Morgonpass med boken


Morgonpassen med skrivandet på romanen är jobbig. Jag är sjukt trött. Alltså ingen morgonmänniska. Skriver man på natten kan man alltid ta sig ett glas rödvin. Det kan vara effektivt. Men det är inte den bästa start på morgonen att dricka rödvin. Till sist minns man inte vad man skriver och historien blir lite…förstörd

Mitt mål är att romanen ska vara färdig under nästa vecka. Då ska ”Wilda” ha en genomläsning med mig. En grovredigering. Saker stryks. Saker läggs till. Saker flyttas. Saker skrivs om. 

Efter detta (14 dagar) ska någon utomstående få läsa manuset utan min närvaro. Boken får ses med en läsares ögon. Jag tar till mig kritik och ser igenom texten ytterligare en gång.

Sedan (ca tre veckor) Så skall allt finputsas.

Om en månad skickas manuset till förlaget. Sedan får jag utgivningsdatumet. Det närmare sig alltså. Men jag börjar redan sakna pojken i boken. Han har varit en stor del av mig. Jag har sett honom utvecklas trots att man inte alltid gillar utvecklingen. Från början fanns en tanke med honom. Det slutade med något annat. Jag tror dock det är bra. Budskapet blir starkare.

En bok med människor. Med trasiga människor..

Annonser

Hjärtlös men vacker (ändå)


Jag ska skjuta mig själv i huvudet i natt, låta blodet bli mörkrött som en tavla över horisonten som ett minne av dig, Då avtryckaren bestämmer sig för att lyda mig så kommer jag att dö med dig som mitt minne. De ogråtna tårarna då kanske hittar sin väg ut.

När det smäller är jag borta. Jag kan bara vakna om du vill tillbaka och jag stiger ändå kanske upp om pistolens kula har skjutit sönder det centra där längtan och kärleken bor.

Hjärtlös och vacker ändå.

Spellista ”Pojken som inte fick dansa”


I går kväll fick jag ett meddelande från en anhörig. Ett meddelande av inte speciellt stor karaktär. Men jag hoppade av glädje. Även om själva meddelandet rör en sjuk person i min närhet. Men denna individ gav mig ett underbart passage till slutet av boken (Sista raderna är skrivna sedan länge) Detta innebär att historien kommer att få en liten annorlunda infallsvinkel. Men  jag tror den är nödvändig. Innerst inne så har själva romanen gett mig signaler under hela skrivandet att det är så här pojken ska fungera. Detta firar jag (utan vin) genom att tilldela er spellistan från Spotify som är knuten på olika sätt till ”Pojken som inte fick dansa” En del låtar ”Ingår” i boken. En del finns där som inspiration för att hålla novellen på rätt spår=)

Spellistan ”Pojken som inte fick dansa”

Tabletter från rymden


Minns du de dagar vi för länge sedan förträngt ?

De blev för ljusa och varma.

Som en dödlig sommar.

De dagar då våra våta kroppar plötsligt stötte i land i en hemlig blodpöl som kokade mellan våra längtande läppar? Jag rev in min symbol på din rygg då mina naglar letade efter din ryggmärg då du med mina kedjor satt fast i den svarta själen och hur jag bestraffade dig för varje slag som ditt hjärta slog med en piska av torkad blod.

Jag minns hur du älskade smärtan. jag minns hur du bad mig leta efter den. Precis som efter ett borttappat barn i det oändliga havet.Det smutsiga havet. Precis som oss smutsiga, men jag glömmer inte hur våt du var och jag älskade makten då dina ögon upphetsat stirrade på mig blankt men livlöst. Sedan blev det kärlek. Den attackerade oss i mörkret precis då vi precis lärt oss att hata ́att ramla omkring i det smärtfyllda smärtlösa. Tomma. Kärleken. En fiende. Två hjärtan som längtar. Läppar som vill finna varandras på grund att längtan som en blek törst som etsar sig fast i oss. Minns du den natten vi inte orkade mer. Den natten då vi svalde tabletter från rymden för en evig sömn.

”Pojken som inte fick dansa” går mot slutet


”Pojken som inte fick dansa” går mot sitt slut. I dag skrek jag ingången till slutet. Det svåraste i hela boken. Vet inte riktigt om jag är nöjd. Det kanske blev för enkelt? Men jag hoppas det ska funka. De sista raderna i boken är redan skrivna. Nu ska jag bara beskriva känslorna i pojken på ett sådant sätt att läsaren har sympatier för honom. I dagens samhälle så ser vi var våldsman som ondskefull. Vi förlåter aldrig en sådan. Dock blir många våldsmän då de är vilsna och mobbade under sin uppväxt och inte har ett bra hem att gå till med förstående föräldrar.  Vi dömer samma våldsman som vi även varit med att bidragit till genom att frysa ut denna och ge hen vårt hat. Vi hatar hen för att den är annorlunda när den är liten och vi hatar dennes handlingar som blir utfallet av mobbningen. Men alltid sätter vi gloria över oss själva som ”goda medmänniskor som aldrig gjort någon illa” Jag är säker på att de flesta som hatar mobbning i sitt huvud är säker på att att den aldrig skadat någon under sin uppväxt. Vi slår oss ofta fri från detta. Jag vill bara spy på dessa ”goda samhälllsmedborgare”

Bild