Ängeln med det svarta förlorade hjärtat




Diane, himlens vackraste ängel låg på sitt osynliga moln och väntade på honom. Den rätte. Den ende rätte. Hon visste att det var förbjudet, men utan honom skulle hennes vingslag sluta att slå. Hon log då hon tänkte tillbaka på den första gång de sågs. I den grå zonen. Den zon som var så förbjuden, för de båda. Men med kärleken fanns det inga bojor, och inga byråkratiska förbindelser och namnteckningar, som ändå ingen kunde läsa.

Hon tog av sig sina kläder, vinden lyfte bort dem. och vinden tog dessa plagg och låt dem rinna bort med en våldsam fart. Ängeln, var nu så naken, att havets is ej kunde lägga sig över allt, fastän det nästan var vinter.

Hon insåg väl inte hur oskyddad hon var där på molnet. Det var som att vänta på att ett rovdjur som gömde sig bakom några buskar, bara vakade där, för att ta offret, vid hennes svagaste tillfälle. Skulle hon hinna att kyssa honom, innan någon annan fann henne? Skulle hon få, och nå den kyssen som fick hennes änglablod att koka som en längtande lava som bara ville ut, ut ut.Kanske var det försent. För plötsligt blev molnet som var likt svävande bomull helt mörkt. Och det onda skickade ner en blixt mot hennes oskyddade kropp. Ett kallt och hastigt regn, var nära att fylla den stackars ängels små lungor. Åskan liksom skrattade så den lilla ängeln, ville krypa in i sin kropp.

En skugga uppenbarade sig. Ett rovdjur på väg till ett sista anfall. Ängels ögon lyste av skräck och hennes andetag blåste liv i stormen. Skuggan spottade ut blod på molnet. Dess elaka ögon gav blixtarna ett extra och elakt ljus. Odjurets mun skrattade mekaniskt. Förintelsens ögonblick var nära. Ängelns kropp, vidöppen som en stor grotta i urberget, Så sårbar. Så liten.

Rovdjuret hade två ben. Likt en människa. Det var ondska tatuerat på ryggen. En tatuering man aldrig glömmer. Ängeln väntade på ögonblicket, som skulle ta hennes liv. Men hon ville möta kärleken först. Kärleken den kärleken.

Rovdjuret anföll. Slutet var nära. Väldigt nära.

Rovdjuret slängde sig över ängeln, och med rått mod så dödade han ängels oskuld. Blodet målade sorg på molnet. Hans vassa naglar, målade han sin signatur på ängels rygg. Slutet andades snart inte mer.

Ängeln tryckte hårdare sin höft mot varelsen ”Mer Mer”, viskade hon ”Skada mig, låt mig få känna din onda kärlek i min kropp. Jag betalar med mitt liv.” Varelsens skrattade, och ängeln log. Hon var högre upp i

himlen än vad hon någonsin varit, men ack, sådan förbjuden himmel, och avsaknad av godhet.

I trädgårdarna lekte barnen. Plötsligt så rann ett änglaskrik över dem. Ett ljus, likt ett vackert norrsken tände upp allt. Det var en ängels sista och enda orgasm.

Bara för att hon bara ville ha kärlek, så betalade hon sitt liv. Men det var det bästa hon någonsin gjort.

Lista, året som gått-


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag gjorde mycket men vann ingenting
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ger inga nyårslöften
”Löften är till för att brytas. Synden vandrar där jag går”
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Ja
4. Dog någon som stod dig nära? 
Ja,, två människor. Två som betydde väldigt mycket för mig. Men sådant inser man då allt är försent. Den ene skriver jag fortfarande till. Hon var en av de få som förstod mig. Fanns altid där. Jag trodde det skulle vara för evigt. Men allt slutade så sorgligt. Till och med månen gråter, ut över mörkret. Man lär sig inte vilka som är de viktiga vännerna innan det är försent.
5. Vilka länder besökte du? 
Sverige. Storartat va?
6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015? 
Jag vill bli den jag en gång var med större självkänsla och nya mål. Jag vill ta hand om mina nära och kära.
7. Vad var din största framgång 2014?.
haha!must be a joke..
8. Bästa köpet?
nya Iphone?
9. Vad spenderade du mest pengar på? 
Vill jag inte tänka på. En del saker ska man inte erkänna.:) Studielitteratur säger vi..
10. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? 
Musiken på ena begravningen. Låtar som har med mina romanser att göra.

11. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Mitt mest sorgsna år. Inte många skratt jag minns.
Säljs cyklar på Pressbyrån?
12. Vad önskar du att du gjort mer? 
Önskar dygnet hade 32 timmar samt att jag fått mina förhållanden att funka, att jag värnat mer om mina medmänniskor. Inte dömt andra så förbannat mycket.
13. Vad önskar du att du gjort mindre?
Facebook! Instagram. Måste umgås med människor IRL
14. Hur tillbringade du julen? -
Hemma som alltid. Snyftandes till ”Karl Bertil Jonssons” julafton med vin och varma mackor och sjunger internationalen,
15. Favoritprogram på TV? Ser knappt på TV
16. Största musikaliska upptäckten: hm. Ingen kommentar. Vill inte förlora min image. 
Mitt svar får bli: Där det dricks blod,där lyssnar jag på musik
17. Något du önskade dig något i julklapp? 
Finare att ge, än att få
18. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Bortamatch hos dåvarande flickvännen? Surande på ett SJ tåg med deras dåliga urval av viner?
19. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Allt typ. Dra åt helvete.
20. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?
Ett år, jag lärde mig, vilka som var mina äkta vänner. Göm er inte i kulisserna, dramaqueens.! Att ta hand om de jag tycker om. Att framgång tar slut, och att folk vänder ryggen. Två krossade förhållanden. Ett år i dystert e-moll.
21. Vad fick dig att må bra?  
Bus så klart! Att jag pallade att ta mig till skolan. Att jag skrev något som många läste. Mina vänner.

den konstiga flickan


Riktiga människor

Den finaste recensionen man kan få är inte från någon  recensent i någon tidning som gör allt för att finna felen och inte  med sina mästrande argument med slaktkniv över det man skrivit.

.Det finaste beröm man kan få är från någon människa. En riktig människa, som läst den,och berörts över den. Då har jag nått mitt mål med mitt skrivande. Blev så glad då jag läste detta blogginlägg

Då får himlen låna mitt hjärta

Någon gång kan jag ta historien med recensenten som bjöd  ut mig, och jag tackade vänligt nej, och sedan hennes hårdaa hot att slakta min bok då hon inte fick sin vilja fram.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till

”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå” sjöng en gång den fine Edward Persson. Nu förtiden är dessa landsvägar numera ersatta av motorvägar där man knappt ser sina medbilister. Man har så bråttom , så bråttom till allt. Även till ingenting.om man vill se, så har de andra för bråttom. Vi ser inte varandra längre. ¨Vi åker förbi varandra. Ändå gör vi allt för att bli sedda. Blir vi inte sedda, så skyndar vi ändå ännu mer, och väntar med tårar i ögonen på alla likes på Facebook-

Det är sorgligt och ett sidospår

Det var inte riktigt därför som jag skulle skriva detta inlägg. Jag hamnade fel i tankebanan, som alltid. Där tanken finns, där finns inte Jonas Lindh, brukade min svenskalärare Magda säga medan hon tittade på pekpinnen och sedan på mig. Hon suckade och skakade på sitt huvud.

Just ja. APPROPÅ SKÅNE  (jag kom snabbt till sak va?) så är det där ”Pojken som inte fick dansa” säljs bäst, därför älskar jag skåne i dag, och jag kan med hjärtat (det hjärtlösa dock) säga att det finns inget finare och vackrare än skåningar. Jag skulle vilja vara öresundsbron som skåningarna åker på, på väg till sina mål. Jag skulle älska det.

Jag vill ha en egen skåning som jag kan åka till.

På listans andra plats har vi jämtland. Jag hade glömt bort att jämtland existerade tills jag såg listan. Väldigt pinsamt. Förlåt. Jag är trots allt norrlänning själv.

Jag älskar jämtland. Jag vill vara myren, där ni plockar era hjortron med kärleksfulla händer.

På tredje plats Stockholm!

Jag hade inte glömt bort Stockholm!

Jag älskar Stockholm. Vackra människor.

Jag vill vara tunnelbanan, ni behöver, men hatar.

Fast jag kan vara den där lilla solnedgången också,

som ni längtar efter <3

Dalarna, längre ner på listan.

Man blir aldrig profet i sin egen hemstad.

Möjligtvis fet.

Men vet ni. Jag älskar er ändå

Jag vill vara den där lilla blöden ni har i  rumpan

För det är jag:)

Jag älskar Er också..

Osynlig karta

En doft av dov elektricitet när du vidrör mina läppar med dina, och vi faller våldsamt varsamt ner i varandras kön. Då vi totalt faller in i varandra, bakom varsamma skogar där vackra odjur har funnit vattengraven efter tusen års sökande.

Mitt hav i ditt berg Det viskas om förförelse där. Jag vill lyssna Rid hela natten

Rid bortom dalar och skuggor, Rid bortom klagan och iver, Rid tills natten finner dagen och månens ljus faller över din nakna kropp.

Det är då jag finner dig. Bakom min hinna av lust.

Även du är en mobbare

Jag bloggar inte mycket nuförtiden. Jag vet att jag måste skräpa mig.Lovar därför på förbättring.

Jag blev helt förstörd då jag läste om den trettonåriga flicka som tog livet av sig efter ha nätmobbats.

Att det är tragiskt och väldigt sorgligt kan alla hålla med om. Även om jag såg att hatet inte tog slut i vissa kommentarer mot henne på nätet.

Många reagerade på Twitter och Facebook. De tyckte det var hemskt, och det är ju bra med lite empati.

Men nu kommer det ett men. Ett stort MEN.

Mobbing är dock någonting som inte sker i undantagsfall. Mobbning är något som sker öppet och på nästan varje arbetsplats, skola och i samhället i övrigt. Även jag har mobbats, även jag har stått och tittat på men jag har även på senare år försökt att förhindrat att detta sker på arbetsplatser jag jobbat på. Men det förlåter mig inte för att jag har varit elak mot medmännniskor.

Jag blir arg då jag ser att människor reagerar mot det som hände flickan som är mobbare själva. Jag vet inte om de inte inser vad de har gjort mot människor, eller om de legaliserar de det själva har gjort mot människor. Det verkar vara helt okej att mobba sådana som är ”annorlunda” ”Den personen är tjock och konstig” – ”Hon är lite eljest” osv. Så var det på en av mina senaste arbetsplatser Jag blev ifrågasatt varför jag talade med hon som var lite ”eljest” – men det var ju en människa som vågade vara sig själv och därför dömdes till ensamhet OCH förtal på arbetsplatsen. Ändå ansåg man att man INTE mobbade henne DÄRFÖR att man lade över skulden på henne och inte på våra egna trångsynta synsätt. Vi vandrar på den trångsynta stigen och vi ser med förakt på förakt på som vill bredda den.

Att inte förhindra att någon utsätts är att delta i mobbingen. Sällan gör vi det då de som mobbar är våra egna vänner eller personer i vår omgivning.  Vi bryr oss mer oss om oss själva än hjälpa den som är utsatt.

Den som inte lär sina egna barn att man inte ska mobba andra barn ska inte bli förvånade om deras egna barn blir mobbat för de föräldrarna är ju sådana som därmed tillåter mobbning, men jag kan lova att de är dom föräldrar som reagerar mest.

Vi ser gärna inte vad vi utsatt andra för, men skriver på de sociala medierna att de är ledsna för den mobbning som sker och att de som mobbar är kräk och man tycker synd om flickan. även om man är likadan själv.

Det räcker inte med att påstå att ”man är rädd och inte vågar säga nej” Det ursäktar inte ens handlar. Snarare tvärtom.

Så nästa gång du tycker att mobbning är hemsk, rannsaka dig själv då.Se tillbaka på vad du gjort. Har du behandlat människor som du själv vill bli behandlad?

Tar du tag i dig själv och din omgivning kan vi slå sönder mobbningen med kärleksfulla händer av stolthet

Den konstiga flickan

Hon fanns hos oss motvilligt vill jag minnas. Hon fanns egentligen inte heller. Men hon existerade. Mitt hjärta föll i blom. Tragiskt att falla för någon som ingen vill att hon ska finnas. Jag har för mig att vi skrattade rått åt henne då hon gick genom skolkorridoren och log för sig själv. Hennes kläder var så opassande. Ack! Det var inte senaste modet. Men det var kanske modet som gjorde att hon kunde bära dessa. Jag försökte aktsamt krypa ut i från det ljus som hon spred trots att alla hatade henne.

Så en dag. Minns inte vilken. Det kan ha varit i går, eller för hundratals år sedan så ringde hon på min trötta dörr. Jag öppnade. – Helvete. Vad gör du här, replikerade jag som jag hade velat att försvara mig från ett våldsam attack. – Min vän, sade hon och steg in utan att jag släppt in henne – som en tam orm med vass giftig tunga-

Avskyvärt. Men frestande. Ville se henne naken med kläder hos mig.

Hon tog min hand och vi satte oss vid köksbordet. Hon pekade på en betong mur. Den var grå som det osynligt osyndiga. – Det är så vackert, suckade hon flämtande och lyriskt i etapper av skört glas.

– En jävla mur, svarade jag och skakade på mitt huvud. Men mitt hjärta svarade med hjärtslag.

Hon närmade sig försiktigt. Lade sin arm kring mig. – Du vet dom kallar mig galen. Ett pyskfall. De hatar mig. Alla i skolan. De skrattar åt mig. Det gör ont. Men jag ler för att hjärtat mitt ser mer än vad andras falska hjärtan ser. Slut dina ögon. En stund. Jag vill visa dig min värld.

Jag blundande mot tvång. Såg i mitt inre muren förvandlas sakta men så säkert till ett grönt paradis. Jag hörde sånger där. Så vackert. Värme slöt sig ringlande till mig, Jag var liksom hög av ett färgat morfin som gator i Bagdad. Vackra gevär.

Sedan dess har jag stannat kvar där med henne. Men ensam. När jag öppnade ögonen var hon borta. Helt väckm trots att jag kände berusningen i min kropp.

Jag kunde inte släppa det. Inte ens en cenitmeter.

Dagen efter. Skola. Ett straff. De andra satt och log. De såg nöjda ut. Som jägare som skjutit sitt offer-. Ledarn Conny ställde sig upp mot mig och sa: Du vet den där knäppa, fula tjejen i den andra klassen, ja du vet. Hon hoppade från en mur i går. Hon föll så att hon dog. Vi segrade.

Jag vände mig och gick i väg. Jag hörde de andras skratt och hur någon ropade: Vad är det med dig, ditt kräk? Du luktar som henne,

Sedan den dagen låtsades dom inte om mig. Jag grät. Men inte för det, utanför att min vän var borta. Hon som lärde mig att älska – och se det som var annan bör se. Jag sörjer inte för att jag inte är kvar i deras värld. Henns värld, vår värld. Den är totalt vacker. Vår gröna mur

Inledningen till ”Wilda”


Här bjuder jag er på inledningen till ”Wilda” Tänk på att det är ett första utkast, totalt oredigerat! Ungefär 180 sidor har jag skrivit totalt..
Det var som att bilens motor saknade ljud. Det var som att den inte orkade mer och att den istället flöt trögt längs vägen som slingrade sig framför oss, motvilligt likt en orms konturer. Den låg stilla, men den kanske låg på lur för att i nästa ögonblick blixtsnabbt hugga sitt mot byte, det vill säga oss. Jag tittade hastigt på bensinmätaren och fastslog att bensinen skulle räcka de två milen som återstod De återstående, det slutgiltiga två milen som var vägen till den staden jag en gång föddes i och som jag sedan flydde från. Det kändes som att vägen bakom om oss rasade och att det inte fanns något att återvända till. Vi var själva lika tysta som bilens motor. Vi mötte inga andra bilar eller såg några andra människor. De fåtal hus vi passerade såg ut att vara på väg att förfalla, och de var tomma och endast demoner från det förflutna bodde i väggarna. Det var som att vi var de enda människorna som fanns kvar på jorden. Jag tittade på min fru Sadie som satt bredvid mig på passagerarsidan. Jag undrade vad hon tänkte på. Hennes ansikte saknade uttryck och hade hon inte andats så hade jag trott att hon var död. Hennes ögon var stilla där de låg djupt som i en grav i ögonhålorna. I baksätet satt min dotter Klara. Hon hade på sig sin favoritklänning. Den var rosa och hade små vita prickar . I håret hade hon en prydlig rosett. I sin famn höll hon sitt favoritgosedjur som var en grön hund som hette Knut som hon hade haft honom sedan hon var liten. Hon tog upp honom och sniffade på hans huvud. Hon slöt sina blå ögon. Hon längtade nog någonstans, men hon visste nog inte riktigt vart. Det var hennes tolvårsdag. Vi hade firat henne innan precis vi åkte. Vi hade gjort precis allt för att göra den så fin som möjligt. Hon hade fått precis det som hon önskade sig, hon hade fått äta sin favoritmat och fått bjuda alla sina kompisar. Men jag såg bara att hon log mot oss för att inte göra oss besvikna. Egentligen skulle det ha suttit två flickor i baksätet. Klaras syster dog vid förlossningen. Känslorna var delade, det var som att hjärtat slog vartannat slag av kärlek till Klara, och vartannat slag av saknad och sorg till hennes döde syster Luna. Jag ville bryta tystnaden i bilen, eller så ville jag försäkra mig om att vi fortfarande kunde tala med varandra. Jag tittade på Klara i spegeln och sa ”Snart är vi framme i din nya stad. Jag lovar att du får många nya vänner här” Klara svarade knappt hörbart ”Mm. Det blir nog bra pappa. Fast jag vill bara ha mina vänner som jag har i Stockholm” Jag försökte le och låta hoppfull ”Vi ska börja om från början tjejen. Jag har ett nytt jobb, vi ska bo i farfars gamla hus. Du kan få bo i mitt gamla rum om du vill” Klara svarade inte utan hon lyfte den lilla tyghunden återigen mot sin näsa och höll kvar den länge. Jag tittade mot min fru Sadie som skulle jobba som psykologilärare på gymnasieskolan, ” Skolan du ska jobba på är riktigt bra. Jag pratade med rektorn i går och han var eld och lågor över att du skulle börja där. Han älskar ditt pedagogiska sätt” Sadie skakade på sitt huvud och vände sin blick mot mig ”William. Det är du som vill börja om allt. Inte vi. Jag och Klara hade gärna stannat kvar. Sorgen förföljer oss. Den springer efter oss. Vi kan inte fly. Du som är psykolog borde veta bättre. Det här handlar om dig, dig och dig, och ingen annan” Jag visste att hon kanske hade rätt. Det blev tyst igen. I bland tror jag att tystnaden var vårt sätt att hålla ihop, att inte gå sönder. Jag ville att vi skulle komma bort, börja om från början. Jag visste att vi inte kunde fly sorgen, jag visste att alla minnen skulle äta upp oss. Men jag var övertygad över att det skulle bli lättare att möta den, på den plats där den inte uppkommit. Men på något sätt kändes detta även som ett kall, eller att det var något som drev mig tillbaka hit. Det var från början mina nattliga drömmar som fått mig att vilja komma tillbaka till stan. Jag vet inte exakt vad jag drömde. Men drömmen kändes magisk, den fick mig att känna mig hel. I bland var det som någon ropade på mig och att den som ropade behövde min hjälp. I bland upplevde jag platser, minns dem aldrig då jag vaknade. Jag kände en slags doft, det luktade ruttet och med stänk av en kvinnas parfym. I bland såg jag månen, den var blodröd då den badade i månförmörklsen. Det som var konstigt var att då jag hade berättat om min dröm för Sadie dagen efter så svarade hon alltid ”Jag trodde du drömde en mardröm. Jag vaknade av att du skrek något. Du var helt kritvit i ansiktet, Minns du inte det?” Jag kunde inte tro på det jag hörde. Kanske hade hon själv drömt att jag drömde?
Det var som att något väntade på mig, men jag visste inte vad. På något sätt var jag besatt av något som jag inte visste vad det var. Jag skulle jobba som psykolog på en liten mottagning. Den var privat och ägdes och drevs av min barndomskamrat Martin Keller. Han hade direkt erbjudit att börja arbeta där då han hörde att jag skulle flytta hem. I Stockholm jobbade jag på en av de mer ansedda mottagningarna med mycket gott rykte och klienterna var ofta välbärgade och välkända från media och stora företagsledare. Jag var en av byråns mest anlitande psykologer och ingen kunde förstå att jag skulle flytta tillbaka till landsorten till ett arbete som gav mig en tiondels av min lön. Jag skulle bara ha ett fåtal klienter. Det skulle ge mig mera tid till min familj inbillade jag mig. Men jag visste på något sätt att det inte skulle bli så. Mitt liv skulle förändras så drastiskt. Jag skulle snart inte vara samma person nu som jag senare skulle bli. Hade jag haft mig själv som klient så hade jag sagt till mig själv att jag borde göra diverse utredningar för att finna problemen med mitt psyke. Det är inte normalt att förändras så under en kort tid. Kanske hade jag till och med övervägt tvångsvård. Men det visste jag inte då, jag trodde allt skulle förändras till en familjeidyll jag alltid hade drömt om. Det skulle bli något helt annat. Något fasansfullt där allt skulle stå på spel. Men något jag inte ville vara utan. Plötsligt kände jag doften av parfymen i drömmen.Jag kände mig berusad och mitt inre såg jag en kvinnas svartrödmålade läppar inom mig. Jag lättade på gasen. Jag ville inget annat än komma närmare henne, om hon nu fanns.

Avvikelser är vackert


Städa är roligt i ungefär en sekund. Jag är tvungen att sätta mig och skriva lite. Tankar som flödar genom dammets ridå, och genom dammsugarslangen som suger in skräp, brödkanter och dåligt samvete

Systrar och bröder.

Mödrar och fäder.

Medmänniskor och fiender.

Alla ni som fortfarande andas. Till er vill jag bara säga, även om ni häpnar: Ni lever. Ni existerar Nej. Jag har inte frågat dig om vad du tycker. Jag kan fråga någon annan. Denna kommer att precis som dig, troligen säga samma sak som dig, möjligt, men bara möjligt i annat tonläge och ett annat kroppsspråk.

Lite yvigare kanske??? Som när man vill gömma rädslan och höjer i stället handen mot den bedjande, den som behöver vår hjälp.

Men. Nåväl. Jag ska inte parkera dig vid denna text. Du läser bara detta om du vill. Jag tänker inte truga Inte alls. Du är precis som alla andra. Precis. Jag önskar att jag åtminstone kunde trycka ner dig lite. Men du kan inte tryckas ner, så länge du är på samma nivå som alla andra. Du sitter fast i den grå betongen som du låtsas är något rödare än den sol de en gång älskade.

Men. Var vill jag komma. Jag ser att du börjar att skruva på dig lite.

Vad vill han? Mannen bakom luggen,men ögon man inte kan förstå. Gå ner på hans nivå. Han som är precis som du. Just därför du måste fly.

Jag vill att var individ tar ansvar över mänskligheten. Oj. Det lät svårt? Men du kan väl räkna? Du kan väl läsa, annat än det andra läser? Jag ser er som smurfar. Alla är likadana det är bara små särdrag som skiljer er! Jag vet att en del uppfattar denna text som…stötande. Men mitt morfin är slut nu, och jag måste peka på ert egna jävla självförakt mot de andra!

Varje gång man frågar en människa om varför en annan människa är ensam, så blir svaret oftast ”Hon är snäll Men hon är lite speciell”

Man lägger ansvaret på den som VÅGAR eller är annorlunda på den personen och därmed belägger den med skuld.

Tänk i stället: Det jag uppfattar som annorlunda kan vara mycket vackrare än det jag lever med i dag. Det är ingen farligt att vilja ut i rymden, även om man inte tar sig dit.

När en människa väljer att begå självmord så är blir det personen helt plötsligt väldigt, väldigt älskad. Helt plötsligt så hittar människor historier om hur de levde sina liv lyckliga på motorvägar av sammet med bilar som spann som upphetsade änglar.  Man ser sedan kommentarer överallt, där man skriver ”Hon kunde ju ha sträckt ut handen och be om hjälp. Alla kan göra det”

Sådana citat får mig personligen att se väldigt väldigt rött. Återigen skuldbelägger man den hen. KUNDE HA STRÄCKT UT HANDEN?

Ok. Det är inte alla som vill det, även om människor tar emot. Men synnerligen är det ofta så att INGEN EGENTLIGEN vill ta emot, förrän det är försent.

Hur såg man på denne människa innan han dog? Umgicks man med honom Bjöd man in honom?

Glöm inte

Avvikelser av vackert.

Wilda:..IGEN!


Nu äntligen efter nio månader. En HEL graviditet alltså, så har jag börjat låta ”Wilda” simma omkring i min själ. Nu har hon ÄNTLIGEN berättat för mig hur hon vill ha storyn, och även hittat en lösning på där romanen stjälpte sig själv. Så går det när man skriver på flow… Tror lösningen är riktigt, riktigt bra också. Ska även putsa på karaktären Wilda. Hon var inte nöjd med en del saker av sig själv, dessutom ska jag spinna mer på det erotiska i berättelsen. Förlaget satte ”Pojken som inte fick dansa” till tolv år och uppåt. Det kommer att bli en åldershöjning där:)

Ska försöka att putsa på ett kapitel om dagen, så till våren eller sommaren kommer väl den ut.

Alla älskar dig då du är död


Det finns inget vackrare än likbilar tycker jag. Den dödes sista fysiska färd. Sakta rinner bilen fram på stadens gator. Folkmassorna tystnar och ger stunden respekt och en tanke till den avlidne.

Gav vi tanken till den döde när den levde? Lyssnade vi då den skrek i tysthet? Frågade vi hur den mådde? Bjöd vi över den på en drink då vi såg att han satt ensam på sin balkong, medan vi andra skrattade?

Jag bor bredvid en kyrka. Mina dagar är kyrkans vardag med dop, högmässor och begravningar. Dess klockor ringer in, och den ringer ut glädje och sorg. I bland kan man nästan höra skillnaden på sorgeklingande och glädjeklingande. I bland sätter sig till och med fåglarna stilla på grenar och de verkar sörja.

Sörjer vi då som fåglarna? Jag tror vi sörjer, men varför sörjer vi något vi inte har brytt oss om?

Jag har deltagit på begravningar där kyrkan varit överfylld av sorg och människor har skrikit ut sin sorg under pågående begravning, skrivit kort de lagt tillsammans med blommorna vid kistan om hur älskad och saknad personen är.

Ändå dog personen på grund av sin ensamhet. När den avliden fortfarande levde hade denne människa inte vänner, personen hade inget kontaktnät alls. Jag har till och med varit med om mobbade personer som tagit sitt liv, sedan har mobbarna kommit på begravningen och sörjt och sa att han älskade honom och att de var bra vänner. Är den personens sorg äkta, eller är den påklistrad?

Ingen vill inse att man kanske var en del i att människan valde att ta sitt liv. Men sorgen är ändå äkta?

Jag har sett på olycksplatser där någon omkommit tusentals med blommor och hundratals med handskrivna kort om saknad och kärlek och där det beskrivs att hon eller han var älskad. Händer som skrivit detta, kanske borde tagit sina armar och kramat personen medan den levde istället för ha gjort fula gester mot den personen då den gick förbi.

Sorgen är får många människor chansen att vara i centrum för det fruktansvärda. Den som sörjer mest, påstås älskat mest därmed den det är mest synd om.

Den det är mest synd om kanske borde tagit sitt ansvar när den levde.

Jag blir arg, Jag blir ledsen när jag ser på sociala medier inlägg om hur de saknar någon som dött, och av dessa människor hörde jag bara skitsnack.

Jag är inte bättre än någon annan människa vill jag påstå. Jag vill bara att vi öppnar våra ögon och visar våra medmänniskor respekt innan de dör.