Musiken från ”Pojken som inte fick dansa”


Jag lyssnar mycket på musik då jag skriver. Detta dels för att komma in i rätt stämning Denna spel-lista använde jag mig av när jag skrev ”Pojken som inte fick dansa”

Till ”Mörkersökarna” finns denna

Annonser

Flickan som inte fanns


En gång mötte jag en flicka som inte fanns. Hon satte sig bredvid mig på min stålsäng som badade i drogat och kletigt blod.

Hon var så vacker att tiden rann ner i min tafatta mage. ”Solstråle”, sade jag plötsligt och insåg att jag blivit generad av hennes tillkomst.

Plötsligt såg hon så där allvarigt ut som flickor som inte finns bara kan. Hon tittade på mig med sina himmelsblå ögon och talade med allvariga och förintande ord:

– Jag ser miljarder människor på min resa genom jord, dalar och sorgsna berg. Jag har sett allt. Tro mig, det finns ett sagoland någonstans, Bortglömt och gömt för att människor med svarta hav inte ska komma åt dem. Jag har sett drivor av svarta rosor som Jättar berikar med sina hjärtslag. Jag har sett blommor stiga ut sin jord och ge sig själv som gåva till havet. Jag har sett allt Jonas. Men inte dina tårar. Min fråga är..en aning mystisk, misstänker jag. Kan man gå genom blod? Men varför gråter du inte.

Mina ögon tändes till kyla. Jag skrattade dovt och jag blev mitt andra jag. Mörk och blodtörstig. Jag ville bara riva flickans rygg till taggtråd av fryset dagg.

-JO, sade jag. Jag såg att flickan nästan grät av bisssar rädsla. Tomt och ekanade på något vis.

Jag fortsatte med en aning fördröjning: Jag har sett helvetet.

Flickan, som inte fanns målade sina ögon mörka av tyfus som invarderade hennes änglahjärta som slog som fioler.

Även hon brann av mörker. Tillsammans med mig. Ond. Fast inte ensam längre.

Hon red mig hela natten. ´Jag tror hon grät innan hon dog. För hon smakar havsalt.

Sinnesvred


Han vaknade i dödens borg. Han insåg hur låst den var och att den längtade efter en dörr, några fönster. Kanske någon som stod med ett leende och stekte ett ägg med en kram som pålägg.

Trots det var vindstilla så stormade det runt honom Det var en storm som piskade hans hud, men ingen smärta ville vara närvarande. Tomhet, denna oändliga tomhet. En negativ tortyr där alla slagen får sin kraft av alla lögner och svek.

Även om det fanns en och annan sanning så kunde denna vändas genom att göras och förgöras till en lögn. Lögner är ett nödvändig inredning i en trasig själ. Utan den kan man inte hantera mörkret. Dessa strävsamma och ensliga vandringar på 20 kvadratmeter uppgivenhet  Liemannen vill endast göra en till ett psykiskt vrak och han vill tydligen att man ska bedja på sina bara knän, sina blodiga och infekterade knän på att hen ska komma och hämta en. Döden på en silverbricka eller döden på en osynlig tallrik av förruttnelse.

Kärlek blir till lögner. Lögnerna blir till smärta. Smärtan blir till en obalans. Obalansen skapar klara ögon och det smärtar att inte kunna se en rosa himmel med blodstänk från inavlade incestösa änglar som ringlar baklänges på tapeten utan barmhärtighet.

Så då återstår endast att kidnappa ljuset och tortera den så den liknar dig. Sedan återstår bara kalla kroppar som med hjälp av din sjuka fantasi blir en het kropp med vilja och oförstånd. Detta oförstånd som får dig att brinna av lust och förakt för den som besvarar dina djuriska måtta av ensamhet och vild tortyr av barnet inom dig.

Låt oss därför få hoppas att livet som en livlina brister, och blir ett kompakt mörker med dårar som söker andra dårar. Med vilda knivar mot edra strupen. En jakt som slutar med att kärleken går vilse och hur du hittar hem

Finns det ingen kärlek där vi alla kan nå, hitta, finna,förminna, förminska på ett etablerat sätt, så ska ingen annan nå dem

På det viset möter vi sanningen. De oälskade är redan där. De överlever. De har de alltid gjort.

Överlever du? Bland det vi andra alltid upplevt? Ta av dig dina byxor. Jag väntar. Knäpp av din blus. Låt dina bröst visa sin prakt. Gå naken med mig. Innerst inne är vi alla lika.

Det är det som skrämmer dig mest.

Lyssna, dödens fanfar. MIn segermelodi, ditt sorgetjut.

Vi är sammansmälta.

 

Arbetet med ”Mörkersökarna påbörjat!


I natt skrevs de första raderna i den kommande boken. Jag räknar att den tar mellan åtta och tio månader att skriva ungefär.

År 20

Natten ligger tungt över den lilla byn och det är nästan helt tyst. Endast ljudet av en sorgefågel skär av tystnaden då den sorgset flyger över himlen på jakt efter ljus. I en hydda I södra delen av byn ligger en kvinna bredvid sin man på golvet. Mannen sover tungt men kvinnan är vaken. I sin hand håller hon ett blekt fotografi på en liten pojke med blont lockigt hår och blå ögon. Kvinnan gråter. Hon stryker försiktigt med pekfingret på fotografiet. Bilden är tagen år 2014.

 

Ett fotografi från framtiden