Huvudvärken är till dig min älskade


Minns du huvudvärken din som anlände då fåglarna flög som högst på sin himmel? Du ringde och sa att dina dagar var räknade av en man i svart kåpa och en lie av farväl med smärta. Den vitklädde hade skakat på huvudet och menat att det inte gick att bota. Inte bota, hade du sagt. – Vad gör jag då med min dotter. -Min dotter spelar boll på gräset med svalorna. Hennes ljusa hår tiktigt längtar efter mig då jag bara hämtar hennes vatten. Hon gråter, hon gråter så evigt. Smärtan tilltar elakt i mitt börst då hon ropar efter mig Pappa. Pappa. Kom tillbaka. Läkaren skakade än en gång på huvudet. Precis som han aldrig gjort annat. – Tyvärr ,tyvärr sade han empatiskt robotlikt och forsatte – gå hem och tala om det. Ta hand om det. Sedan vände han genom dörren och tog hem den stora lönechecken då försvann empatin och hungern vaknade och hans lustar rann över dåliga flickor på bakgård. Inte ljust. Bara hårt. Jag glömmer aldrig då du ringde strax efter midnatt till mig. Du viskade. Du kunde inte tala högt. Turmören hade nästan tagit talet och slängt det till asen i dödens land. -Jag är lessen. Sade du tyst med lidande. Jag har inte sagt något till min dotter. Jag bara sa att jag skulle hämta vatten. Vatten långtborta – Men pappa. Du verkar ha så ont i huvudet, hade hon sagt och kramat sin pappa. -Jag har bara ont i huvudet för att jag älskar dig så mycket, min prinssesa.

Annonser

Min tröja blev kvar


(resterna efter en konsert. Lasse Winnerbäck)

 

Jag hade en gång en dröm som föll ner i djupet. Den har fortfarande inte slutat att falla. Allt som finns kvar nu är min tröja hos henne. Om hon ens har kvar den. Jag tror inte att hon med tårar smyger upp på nätterna och luktar på den och minns. Vad i helvete skulle hon minnas egentligen. Hur min kniv svek hennes hjärta och pumpade ut det rädda blodet? Sant blod slutar aldrig att flyta, medan lögnarens blod äter sig fast och stannar kvar förevigt.

Vintern föder många minnen och trycker in dem i den otuktade livmodern igen med full kraft. Jag hatar vintern, jag hatar mörkret. Jag föraktar mörkret. Jag går liksom vilse och blir osocial och känner mig som en oupptäckt och bortglömd planet. På natten hör jag röster som viskar med en dödlig sång att jag inte orkar och vågar gå längre. Men jag vet att solens strålar snart ska upptäcka mitt sönderblekta jag och väcka sig med sitt ljus.

Varde ljus, sade Gud. Då är det fan dags att börja snacka igen

Spruckna svarta speglar


De sitter där och dricker öl på uteställerna. Flockledaren sitter i mitten och han skrattar mest och han skrattar åt dem som sörjer. Sörjer gör alla med en öl i handen. De dricker för att inte gråta. De skålar för att ingen ska se hur livlösa dom är under det frostiga glaset av längtan. När de kommer hem så målar de speglarna svarta för att inte någon ska se att de är döende i ensamheten. Tomma sorgsna kärleksakter, som inte får de tomma ögonen att brinna, utan borrar sig maniskt längre ner i den dova brunnen. De sätter på videon som är laddad med erotik, och tar könet i handen och de låtsas att det de ser är kärlek  Sluter sina ögon och fantiserar att någon rör dem – berör dem och attackerar dem med sin kärlek.

De skriker i tystnaden.

De skriker så väggarna domnar och så att fåglar bränner sina vingar i flykten till de dödas dörr.När säden lämnar en stor fläck på tröjan och filmens eftertexter lämnar spår på TV:n, så återstår bara ett gråtande barn på soffan. Ett barn som målar speglarna svarta i den natt som borde vara den vackraste Men man kan inte fly från tårar för tårarna är alltid ett steg framför dig under ditt öga. Våta steg trippar genom natten och stilla fryser fast i rädslan. Måla speglarna svarta i natt.

För ingen älskar dig.

Månen faller ner!


Natten var stilla. Månen var den stolta prydnaden som alltid. De älskande paren satt under månen och var undersköna av dess glans. Stjärnor pekades ut, och valdes av paren och de skulle lägga dem under deras hjärtan på bröllpsnatten. Stilla. Vacker stillsam evighet då havet lägger sig strävsamt för att sova. En kyss av godnatt till allt. Fasansfullt skrik, Alla skrek. Deras nerver rann ut i från deras hjärnor – då skräcken trummade förföriskt av domedagen. Det var månen som föll. Föll ner. Hissnande fart. De älskande paren flydde – en del från varandra – en del kramades fast vid varandra som ofödda siamesiska tvillignar utan hjärnor med skräck i blick. Månen föll. Allt hastigare. Till och med tiden skrek fastän den alltid stod stilla. Allt hastigare. Ner med skräckens slutgilitga dag., Tårar i ögonen och förglömda drömmar. Dörrar som aldrig skulle öppnas – som järnklot i maskokpi med förintelsen som älskade vått med domedagen. Barnen skulle aldrig växa upp. De skulle dö med dem som var döende. Månen föll. Med ännu mer rasande fart. Totalitär mellan horans ben. Hon skulle aldrig hinna få betalt. Priset var för högt för trebarnspappan som log vid sin utegrill vid det rödmålade huset. Torskens sista smutiga seger. Längtade hem till sina barn.

Sen svart. Totalt. Utrotat. Ingenting kvar.

Mina ögon sprängs. Hjärtat dras ut. Det här är de sista raderna jag skrev. Innan månen föll ner.

Du är sjuk i hjärtat (men så fri)


ad är det för fel, undrade jag Läkarens viskade sitt dömande svar. ”Du är inte sjuk. Rent naturligt Du är sjuk i hjärtat – obotligt ofri. Vi kan bara linda in ditt hjärta i thinner och tända på Låta det förgöras i lågor då alla ser på Låt alla själar du bränt på bål – komma hit så de får se på. Se på då du förglöder härifrån. Måla leenden bakom dina fagra lågor. Då ditt hjärta eldats bort. Då lever frihetens fagra lågor på nytt och din aska Kremeras till dammande bortglömt stoft. Så låt ditt hjärta för en gångs skull brinna

1Så ska andra kärleken finna. Då du ligger på evighetens bår Vaknar glädjetårar bakom varje ögonvår

Vatten i lungorna


Jag vill ha henne närmare. Fyller hennes lungor med vatten. Liket tycks le. Det ger mig ett skratt. Hon är hos mig igen. Jag dricker vin direkt från hennes sköte. Blodsförevigade. Löfte. Ett löfte som är sorgset, men vi färdas alltid tillsammans ändå.

Vi färdas genom himmeln, jag sliter upp hennes ögon för att hon ska se det skimmrande ljuset. Det är bara vårat. En lyckotår faller för min slitna kind. Jag tar den och låter hennes tunga smaka. Vakna, vakna i frid min älskade. Vi måste göra det som vi inte hann med att göra då du var döende. Min kniv förlorade ditt hjärta. Rättegång i min hjärna. Bödeln i mitt hjärta frikänner mig. Vi älskar under din sista kista. Du besvarar allt med en tystnad. Vakna älskade, Vakna. Annars dör jag kvävd av mina tårar med dig.

Vakna eller dansa naken på din grav så jag får penetrera dittt våta mörker med mitt sjuka hav.

 

Du kommer inte åt mig


Du river bort skinnet på min rygg.

Du skrattar tomt. Jag älskar det. Jag är dock redan skinnfri Du sticker ut mina ögon med dina förlorade naglar Du skrattar tomt. Jag älskar det. Jag var redan blind Du stampar på mitt hjärta Du skrattar tomt Jag älskar det. Jag sa, du hoppar bara på ett dött luftslott, skapad av fantasi För jag är redan hjärtlös