Månens sköra kloroform i vitt


Dina ögon är som dödsdömt kloroform. Den förgiftar mitt hjärta så att det stannar. Det är bara för dig den slår ett par ödsliga slag bakom din slöja av otrohet till dig själv.

– Ser du månen, viskade du och pekade mot solen,.

– Ser du himlen sade du och pekade rätt ner i havet med dina fingrar av dovt skimmer.

Jag tror att det var då du uppfann en pistol av rädsla. Du riktade den mot mig men du träffade egentligen bara dig själv.

Ditt blod är nu min arme det flyter omkring som brusande vågor i mitt sinne. Jag förstår inte att du står kvar och skrattar Förstår du inte att du är död för mig?

Annonser

Fredag då..


Livet går vidare. Vindarna försvinner inte trots Rosies frånvaro. En frånvaro jag klarar mig utan. Människor är olika. Alla är olika. Det kan förvisso vara bra med olikheter. Man lär sig av varandra. Men det får inte vara FEL olikheter. Jag och Rosie var olika på fel sätt.

Jag har suttit och redigerat hela veckan, då jag inte har bråkat med TRE, vill säga. Tre är som mig och Rosie. Det funkade inte.  Det blir lite ändringar i boken. Vincent får en större själ och hans pappa blir elakare och hans mamma mer frånvarande. Samtidigt får Vincent mer av sin gåva att bota människor.

I kväll blir det väl lite vin i min stilla ensamhet om det inte ringer ett levande bag inbox på dörren och vill tvångshångla med mig och min svarta snelugg. Vill någon kidnappa mig så gör det. Mitt telefonnummer finns på Facebook (märkte jag i dag, inte så konstigt att det har ringt skumma samtal hit)

Målet är fortfarande att släppa boken 15 maj.

När denna dag tagit slut så har Liemannen tagit ytterligare en dag från ditt livskonto. Du är en dag närmare döden. Gör något fint av dagen.

Snart sover (alla)


Solen hade precis lagt sig för att vila bakom den vackraste delen av himlen, Den lyste dock lite svagt för att ge allt liv – lite kärlek och näring med sina strålar. Månen lyfte och hälsade artigt på solen ”sov gott” sa, gubben i månen till solen. Nu tar jag vid under den underbaraste delen av natten.

Snart sover alla.

Nere jorden rörde sig dess människor långsamt. Man hade dukat av kvällsmåltiden från de nyköpta borden på IKEA. Barnen kramades och fick höra godnattsagorna.

Snart sover alla.

Vid en glänta, vid en nästan magisk å satt en ung man – och givetvis en något yngre flicka. De hade känt varandra ett par underbara månader nu. Flickans hjärta galopperade magiskt varje gång mannen tittade på henne. ”Mitt hjärta” viskade flickan för sig själv, och höll sin lilla hand över det kärleksfullt bankande hjärtat. ”Låt honom, bli min i natt. Min för alltid och vi ska vandra runt i vår saga av sanndröm” Pojken höll på att göra upp en eld. Ty det var kallt – och ganska mörkt – även om mörkret denna gång var behagligt. Pojken såg drömsk ut. Det såg ut som att han ville säga något i hans mun . låste sig kanske.

-Duuu,. pep han. Tappade ved på marken. Försökte att nå hennes blick, Gick inte, Blicken flackade. Blyga ögon tåras så lätt tänkte han. – Det är en sak jag vill säga dig, sa han plötsligt. Han satte sig ner på knä framför henne. ”Nu” ropade flickan brinnande inom sig” Nu är han min, För alltid”

Han närmade sig hennes mun sakta som vinden som sveper över den levande öken. Deras ögon möttes, och stannade vid varandras och dom smälte in i varandra, Hett. Kärlek, Hjärtan som slog.

En kyss. Djup, Allsmäktig evig målade natten röd och lyckan var fullkommlig.

Pojkens släppte hennes läppar sakta. Han tittade på henne. Hans röst förändrades märkligt. Han såg på henne konstigt. Han såg att hon aldrig varit lyckligare för hennes ögon var tåriga – men lyckliga.

”Ja?” andades hon och log ljuvligt.Han hade sina händer i hennes hår, lät händerna smeka ner mot kinderna.

Kysste dom. Pussade på den gulliga näsan, Skrattade. Lät sina händer gå ner över hennes längtande bröst som styvnade.Hon andades i takt med magisk pulserande lava.Ta mig, ta mig viskade hon i hans mun.”jag ska nu” svarade mannen, Han lyfte upp sina händer mot hennes hals.

Han ströp henne. Hon kunde inte tro att det var sant, Hon kippade efter luft. Fick ingen.

Hon svävade bort,. Allt mer Längre bort. Bort till slutet.

Han släppte ner liket .-som en gång varit en flicka som älskade. Han tittade på henne, Hon låg där, och hennes blick var död – men hon tittade mot månen. ;Månen tappade lite i sitt sken,.

Mannen vandrade därifrån. Som inget hade hänt.

Snart sover alla

”Pojken som inte fick dansa” – redigeringen


 

Jag raderar och lägger till. Jag klipper text, flyttar och klistrar. Jag ger Vincent en större själ och jag ger pappan en sämre position. Jag trycker ner Vincent och jag höjer upp de andra,  för att man ska tycka bättre om honom. Jag leker med hans magiska gåva och krossar hans motstånd.

Jag strukturerar karaktärerna och årtal. Jag ser att allt funkar kronologiskt.Jag tar kontakt med läkare för att vissa sjukdomstillstånd blir riktiga.

Försöker finna Agnes själ eftersom ”den riktiga” inte finns i mitt liv längre.

Börjar bli sugen på vin. Vädret lockar skyller jag på.

Btw. Den 15 maj hoppas jag ni kan köpa boken.

Kram

Redigeringen går långsamt, men det börjar kännas bra nu.

Blodiga rosor


Jag lade blommor under kudden. I natt. För att få se dig.

I mina drömmar skrek du. Skrek du efter helvetet. Skrek du för att du inte ville vara i min dröm. Min dröm luktade kalla våldtäkter viskade du till din döde man och strök honom i skrevet. Han flämtade. Du sög av honom. Av avund.Du kämpade med tårar som kastades ut som blod från dina kalla rädda men förlorade ögon.När jag vaknade så var jag död. Under min kudde sjöng några blodiga rosor att tiden var alena. så alena att tiden hade stannat under min dröm.

Jag slickade i mig blodet. Ljuvligt. Upphetsningen var total då vårat blod samlades till en kärleksfull pöl på golvet.

Vi förenades på midsommarnatten. Förenades och inte ens vintern var kall – för rann ut genom tidens hål. Som alltid funnits mellan oss.

 

Mörka tårar


Han vandrar mörka  bland daggvåta moln,

Oktober natt,

Han rider genom åska och hat,

Han är mördare med dött mörkt hjärta

Kvinnans hals skriker mot månen, som han förför

Likbleka andetag i säcken där han bär henne

Utför det dränkta stupet.

Ner mot slutet.

Han bönfaller den snart döda kvinnan att vara lycklig

Hon skriker stumt på hjälp

Han slänger säcken på den hårda marken,

Han har förlänge sedan tappat talet och förståndet.

Döden kommer nära och och han sjunger en glömd kärleksång med ett borttappat språk.

Pistolen är riktad mot månen och kvinnans nakna kropp

vidrör sig själv skrikande mot döden.

Plötsliga osynliga tårar från mannen skuggas av månen,

Genomfruset, Vackert. Totalt

Han säger farväl  och tar tag i kvinnans hår

Han tar sedan pistolen i sin mun och skjuter sig själv.

Vem är lyckligast?

Månen stirrat stumt.

Kvinnan gråter.

Mannen blöder tårar

Tystnad

Den sanna lidelsen


En dimma finns i tiden där allt dansar fritt. Som en ros som inte har något namn så ler hon mot honom.

Vackert hotfullt.

Han ler. Hon tittar på honom precis som hon precis lärt sig att se, tycker han och känner glädje i sitt sjuka hjärta.

Han är inte ensamen längre. Hon finns där. Hon kommer alltid att finnas där, en ett sekel som aldrig dör.

Hon smeker av sina kläder, och han känner hur ensamheten rinner bort, barmhärtighet. Han är befriad från det rostiga upp och nervända korset.

Hon lägger sig ner framför honom, låter sina egna fingrar vidröra den underbara kroppen.

Salig. Han är i himlen,

Han tar av sig byxorna och går närmare henne. Han hjälper sig själv att nå det rosa havet som han drömt om

Hon skrattar. Hon skrattar och ler och säger hans namn.

Han är älskad. Han finns. Han existerar. Han betyder nåt

Han formar sina läppar till ett hjärta och kysser henne.

Eller kysser mot TV:n,.för hon ligger där bakom rutan i den skitga rutan i den porrfilm som han äger

Det enda han äger.

Det nämaste kärleken han någonsin kommer. När den är över så gråter han..

Allt är slut