Judas Lindh?


Jag funderar på allvar att byta namn. Från Jonas (Jonas betyder ”duva” Tror inte många tänker på en duva då de ser mig) Jag skulle vilja heta ”Judas” Judas Lindh. Kort och gott. Sicket artistnamn sedan:)  Det skulle bli många roliga diskussioner. Typ: Judas, du är väl inte otrogen mot mig? Eller: Judas, kan du lova att bevara en hemlighet?:)

Det låter också bättre, om en kvinna tvingas välja mellan två män ”Mia. Vem vill du ha sex med Kurt eller Judas?”

Mohahah

”Det finns 4 män som har förnamnet Judas. Av dessa har 1 namnet Judas som tilltalsnamn”. Detta enligt SCB

Jag har därför beslutat att inte ta förnamnet ”Darth” Darth Lindh. Det låter som ”Hej. Ska vi kasta pil,  Darth?”

”Det finns 7 män som har förnamnet Darth. Av dessa har 1 namnet Darth som tilltalsnamn”

Judas, var trots allt den mest mänskliga figuren i bibeln. Han ljög och han svek. Finns det någon människa som inte gör det? De kristna är lika goda lögnare som vilken människa som helst.

Annonser

Splittrar din sol, av kärlek


Mina drömmar om dig har koagulerat som den sista sommarnatten. Jag kan bara sopa altanen fri från snö.  Misstänker jag.

Snön är snart ett minne blott. När jag tröttsamt släpade mig till Konsum i morse för att inhandla cigg så såg jag till min fasa att den nästan var borta.  Tro mig. Jag hatar våren. Jag älskar våren. Nej. Jag hatar den. Fast jag älskar den.

Det är som en en relation. Vi vill att den ska vara ljus, men den hamnar alltid ett dunkel på något sätt. Ändå låtsas vi som det regnar trots att vi endast ser mörker. Vi tänder lampor som inte finns för att vi är rädda att förlora det vi tror oss älska. Våren är liksom den årstid då vårkänslorna målar solen gul och hur vinden blåser bort de gulaktiga löven som en stackars kommunal man får plocka bort bland fimpar och reklamblad. En kommunal ensam man som endast kommer att mötas av reklamblad och räkningar då han kommer hem. Hans brevlåda bannlyser, om än motvilligt inbjudningskorten från de vackra människorna.

Vet du vem han är? Han som tar upp din skit? Har du ens hälsat? Du minns det där pappret du slängde? Som han tog upp? Innan du satte dig och såg Top Model och grät för att du inte var som den. Varför vill du inte vara som den kommunmannen?

Jag vill sola mig. Men jag vill famla runt om i mörkret. Mitt mörker. Där ingen kan finna mig. Mitt mörker där jag kan dö med ett leende på läpparna utan att någon misstolkar dödsduvans blodiga bud. Det finns inget vackrare än höra dess vingslag av död. Man blir hypnotiserad. Varför håller du för öronen? Vill du inte höra det ljudet? Men lögnerna befaller du att de ska komma till dig.

Våren. Denna icke bekymmersfria vår. En livstidsboja under några månader.

Det är då jag vill se sig le, om än lite mystiskt. Det är då, jag vill att du ska rinna ner mellan läpppar på den rödvinsindränkta kudde av våran lust.

Att inte finna något än oss själva, i det de andra kallar en självklarhet.

Du är saknad. Även om jag inte vill minnas dig. Jag dränker dig.

Tillfälligt

/Judas

En omvänd big bang En ängels död och mörka prinsens avsked


Natten var så tung att månen tryckets ner av mörkret. De kämpade för att var kvar på den plats den varit hela sin existens. Godheten hade glömts bort. Människan minns den ej. De hade frusna tårar och alla hade blivit dårar utan ord och uttal. De var nakna på ett sönderskuret och smärtsamt sätt.

Kärleken. Vad var det? Tänkte de då de såg ordet ingraverat av någon som en gång ville minnas det i hällristning. En man mindes den Men han mindes inte den för att den var ljuv, ljus och oskyldig och så där pirrande i magen som påstods i gamla böcker och på internet. Man minns utan att han kunde utforma själva bilderna till exakta saker. Han bara minns smärtan?

Han minns att han låg i sängen och log. Han minns att han saknade henne. Han minns att han lärde sig att gråta. Han minns att han blev vän med saknad och fiende med ångest. Han ville bara att Hon skulle träda in genom porten, genom sovrumsdörren I klädd sina naturliga vingar och ett sprakande vitt leende som var perfekt. Hur hon, skulle varsamt och smeksamt lägga sin hand på hans huvud. Hon skulle sedan stryka honom i håret och viska och berätta om älvor som gömde sig bakom blommor och berätta om solen som alltid värmde, oavsett om man var ond eller god ”Solens är allas” skulle hon sagt och sakta skulle denne man förstå att att han var en del av jorden. Sedan skulle hon sakta kyssa honom så att han såg de färger som en gång fanns, och som en gång var skönhet för oss alla. Fast det hade alla glömt nu. Ytligheten piskade var individ så att dödsstraffet spelades om och om igen i deras ruttna hjärnor.

Så kom hon in. Hon flöt fram. Flöt fram som en glad och pigg älv en sommardag. Men något var fel. Hennes ögon brann, och hon var inte alls så änglalik, så grann. Hon var klädd i vitt, precis som han hade tänkt sig henne. Men på bröstet var det ett stort svart hål. Hon var hjärtlös

Istället för att längta efter henne. I stället för att älska, så tändes även hans ögon. Han bad henne komma. Hon väste ”Befall mig icke. Då stannar jag i mitt hörn. Be. Be  BE mig. Du är inte värdig mig”

Han slängde sig snabbt och hårt ner på golvet. Han ställde sig på knä och och knäppte sina händer som blödde av lust ”Snälla ängel, snälla förmörkade ängel. Kom, gör vad du vill. Slit ut mitt hjärta. Slit ut mitt hjärta med våld. Jag klarar inte av att älska dig.”

Hon steg fram. Ögonen lyste ännu mer och han kände hennes ondska andas tätt och han blev mer och mer upphetsad. Hon lade sin hand på hans bröst och knivar rann ut från hennes en gång lena och oskyldiga händer. ”Nu ska du få se ditt jävla mörker, din mörka prins”

Hon slet våldsamt ut det. Han skrek. Månen föll ner. Månen anföll.Stjärnorna slocknade och människorna slutade att dansa sina dödsdanser. ””Åh” skrek hon ”Min vägg är din lust, din lust är min hjärtlöshet”. Låt oss vara råa som horor låt oss knulla som vilddjur”  Han skrek ”ja, ja, ja våldsamma mörker. Förbringa mig till döden, låt våra våta mörka läppar sila bort det sista av ljuset. Min kärlek gör mig ond och tom, men lustfylld är jag”

De lade sig ner på sängen. Hon rev hon så att blodet flödade, Smärtorna torterades och blev till giftiga bett på halsarnas nakenhet. Hon var våt som Atlanten och han gled in i henne. Det blev ett frustande då två djävular skapade en big bang.

Varde mörkt

och det vart mörkt

Tick, tack mellan ljudet av hennes andetag


Det droppar. Det droppar mörkt. Det doftar dovt. Hon kan inte se någonting. Sorgen har förblindat henne. Hon kryper fram släpandes tungt på sig själv. Tyng som bly på sin oändliga sorg. Den är är som en ofrivillig drog. Det är det enda som hon känner och känner till. Hon kan inte minnas hur länge hun har funnits för det var för längesedan hon räknade sina andetag. Hon bara hör ett ljud
Tick tack. Tick tack
Hon stannar upp i sitt släpande.
”Vem där?” frågar hon tomt
Det svarar: Tick tack.
Hon vill alla fall presentera sig. Men hon minns inte sitt namn, då ingen någonsin har tilltalat henne. Hon fortsätter att släpa sig fram. Allt känns som brännhet asfalt under hennes hud.
Tick tack. Tick tack.
Allt snabbare. Snabbare än ljudet från en betongbro som rasar då sorgen tagit sig över bäcken.
Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Hon, hon utan namn tänkte återigen fråga vem det var som tickade och som tackade.
Det droppade och tickade. Och tackade. Dovt. Inte ens med sorg, ty sorg är en känsla.
Hon lade sig ner på ryggen och lät fingrarna leta sig ner i sin öppning i hennes längtande hål.
Hon viskade: Ska jag någonsin få känna något. Mörker kom och våldta mig åtminstone.
Tick tack. Ticktack. Mellan hennes andetag. I en rytm av vackert slut. I takt som två solar
som exploderar över den försvunna Atlanten.
Hon längtade till kedjor runt sina handleder så hon kunde känna sig försvarslös. Det var sådant som räddat hennes liv förr. Fast hon ville dö.
Tick tack. Tick tack allt närmare.
Hon ser glödande ögon som skiner fruktansvärt av en våldsam värld som hon vill och inte vill se. Hon dras in i den.
Orgasmen biter tag i henne, trots att den känns obehaglig så är det en känsla
Tick tack. Tick tack, Tick tack,
Något skriker Allt närmare
Hon känner piskan mot sin hud. Hon borde vilja fly. Varför gör hon inte det? Hon ler i stället.
Ler på ett autistiskt vis. Utan ord och utan ansikte.
Tick tack. Tick tack,. Tick tack. Tick tack
Allt exploderar mellan hennes ben som trummar mellan fingrarna.
Plötsligt så ser hon allt i sin värld av asfalt.
Martin lossar hennes kedjor och ler. ”Älskling du var fanatiskt i natt”
Hon ler tillbaka. ”Ska jag sätta på Kaffe?” Han nickar och slår på radion.
Tick tack. Tick tack,
Då han vänder sig om tar hon fram revolvern och riktar den snabbt mot
hans huvud. Det smäller. Blodet ekar. Han hinner inte ens skrika.
Tick tack. Tick tack. Hon öppnar sin mun och trycker av. Hon skrattar
Trycker,.Det smäller av.
Tick tack. Det slutar aldrig låta. Tick tack. Tick tack
I mardrömmens sanna värld.

”Det är ett hål i jorden”


Ligger efter i bokskrivandet så in i helvetet. Dessutom ska jag få till ett manus till föreställningen. Dessutom ska jag hinna andas, hinna äta någon gång kanske.  Tur att jag jobbar bäst under tidspress..

”De vita människorna” skrev jag under mina tågresor, samt instängd i min garderob som jag hade som skrivlya. Kanske smart att göra i ordning den?  ”De vita..” var lätt att skriva då. Fast när jag tänker efter så undrar jag om det var värt det med tanke på att jag var nog inte den bästa människan på den tiden. Men i bland är det skönast att bete sig som ett svin för att må bra.  Det är svårare att må bra genom att vara snäll hela tiden. Lite ondska, lite felsteg gör att man hamnar på en annan nivå i livet, som man tidigare inte tänkt sig. Men den ene är lycklig i sin relation i dag. De andre såg jag på en fest ganska nyligen. Pressade mig på vad jag tyckte om henne. Jag flydde livrädd med svansen mellan mina ben. Den tredje visste inte om de andra två…. Det är som jag sade då

”Inte ens min flickvän vet om att hon är singel” Bad Boy, Fast jag är snäll på helgfria söndagar….typ

Månen stirrar stumt


Han vandrar mörka bland daggvåta moln,

Oktober natt,

Han rider genom åska och hat,

Han är mördare med dött mörkt hjärta

Kvinnans hals skriker mot månen, som han förför

Likbleka andetag i säcken där han bär henne

Utför det dränkta stupet.

Ner mot slutet.

Han bönfaller den snart döda kvinnan att vara lycklig

Hon skriker stumt på hjälp

Han slänger säcken på den hårda marken,

Han har förlänge sedan tappat talet och förståndet.

Döden kommer nära och och han sjunger en glömd kärleksång med ett borttappat språk.

Pistolen är riktad mot månen och kvinnans nakna kropp

vidrör sig själv skrikande mot döden.

Plötsliga osynliga tårar från mannen skuggas av månen,

Genomfruset, Vackert. Totalt

Han säger farväl och tar tag i kvinnans hår

Han tar sedan pistolen i sin mun och skjuter sig själv.

Vem är lyckligast?

Månen stirrat stumt.

Kvinnan gråter.

Mannen blöder tårar

Tystnad