I slutet av korridoren sägs de sanna ord


 

Jag vill inte längre höra läkarna viska

i korridoren

i slutet av korridoren

Då de tror att jag inte hör

Hör de svåra omöjliga orden

Orden att jag är sinnessjuk.

Innan de dricker sitt eftermiddagskaffe

med mig till efterrätt.

Sedan suger av varandra till kladdiga patientjournaler

De vill ha med mig.

De vill knulla diagnosen

Diagnosen i mitt huvud

mellan deras osvurna rader

i den osynliga patientjournalen

som blinkar i rött och vitt

Innan allt tar slut

 

I slutet av korridoren sägs de sanna orden

 

Jag vill inte längre höra läkarna viska

i korridoren

i slutet av korridoren

Då de tror att jag inte hör

Hör de svåra omöjliga orden

Orden att jag är sinnessjuk.

Innan de dricker sitt eftermiddagskaffe

med mig till efterrätt.

Sedan suger av varandra till kladdiga patientjournaler

De vill ha med mig.

De vill knulla diagnosen

Diagnosen i mitt huvud

mellan deras osvurna rader

i den osynliga patientjournalen

som blinkar i rött och vitt

Innan allt tar slut

I början av korridoren

 

 början av korridoren

 

Annonser

Poesiböcker dras in…


Inom kort kommer jag att sluta sälja ”Änglar höga på kokain”, ”Jag dödade en ängel i natt”, ”Prins Borderline”, ”Trekant med döden” och ”Det mörka inom dig är dina vingar”

Detta beror på en mängd anledningar men främst på att jag ska ge ut samtliga texter i EN bok i stället. En del texter kommer att försvinna och det kommer att tillkomma en del nya texter.

Så passa på och köp dem, innan de begravs

Ha en trevlig lördag

All denna alkohol (midsommarnattens mörker)


En liten rolig bild nedan som ni ser. Den visar hur vi vuxna i bland dricker oss allt för redlösa inför våra barn. Jag hoppas det inte drabbar allt för många barn, och att så många barn som möjligt får somna med ett fint minne och leende på läpparna, och inte med skräck och tårar. En liten tanke bara. Det är naturligtvis upp till var enskild individ att göra hur denne vill med alkoholen inför sina barn. Det finns en möjlighet att barnet inte påverkas alls. Möjligheten finns ju att barnet gör det också. Valet är ditt. Enbart ditt. Förbise bara inte riskerna.

Jag minns själv när jag var liten och det var midsommarafton. Jag tyckte morsan pratade konstigt och hon skrattade åt sådant som inte var kul. Farsan somnade på vardagsrumsgolvet inlindad i sin egen spya. Jag minns hur jag sprang över till en granne. Men tårar i ögonen så sa jag åt honom att mina föräldrar var konstigare än vanligt. Sedan visade det sig att hans föräldrar också var fulla.

På både min mammas och pappas sida finns det missbrukare av alla de slag. Min morfar var alkoholist bland annat. Han söp bort allt som fanns. Han var hellre inte den trevligaste person som fanns då han drack. Min mormor fasade att jag skulle bli som honom. Hon ville att jag skule lova henne två saker. 1 Att bli en sann kristen människa. 2. Att inte röra alkohol.

Det gick väl si så där. Jag har missbrukargenen inom mig, Det vet jag. Jag har testat både det ena och det andra. Folk skulle säkerligen tappa hakan om de visste vad.

Men det är aldrig värt det. Aldrig någonsin.

Med midsommarn borde svensken bli positiv (så länge han  inte är full då) men i dag är det många som säger ”Nu går vi mot mörkare tider” Idioter. Köp er en gurkjävel och kör upp den i arslet. I arslet kan ingen höra dig klaga. Idioter.

Tomheten som uppstår….


Tomheten som uppstår då man skickat in sitt manus som man har slitit med i åtta månader. Den tomheten. Tomheten i mitt huvud då jag längre inte kan tala med karaktärerna i mitt huvud. Tomheten som uppstår då jag inte får bestämma hur jag ska göra med Agnes och Vincent. Nu är det försent. Manuset är inlämnat. Allt är klart.

En bok som jag hoppas ska beröra. En bok som jag hoppas ska skrämma. En bok som jag ska få människor att vakna från sin trångsynthet. Jag vill att de tar ansvar över de liv de har förstört genom att förnedra utsatta människor. Kliv ut ur egna egospeglar nu. Det är dags för dig själv att syna dig själv. Jag hoppas kunna skrämma skiten ur er, men jag hoppas att ni kan ta Vincent till ert hjärta trots att han förvandlas till en fasansfull mördare utan samvete.

Till hösten ska jag studera. Blir inte lika mycket tid till skrivande då. Till hösten ska jag bli social igen. Finna glömda vänner. Vilka jag har jag kvar? Vilka har lurat mig med sina judasögon i granit? Vilka längtar efter mig? Vilka föraktar mig?

Jag vet bara att rosorna är mer våta och taggiga än jag själv minns dem. Jag minns des taggar, men jag minns inte dess doft.

Nu är det dags att gå¨ut i livet igen: Öppna den stängda dörren till min skrivarkammare och bli människa igen. Men inte mänsklig. Inte på de villkoren som dagens samhälle avser.

Jag ska stånga er verklighet gul och blå och jag ska visa att den är förljugen många gånger. Jag vill leva, eller som Agnes viskade till Vincent

”Jag kan aldrig dö. Efter den kyssen du gav mig så vill jag leva för evigt”

Omslaget klart!


Då var omslaget äntligen klart och snart kan ”Pojken som inte fick dansa” släppas. Jag är nöjd över resultatet. En sista ”korr” sedan skickar jag in manuset:) Jag är nöjd över omslaget. Ni som gjort det är grymma ❤

 

”Pojken som inte fick dansa
Omslag
Foto och redigering: Elin Wennemyr – Fotograf Elin Wennemyr
Make up: Therese Mikkola – Trixperience
Modell: Jens Hallman
Utformning och layout – Elin Wennemyr”

PSIFD.om0306

Vem tar emot när jag faller?


I bland tror man inte att man flyr. Även om man går rakt fram.

Man borde kanske borde vända om och gå bakåt.

Mina ögon kanske inte tindrar, utan de faller i död hela tiden.

Vem tar emot. Vem vågar? För när jag faller, Faller mörkret i hop. Till autistiska eldsvådor i svart Som våldtar sig själv till tiden skriker av matthet

Telefonkiosker och solidaritet


Jag vill bara kräkas åt prinsessbröllopet. Jag vill kräkas över dem som köper sig en bit prinsessbakelse bara för att fira att de gifter sig. Har de googlat ordet ”fantasi”? 

Klassklyftorna i samhället ökar lavinartat, och de rika skor sig på de som har det sämre ställt. I förorterna slås människor för sin överlevnad medan överklassen skrattar på väg till och från ¨’banken. Istället för att köpa den där jävla bakelsen kan väl folket skänka dem till ett välgörande ändamål som till exempel hemlösa?

Nelson Mandela är troligen döende, och ingen verkar bry sig. Hur tänker folk? 

Det finns två ord vi sällan hör numera: Telefonkiosker och solidaritet