanterar den verkliga världen? utan att vara en töntig idoit som snurrar kring allt? Kan jag vara den Svensson som jag alltid själv har föraktat.?

Det är därför jag skriver det här bara för att ni ska förstå – att man kan ändra sig. Att man verkligen kan det.

Smärtan, den enda kärleken


Man hör hur det brinner, samtidigt så förloras man själv i lågorna. Dödsdömda tårar -kom hit, ni är min befrielse. Jag minns känslan då jag insåg att du seglat i väg på svekets hav. Det var jag som gav vinden en chans att förföra dig. Bort från mig, Seglet darrade som dina darrande läppar. Du seglade bort. Bort. Bort. Jag minns den känslan precis som någon just amputerat mitt skrik. Jag vill minnas att smärtan brann – som ett skott från den sista pistolen på slutna gator. Jag minns hur smärtan avlivade allt gott som fanns i mig. Det var länge sedan. Det tog inte död på mig. Men nu är smärtan borta. Men jag sörjer, som en nattlig madam som saknar mun och ögon. Jag känner mig som en tom evig brunn. Ingenting som ens ekar. Allt är borta. Jag saknar smärtan, för det är det enda jag hade kvar av dig.

Spela en sista sång på din sagolika förföriska flöjt En sista gång vill jag dansa med dig, Innan fragmenten har förlorats och svept in mig en tvångströja, På jakt mot. Ingenting

En svart tändare


För ett tag sedan var jag med om något roligt. Jag var på Elgiganten här i Avesta. Före mig i kön så står det ett äldre par i sjuttioåldern. De ser så nöjda ut – precis som att mannen i huset skulle ha fått sin första tömmning på åratal. De stegar fram till expediten och mannen säger stolt: En bergsprängare. Jag och min fru vill köpa en sådan där bergsprängare.

Mannen pekar bort mot artiklarna.        

Expetiden tittar förvånat på paret: Det där är ingen….bergsprängare…det är en högtalare bara..bergsprängare finns liksom inte längre. Apparaterna…om vi ska kalla dom så – är numera små. Men det är samma – om inte bättre ljud i dom.

Tanten ilsknar till. Men Kurt och jag ska ha en bergsprängare. Expetiden tittar på paret och skakar på huvudet.

-Jag ska visa er  vad som säljs nuförtiden. Expetiden tar fram en mindre modell med USB möjlighet, cdspelare samt radio till paret. Han förklarar och pekar: Här stoppar ni i ett sånt här USB-stick (tar upp ett exemplar och visar)

Tanten rynkar på näsan: -Kurt. Vad är det han håller i? En tändare? Jag har inga glasögon med mig.

Kurt: Jag vet inte lilla du. Den ser svart ut

Expetiden: *hostar* Ja, i den här ”svarta saken, tändaren” så lägger man över musik som man har idatorn. Greta ser ännu mer förvirrad ut och tittar på sin make: – Sa han datum eller data? Kurt ser alldeles tom ut – Data sa han visst

Greta: Dator? Vad ska vi med en sån till. Det är ju krig och porr iden. Vad har det med vår bergsrängare att göra? Ett kassettband duger bra åt oss. Vår son har spelat in gammeldank på den

-Gammeldans, rättar Kurt.

Greta ser märkbart irriterad ut. – Ska det vara så svårt. Kassetband. Vad är det för fel med det? Data och datum? Svart tändare? Det här är inte klokt Kurt . Nu går vi…

Jo, det här är helt jävla sant:)

Mannen på perrongen


Jag lade märke till en man i 70 årsåldern på perrongen i dag. Jag vet inte varför jag lade märke till honom i folkmassan. Kanske var det sorgen i hans ögon?

Han hade en bukett blommor bakom ryggen, Han tittade hela tiden nervöst på trafikinformationstavlan,. Kommer tåget nu?

Tåget kom in. Det samlades en folkmassa som trängdes för att komma på tåget. Vid sidan om stod det folk och väntade på den sina.

Glada ansikten, glädjetjut. omfammningar. Återseende

Alla träffade någon. Men inte den gamle mannen. Då tåget åkt i väg och perrongen började tömmas på folk så var det bara han kvar där.

Han såg så otroligt ledsen ut. Men ändå stod han kvar. Precis som att tåget skulle återvända och att det skulle gå av någon person som glömde stiga av.

Men så var det inte. Det fanns ingen som ville komma fram till hans station.

Han kastade blommorna och gick

När sista tåget har gått – så finns det inga erästtningsbussar till himlen.

Jag hör hela perrongen gråta.