Du med Årskort Guld vänligen ställ dig i gången


Halloween. Den enda  dagen jag kan visa mig bland människor och vara en i mängden. Alla tror jag är utklädd. Jag är fortfarande trött efter ha besökt min moder som lämnat Luleå för Halmstad. En lång och en tågresa som verkade vara evig. Jag älskar att åka tåg, brukar jag säga då jag inte sitter på ett tåg. Men när jag väl sitter på ett tåg så hatar jag att åka tåg  Men det kan vara intressant att betrakta människor på tåget och hur de beter sig. Ensamma människor med tomma ögon som sakta tar jordnötter ur en liten påse de har placerat framför sig De tittar ut över ängarna och städerna som passeras Grönska blandas med höstfärger och det vackra verkar inte ha någon inverkan på dem. Sedan människorna som reser i sällskap. De pratar högt och gärna. De sitter ofta vid  ett bord för fyra resenärer. De har plockat fram en hel middag med tillbehör. De pratar om resan de varit på. De pratar om människor de mött. De pratar om stackars Sture som alltid blev för full. Inget verkade bra med den stackars Sture.

Människor med hundar som skäller. Hundägaren gör ingenting för att tysta hunden. De som sitter och läser eller pluggar på tåget kastar hatiska blickar mot hundägaren och den krokiga taxen som bara skäller. Det verkade nästan som hundägaren hade denna skällande hund som ett slags vapen mot andra människor. Bitterheten i ett koppel.

Då vi reste på tåget från Hallsberg till Göteborg hade vi bokad sittplats. Tåget var överfullt. Plötsligt knackar en man i 50 årsåldern med grå kostym och en billig slips mig på axeln. Han håller upp ett ”SJ Årskort Guld” i sin näve. Han höjer det mot mig precis som det stått ”Polis” på kortet. ”Jag har årskort GULD. Jag kan ta era sittplatser om jag känner för det”

Jag reste mig mot honom och viskade ”Jag kan bara hänvisa dig till en ståplats i gången” Jag trodde jag skulle få en smäll. Men mig veterligen så är det mest korkade idioter som har Årskort Guld (de otrevligaste resenärerna har ofta Årskort Silver plus lärde jag mig under min SJ-tid) Mannen sade ingenting. Han tog sin fula gröna väska som det stod ”LRF” på och ställde sig bakom oss. Jag kände under resans gång hur hans töntblick brände mig i nacken:)

 

Annonser

”Jonas har gett ut sin sista diktsamling”


 

Jonas Lindh har skrivit i hela sitt liv. Framför allt har det blivit poesi. Dessa böcker har han gett ut på företaget Vulcano där nya författare kan ge ut sig själva. Nyligen gav han – enligt sig själv – ut sin sista poesibok ”Det mörka inom dig är dina vingar”.
Men nu lämnar han poesin och ska ägna sig åt att skriva romaner och skräck.

 

– Den är ett resultat av att jag skrev romanen ”De vita människorna”. Den skrev jag i syfte att belysa psykvården, men det slutade med att det blev en zoombie-historia för tonåringar, berättar Jonas.
I boken ”De vita människorna” har Jonas beskrivit människor som saknar hjärtan och själar men har knivar till naglar för att kunna sluta ut hjärtan från de människor som fortfarande kan älska.
Detta skräck-tema fortsätter nu Jonas med i sin nya roman.
– Den finns tills vidare i min dator. Och den har ingen titel ännu. Det brukar komma senare. Den här nya boken handlar om en pojke som kan heala. Men vad det slutligen blir, vet jag inte. Figurerna tar ofta överhand och styr skrivandet när man väl kommit igång.

Datorn som innehåller hans nästa bok, tar han med sig varhelst han går.
– Jag kan sätta mig och skriva överallt. Jag är ju arbetslös just nu. Oftast blir det dock hemma på kvällar och nätter när min son sover.

Vad driver dig då till att skriva?
– Jag har alltid skrivit. Men mest skrev jag under åren 2007 fram till i fjol. Det blev mest poesi som är en snäv genre. Det handlar om mycket surrealistiska tankar. Som att skriva i tungor.
Under den tiden ägnade sig Jonas Lindh också åt att turnera runt i landet som stand up comedian.
– Det gick väl si så där. Så jag la det på hyllan.

Jonas har också varit lokalpolitiker och suttit i omsorgsstyrelsen. Men han har också jobbat inom vården. En period arbetade han vid SJ:s Kundtjänst i Krylbo.

Var hämtar du din inspiration?
– Jag drömmer mycket. Drömmarna finns i både min poesi och i prosan. Jag vill gärna ha mardrömmar som jag kan jobba vidare med.

Hur marknadsför du då dina böcker?
– Genom twitter, facebook och min blogg. Jag har också lagt ut ett avsnitt på You Tube där jag läser själv.
Diktsamlingen ”Trekant med döden – en svart betraktelse över livet” blev nominerad till alternativa Augustpriset i fjol.

Hur kändes det?
– Bra. Det var kul att bli uppmärksammad. Lite synd bara att man inte vann.
Det fick dock till följd att ett bokförlag i dag läser igenom Jonas samtliga diktsamlingar för att eventuellt ge ut de dikter de valt ut i nytryck.Kerstin Eriksson

Lite frågor/svar


Piercingar: Ja..
Tatueringar: Inom kort

Hårfärg: Svart (fast eg. ljusbrunt)
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ja. Jag saknar Västerås. Bästa staden jag bott i. Sorry Avesta och Luleå
Tänker du på självmord: hm ;:P
Tycker andra att du är attraktiv: Någon stackare kanske
Vilket shampoo använder du: Axe?.
Vilken parfym använder du: Just nu: Hugo Buss
Vad faller du för:  Faller för mystik. Ska vara smart. Ska vara konstnärlig.

 Är du rädd för: Livet

SENASTE…
Film du hyrde: Minns inte
Film du köpte: The Crow?
Låten du lyssnade på: Något med The Doors
Låten du hade på hjärnan: Nåt skit jag hörde på radion
Låten du laddade ner: Laddar ej ner musik!
Personen du ringde: Hon. Den där.
TVprogram du tittade på: Brottsplats USA

FAVORIT…
Mat: Kyckling i alla former

Låt:  Give me a break…orkar inte komma på ngn

Sak att göra: Resa bort. Skriva bok.
Sport:  Hockey
Dryck: Kaffe. Rödvin
Kläder: Svarta
Film: kommer inte på.

ANTAL…
Gånger du varit kär: Fler än relationerna
Gånger ditt hjärta brustit:  ?

Hjärtan brustit på grund av dej: Nej, det tror jag inte kanske;)

Gånger ditt namn varit med i tidningen: 300?
Ärr du har på kroppen: 7.

SENASTE…
Bok du läste:  Lämna mig inte
Personen du fick mail av: Det minns jag inte.
Personen du fick brev av:  En av mina läsare.
Personen du fick sms av:  Hon. Den där.
Gången hela din familj åt middag tillsammans: I min barndom

ÖVRIGT…
Vad har du gjort idag: Försökt sova. Packat..
Var det kul: Nä.
Hur tidigt stiger du upp: för tidigt

Gillar du att slåss: Om jag vinner..

Vad ska du göra ikväll: packa klart

Är du seriös. Ja
Vad är du allergisk mot: Nickel
Var har du ont: knät
Använder du hårspray: nej
Kan du stå på händer: hahaha.
Favoritserie: Six feet down under

ÖVRIGT MER…
Salt eller socker: Socker.
Gillar du ketchup: ja
Är du glad nu: apatisk
Vad dansar du till: dansar inte
Stockholm är: vackert
Göteborg är: trevligt
Kan du sjunga:  Någon har sagt det.
Mer värt än guld: kärlek.
Ett land jag helst vill besöka: Kina
Ska bli skoj: Åka tåg?
Ska inte bli skoj: Åka tåg?
Sparar till: nästa liv.
Dagens dryck: Kaffe

Svarta sorgsna speglar


De sitter där och dricker öl på uteställerna. Flockledaren sitter i mitten och han skrattar mest och han skrattar åt dem som sörjer. Sörjer gör alla med en öl i handen. De dricker för att inte gråta. Dom skålar för att ingen ska se hur livlösa dom är under det frostiga glaset av längtan. När de kommer hem så målar de speglarna svarta för att inte någon ska se att de är döende i ensamheten. Tomma sorgsna kärleksakter, som inte får de tomma ögonen att brinna, utan borrar sig maniskt längre ner i den dova brunnen. De sätter på videon som är laddad med erotik, och tar könet i handen och de låtsas att det de ser är kärlek. Sluter sina ögon och fantiserar att någon rör dem – berör dem och attackerar dem med sin kärlek. Dom skriker i tystnaden.

De skriker så väggarna domnar och så att fåglar bränner sina vingar i flykten till de dödas dörr.När säden lämnar en stor fläck på tröjan och filmens eftertexter lämnar spår på TV:n, så återstår bara ett gråtande barn på soffan. Ett barn som målar speglarna svarta i den natt som borde vara den vackraste Men man kan inte fly från tårar för tårarna är alltid ett steg framför dig under ditt öga. Våta steg trippar genom natten och stilla fryser fast i rädslan. Måla speglarna svarta i natt. För ingen älskar

Textilarbetarna i Kambodja? Vem bryr sig?


Jag tycker alla ska se ”Kalla Fakta” i kväll om situationen på textilfabrikerna i Kambodja. De har 70 timmars arbetsveckor. De har inga raster. De kan knappt gå i väg att dricka vatten. Anställda svimmar. De tjänar tre kronor timmen. En lön som Hennes och Maurtiz har bestämt.

Du som i förra veckans ”Kalla Fakta” starkt reagerade över djurens situation.  Bryr du dig om detta? Kommer så många att bli upprörda att de kraschar HM::s hemsida? Kommer ni att skriva mejl till de ansvariga? Kommer ni att gråta och må dåligt och skriva det på sociala medier?

Svaret är Nej. Ingen kommer knappt att bry sig om detta. Förvisso säger många ”Gud vad hemskt” för att i nästa stund sätta på sig den fina tröjan för 79 kronor. En bra och billig tröja, billig för att textilarbetarna har så låg lön. Skulle ni fortfarande handla på HM och priset höjdes med 30% för att hjälpa textilarbetaren? Skulle ni bojkotta  HM för att ställa bättre krav för textilarbetarna?

Alla ni som påstår er ha hjärtat till vänster? Har ni det nu också? Alla som kallar sig fackliga? Vart är ert arrangemang?

Jag tror inte många tänker tanken ens. Jag tror inte många alls bryr sig det minsta.

Vi är hjärtlösare än vi tror.

De vita människorna – Kapitel 3


Tidigare kapitel

Kapitel 1 

Kapitel 2

Den rosa asken

Fridas ögon stod helt stilla i hennes huvud. Man såg hur döda de var och hur ont hon hade. Hon lät kniven dansa på hennes trasiga handleder och hon letade den magiska punkten in i själen där det åtminstone för en stund skulle ge henne lite liv. Hon hade faktiskt haft några ljuspunkter i sitt liv och bilder av det dansade blygt i hennes minne. Det fick henne lugnare och lika trygg som hon en gång var när hon var ute hos sin farmor på landet. Hon hade alltid vaknat tidigt på morgonen där. Farmor och Farfar bodde vid havet. Havet kunde väcka henne med sitt kluckande då vattnet slog emot strandkanten som en vild med ändå mycket lugn bris. Havet fick henne att känna sig ren. Men det var just för att det kändes så rent som fick henne ändå att längta ännu mer efter döden. För henne var havet döden den sanna befriaren. Hon kunde sitta timmar på den lilla murkna bryggan och hon tyckte att hon talade med havet. Hon tyckte också att havet svarade henne. Havet förstod henne. Det berättade för henne att hon skulle komma hem den dagen hon fyllde arton år. Hon ville komma hem. Precis som en förlossning som var spegelvänd. Hon skulle krypa in i sin mammas livmoder igen. Men det var en tid då hon inte minns något av. Hon hade inte ens hunnit att lära känna den där tomma smärtan som gnagde ondskefullt i hennes själ. Hon frågade havet:”Är jag värdefull. Säg mig. Är jag fin? Mina klasskamrater, de tycker jag är ful, konstig och äcklig” Havet kluckade besynnerligt och viskade genom vinden ”Du är så vacker, min själ. Vackrare än du tror. Jag finns alltid här för

11dig. Snart ska jag svämma över dig min älskling. Frida började gråta. Hennes tårar rann ut i havet och de smälte de samman och älskade på ett med varandras själar. Hon slöt sina ögon och lät havet ta henne till ett land som bara de såg. Sedan kom farmor och berättade att det var middag. Då hon tvingat i sig sin middag, för att sedan spy upp den vid vedboden så gick hon in i det lilla gästrum som för tillfället var hennes boning. Fri från pappans händer på kroppen och fri från mammas skrik då hon druckit för mycket. Hon slapp se hur pappan återigen slängde en stol över den berusade mamman. Men hon såg det inom sig. Som en film som inte gick att stanna fanns den alltid där. Men med hennes fantasi kunde hon själv skriva slutet – och slutet var att havet hämnades och dränkte allt hämndlystna djup Där låg den. Det var första gången hon såg den. Den låg under några gamla tidningar. Hon hade inte sett den förr. Den var ju inte ens där i morse. En ask. En rosa liten ask. Den kändes plötsligt som en del av henne. Hon skrattade till. Hon blev förvånad över sin lilla skrattattack. Det var ju inte så ofta som hon skrattade. Utanför hade det börjat storma. Havets vågor var stora och hotfulla på ett sätt som inte skrämde henne. Det var som att det med hög röst talade till henne. ”Asken Frida, Asken. Den är din. En gåva mig. En dag kommer du att använda den. På din artonårsdag kommer den att hjälpa dig. Ett tack från mig för att du delade med dig av dina tårar. Fyll den asken med sådant du tror den behöver fyllas av. Som tack låter jag regnet droppa i ett par droppar av mig. Spar dropparna. De kommer aldrig att försvinna bort förrän du behöver de då du befinner dig i det land du en gång

12

kommer till. Vi kanske ses där. Vem vet?” Regnet kom tillsammans med en storm, och hon lät några droppar falla ner i asken, sedan tystnade stormen, precis som någon tryckt på en knapp för att stänga av den. Det var ett hastigt slut, men ändå början på något som var okänt. En ny skugga av något märkligt hade lagt sig ner skymd för att någon en dag skulle upptäcka det. Hon älskade verkligen havet. Det hade hon alltid gjort. Det var mer än kärlek. Det var som att de var i samma själ. Frida kände att hon grät. Hon tog en av sina tårar med sitt skakande lilla pekfinger, och försiktigt öppnade hon asken igen och stoppade ner tåren i asken. Hon stängde den försiktigt, som den var gjord av skört glas. Hon tog en penna och skrev ”Gaston” på den. Sedan log hon och lade asken mot sitt hjärta”Gaston”, undrade hon.”Varför skrev jag Gaston?” Asken förvarade tårarna och vattnet, utan att det dunstande precis som de nyss fallit . Fallit från en som väntar på döden precis som en gravid mor väntar på att få hålla barnet vid sitt bröst. Det var som asken kunde viska hennes namn och det skulle inte upphöra förrän hon var fri . Tills hon var redo att dö. Helt plötsligt somnade Frida på ett märkligt sätt. Hon kunde inte röra sig, men det kändes ändå som hela hennes kropp snurrade runt som en karusell som inte kunde stanna. Den slungades ut från sin plats på tivolit och med en helvetesfart flög in i en tunnel.”Åh, vilket mäktigt ont ljus” viskade Frida och kände hur de kalla kårarna masserade hela hennes kropp. Det var ett ljus fyllt av mörker. Ett ont ljus. Hon kände att hon ville fly från något som jagade henne. Något fasansfullt var nära henne. Utanför såg hon en fågel som satt

13

på ett träd nära huset. Hon hade aldrig sett något liknande. Det var som den brann och det var som dess ögon glödde. Sedan minns hon inget mer. Hon bara vet att hon vaknade att hon själv skrek. Hon hade sett något i sin dröm. Men det var så fasansfullt att hjärnan stängde av sig själv för att skydda henne från den