Avikelser är vackert


Städa är roligt i ungefär en sekund. Jag är tvungen att sätta mig och skriva lite. Tankar som flödar genom dammets ridå, och genom dammsugarslangen som suger in skräp, brödkanter och dåligt samvete

Systrar och bröder.

Mödrar och fäder.

Medmänniskor och fiender.

Alla ni som fortfarande andas. Till er vill jag bara säga, även om ni häpnar: Ni lever. Ni existerar Nej. Jag har inte frågat dig om vad du tycker. Jag kan fråga någon annan. Denna kommer att precis som dig, troligen säga samma sak som dig, möjligt, men bara möjligt i annat tonläge och ett annat kroppsspråk.

Lite yvigare kanske??? Som när man vill gömma rädslan och höjer i stället handen mot den bedjande, den som behöver vår hjälp.

Men. Nåväl. Jag ska inte parkera dig vid denna text. Du läser bara detta om du vill. Jag tänker inte truga Inte alls. Du är precis som alla andra. Precis. Jag önskar att jag åtminstone kunde trycka ner dig lite. Men du kan inte tryckas ner, så länge du är på samma nivå som alla andra. Du sitter fast i den grå betongen som du låtsas är något rödare än den sol de en gång älskade.

Men. Var vill jag komma. Jag ser att du börjar att skruva på dig lite.

Vad vill han? Mannen bakom luggen,men ögon man inte kan förstå. Gå ner på hans nivå. Han som är precis som du. Just därför du måste fly.

Jag vill att var individ tar ansvar över mänskligheten. Oj. Det lät svårt? Men du kan väl räkna? Du kan väl läsa, annat än det andra läser? Jag ser er som smurfar. Alla är likadana det är bara små särdrag som skiljer er! Jag vet att en del uppfattar denna text som…stötande. Men mitt morfin är slut nu, och jag måste peka på ert egna jävla självförakt mot de andra!

Varje gång man frågar en människa om varför en annan människa är ensam, så blir svaret oftast ”Hon är snäll Men hon är lite speciell”

Man lägger ansvaret på den som VÅGAR eller är annorlunda på den personen och därmed belägger den med skuld.

Tänk i stället: Det jag uppfattar som annorlunda kan vara mycket vackrare än det jag lever med i dag. Det är ingen farligt att vilja ut i rymden, även om man inte tar sig dit.

När en människa väljer att begå självmord så är blir det personen helt plötsligt väldigt, väldigt älskad. Helt plötsligt så hittar människor historier om hur de levde sina liv lyckliga på motorvägar av sammet med bilar som spann som upphetsade änglar.  Man ser sedan kommentarer överallt, där man skriver ”Hon kunde ju ha sträckt ut handen och be om hjälp. Alla kan göra det”

Sådana citat får mig personligen att se väldigt väldigt rött. Återigen skuldbelägger man den hen. KUNDE HA STRÄCKT UT HANDEN?

Ok. Det är inte alla som vill det, även om människor tar emot. Men synnerligen är det ofta så att INGEN EGENTLIGEN vill ta emot, förrän det är försent.

Hur såg man på denne människa innan han dog? Umgicks man med honom Bjöd man in honom?

Glöm inte

Avvikelser av vackert.

Brevet jag aldrig skrev


Brevet jag aldrig skrev
Kära älskade du!
Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.
Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.
Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.
Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.
Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?
Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.
Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.
Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.
Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting
Jag är ingenting för dig,
eller någon annan

Han som målade


Han satt ensam någonstans i det tomma intet med sina penslar och sin färg. Havet hade runnit bort, för det ansåg sig själv vara för spegelklart för att det ansåg att mannen skulle förtjäna det. Havet var för vackert för det fula.

Färgerna i naturen hade flytt för längesedan ty de vägrade att sig att omge den grå mannen, det förstörde nyanserna i naturen. Allt som levde hade flytt för längesedan, djuren och blommorna ville inte finnas på samma plats som mannen. Ty liv ska inte ödsla din tid bland de som ser levande döda ut. Mannen hade suttit där med sin färgpalett och penslar, i vad som åtminstone kändes 100 år. Inte ens kunde han måla, för vad fanns det att måla på? Han kunde inte ens dö. Han hade inte ens modet att svälja döden, för han voro så rädd att den var plågsam och evig. Ändå dog mannen för var dag som passerade livet.

Av en händelse så flög en annan vilsen och ensam själ förbi. Ty hon hade flygit fel, och hon orkade inte flyga mer, för livet hade ryckt bort hennes vingar, därför att inga vingar vill bära den som saknar värde i livet. ̈ Plötsligt så stodo dom där tillsammans. Ja, tillsammans och plötsligt så kunde de byta ord med varandra. Dialog. Gemenskap. Till sist kärlek. Ensamheten var botad för de båda, och trots att havet saknades så kundo de spegla sig i varandra. Så lika, samma måne. Samma förstånd och samma längtan, efter att börja leva. Så kom det sig, att mannen sken upp. Kvinnan frågade varför. Mannen ställde sig snabbt och började att skratta av glädje- Han sade lycksamt: – Ser du dessa penslar och ser du denna färgpaljett? Dessa har jag burit i sekel,. minst. Men jag har inte kunnat att använda desssa,. och jag vill så göra det, sade han och slog ut med armarna och gavo henne en snabb och framför allt överaskande puss.

-Du vill måla mig? Sade hon och klappade händerna av förtjusning. – Att jag vill sade mannen och satte sig ner invid henne.

-Men hur vill du se ut, jag ser dig ju inte. Ty du syns ju inte då du har sorgeband? Hon började berätta, orden for ut snabbt och fantasifullt från henne. Mannen var en duktig konstnär., oja! Så han målade henne bättre än vad hon själv någonsin tänkt. Och SE! Så vacker hon blev, och mannen, blevo så förälskad att allt blevo så vackert. Havet kom på inflyttningkalas, färgerna följde med och djuren passerade in genom den kommande sommaren. Så vackert,.Som en saga som aldrig har berättats.

De dansade hela natten. Han hade gjort henne så lycklig. De somnade nakna och älsknade intill varandra. Djuren viskade godnattvisor från sina skogar. Färgerna voro så starka att freden kunde anlända till sist.

Natten gick. För det skulle bli en natt för alltid för mannen. Allt var borta då han vaknade. Havet var till is, färgerna var borta, och djuren..hade dom ens varit där?

Och kvinnan? Hon hade gått. I snön hade hon skrivit en hälsning, som gjorde ont i mannen: Jag har gett mig av. Du har gjort mig vacker. Nu kan jag hitta en vacker man.

Farväl!

S

Jag ser ljuset, men ser ni mig?


Att se sanningen med andra människor är lätt, men så svårt att acceptera. I bland tvingas vi överge de inpräntade bilderna som vi har. De bilder vi själva ville se för att det var bekvämast så.

Sanningen blir således bekväm..Alla andra gör fel, men inte man själv.

Man pekar lätt på andra människor och dömer och förnedrar och därmed utrotar det som är egentligen är sant.

Att se sanningen med sig själv, gör förbannat ont. Man vill inte själv se vilken idiot man är. Man ser sig själv som perfekt och snurrar omkring i ett rosa falskt vakuum. Inte ens ens egna sanningar är dom rätta.

Människor som man egentligen liknar och påminner om en själv men ändå är de människorna de som vågar vara sig själva stjälper vi undan från oss. Rädd för att blotta oss. Dessa människor skjuter vi i själen för att sedan kunna skratta förnedrat åt dem, fast vi egentligen behöver dom för att kunna andas Man måste våga se sig själv som man är och man måste våga förändra sig själv. Det kan göra ont, men när man väl kommit ut det så kommer en underbar smärtfri och skön förlossning av en själv. Precis som man föds ur sin mor och barnahvuvudet tas ut av barnmorskan, och hon lyfter upp barnet mot sin mamma för att beskådas för första gången. Mamman snyftar från den djupaste och sannaste delen av sitt hjärta, och barnets ögon nås av ljuset i från dom blinkande lysrören.

-Gud så vacker, snyftar mamman glädjefullt

Barnet kämpar för att kunna mötas sin mammas blick. Möts att sedan se ljuset

Ljuset bländar ,men jag kan se ljuset nu.

Jag ser ljuset. Men ser ljuset mig

Ser ni mig?

En fågel på altanen


Kaffet var nästan slut i morse. Det var bara kopiöst små mängder kvar i den ekande burken. Jag försökte med all möda koka kaffe på det ynkliga pulvret. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag får ont i kroppen utan kaffe på morgonen. Jag fungerar nästan säkerligen som en går på heroin då abstinensen lägger sig som kokande lava kring själen, och ber om barmhärtighet. Snälla, snälla. Låt mig bara skåda ljuset, bara en gång till.

Jag intog i alla fall den svagaste kopp kaffe som någonsin kokats och satte mig på min altan. Herregud. Jag måste städa den tänkte jag fastän jag visste att jag skulle skjuta upp det till nästa år.

Hur som helst så kom en liten fågel. En rödaktig liten rackare och satte sig bara en halvmeter från mig på mitt blå plastbord. Den tittade på mig och undrade blygt om jag hade smulor eller något annat som var ätbart.

Jag bröt en bit från min macka och lade den framför fågeln. Den började undersöka den med sin näbb. Den kastade runt den som den varit ett levande byte.

Till sist så tog den en tugga.

En frukost.

En bit kärlek från mig.

Sedan tittade vi på varandra, och jag tror vi tänkte samma sak ” Vad blir det av den här våren och sommaren. Kommer vi att sitta här och bara längta till något som vi inte kan få. Falsk luft under vingarna. Ett hem som inte finns. Förhoppningar, som förvandlas till grått grus mellan våra vingar”

Vem gråter först? Den som inte kan?

Vi vågar kanske inte se våren. Min lilla fågel och jag

Sen flög han i väg och jag insåg

Jag är bara bra på avsked, Allt annat kan jag inte. För ingen har lärt mig det.

Måla tavlor som skapar magi



Gränser får vi lära oss redan som små att de ska vara många, och de ska vara tydliga. Redan när barnen är små får de lära sig att rosa är en färg enbart för flickor och bilar ska pojkar leka med. De får lära sig att man helst ska vara smal. Man får lära sig vilka program på TV man ska se, vilka artister som är ok att lyssna på. Vi får lära oss att mode ska helst följas. Kapitalisterna i Paris vet tydligen bäst.Att ta på sig trasor är inte ok, då är man konstig. Är man konstig är det således helt ok att tycka illa om den personen och tala öppet och brett och dennes personliga egenskaper. Vi anser inte att de är ”mobbing” nä sånt ska man inte hålla på med. Åsikt är en åsikt. Men skulle vi höra de ”åsikter” som talades om oss så skulle vi uppfatta det som kränkande.

Vi får lära oss att pojkar ska tycka om flickor, och flickor ska tycka om pojkar. Vi blir kallade konstnärer fastän vår omgivning målar tavlorna åt oss, och vi ska nicka och ta emot med ett brett och framförallt tacksamt leende och inte klaga (vi ska ju vara så tacksamma!)

Vi skall hela tiden formas till en mall. En mall som alla kräver vi ska passa in i.  medan många av dem hatar den. Men den är ju lätt att leva upp till, eftersom man hela tiden får höra hur man ska vara. Vi har alla våra drömmar inom de strama och grå gränserna. Drömmarna är till början vårt sätt att överleva, det färgar livet. Men allt eftersom åren går blir de i stället grå och tunga. Allt detta för att andra bestämmer hur vi ska leva vårt liv.

Den som går utanför gränsen blir en fiende. Den som säger fel saker vid fel tillfällen, inte bugar och bockar som tack för de sakerna vi inte vill ha är en idiot och blir utfryst.

Det är inte konstigt att människor tar livet av sig.Det är inte konstigt att kvinnor får ätstörningar. Det är inte konstigt att människor skär sig själva i handleder, bara för att få känna den förbjudna smärtan.

En människa som vågar ställa sig utanför den hela cirkeln och skriker ut ett skrik utan hänsyn vad de andra tycker blir för mig magisk. En underbar upprorsmakare. En stark människa, fastän vi andra påstår den är svag.

Måla aldrig den tavla som du tror folk vill se, utan den tavla som gör att du kan förändra dem. Ditt eget jag!

Om dessa annonser

Ibland kan några av dina besökare se en annons här.

Tell me more | Stäng detta meddelande

Försöker med bloggen igen då


Frågan är om jag ska få liv i denna blogg igen. Vad man ska skriva i den är en annan sak. Ska jag skriva om mitt trista liv där det inte händer något? Eller ska jag dela med mig av mina så kallade tankar. Tankar så tunga att bergen verkar vara lätta som moln? Eller jag jag ljuga i hop ett liv som den författare jag är? Eller ska jag i detalj avslöja de senaste månaderna?  Det är svårt. Jag vill inte att folk ska ha något att skvallra om. Folk älskar skvaller, så länge det inte handlar om dem själva. Människor påstår sig inte snacka skit, utan de bara pratar om ”vardagliga saker”. MEN om de får höra att någon pratat om DEM då tar det hus i helvetet. De gråter ut på Facebook och dricker fulsprit och tycker att livet är skit. Martyrer som knullar sönder sin egen ångest ”Vad har JAG gjort för fel??. Jag som ÄR så ärlig själv”

Man ska skriva för sin egen skull, och ingen annans i första hand. Jag tänker FÖRSÖKA skriva minst ett inlägg per dag. För min egen skull, bara för att bli så pass effektiv igen att jag kan börja skriva på nästa jävla roman. Jag måste hitta tempot, jag måste finna glöden jag måste leta efter där ivriga brännheta själen som går i bitar om jag inte får skriva.

Jag vill bli kär igen, så kär så att jag går sönder, att himlen vänder sig om och pulserar vått och besinningslöst igen, Jag vill bort från den är gråa tristessen så att man nästan spyr ut betong varje gång man tänker samma invanda tanke, varje dag vid samma tidpunkt. Man tar samma beslut som man alltid tagit, av vana och av rädsla att det ska ske något nytt. Jag vill brinna som jag brann förr. Jag vill ha modet alla var så rädda förr.Jag vill ha, innerligt de där vackra och blyga ögonen framför mig i ett tamt mörker som bedjer om samma sak.

Jag vill älska besinningslöst med världen, utan ramar och gränser. Det är då undren spränger igenom den tysta tomma och grå världen av cement.

Im back.