varför ska allt vara så svårt?


För några år sedan stod jag på scen inför humdratals i publiken. Jag ägde scenen. Min självkänsla var på topp. Jag skrev sedan en bok som lästes av många. Men sen?

Vad hände med mig egentligen?

Varför denna sociala fobi som fick min VFU att bli så kämpig. Alla runt mig blev fienden i gloria. Men jag är glad att jag klarade det.

Jag vill ha tillbaka en del av mig som jag var då.. Lyckad, ett socialt liv

Men det finns inte tecken på att det ska bli så igen.

Glömt hur man umgås med människor. Jag som var så social förr.

Tre dödsfall, Pappa. Frida och Jessica bara på några ¨månader blev för mycket.

Inte skrivit en text sedan Jessica dog. Döden blev inte så romantisk längre

Hatar att vara själv, men hatar att vara bland människor

Jag ska klara det här!


Jag har haft en bra första vecka på min praktikplats! Det känns spännande att pröva sina vingar som sjuksköterskestudent! Man har så mycket ny kunskap som man ska sätta på prov. Jag kommer att trivas med det nya yrket  – helt klart! Det passar mig med ett utökat ansvar, och jag tror jag är bra på att planera omvårdnaden, och ha ett större ansvar över patienten. Tycker lite synd om min handledare, hon måste fått sår i öronen efter alla (och en del dumma frågor)😛

Bakom mig har jag lämnat poesi och författarlivet. Det passade mig inte alls så bra. Det hämnade min  utveckling som människa. Nu försöker jag med ett nytt liv, och det kan vara svårt att ta på sig en dräkt som man från början aldrig ville ta på sig. Men jag vet att detta är det enda rätta. Att lämna offentligheten är en ganska krävande process. Inom dennes ramar så visste jag vem jag var, och på detta sätt skapade jag ett stort kontaktnät med människor, och var någon i denna värld. Men vem som helst kan komma dit, men vem som helst kan inte lyckas som vanlig människa. Jag pratar inte om det ”förra livet” längre, och jag är knappt aktiv inom det sociala medierna längre. Man tappar kontakten med den tidens människor, och de som läst min bok har läst den och de flesta har glömt den. Den är också indragen av förlaget då försäljningssiffrorna dalade rejält…

Men jag sörjer inte.Jag vill bara lyckas med mitt nya liv. Jag bara vet att jag måste gå vidare. Det finns så mycket sorg på den sidan, och dessutom har jag tappat förmågan att skriva, och det impar på ingen;)

Jag har snart bara fyra terminer kvar på SSK-programmet. Jag hoppas jag klarar det:)

 

fullsizerender

 

 

Vänskap är för mig heligt


För mig är vänskap heligt. Två eller fler människor som möts och är sociala med varandra. Vänskap är livets bensin, och benen i våra själar. Man blir något tillsammans med andra människor, och inte enbart en trist och rostig ensam spillra  i rymden. Vi har någon att dela våra tankar med djupa som ytliga, sorgsna som roliga.

En sak kan jag  inte förstå och det är när en vän skaffar sig en pojkvän t.ex. . Varför måste den personen, som man nästan haft daglig kontakt med försvinna ut i det tomma  intet?

Missförstå mig inte. Givetvis är jag glad för deras skull, och jag har all förståelse för att de kanske inte har tid eller vill ha så tät kontakt längre. Men vad jag inte förstår är att de klipper av banden helt och hållet. De skriver ens inga SMS eller ens (som de tidigare gjorde) gillar en stackars status i de sociala medierna (trots att de är aktiva där) Jag har till och med varit med om att någon sådan person UNDVIKIT mig då man mött henne tillsammans med dennes pojkvän på gatan….?

Vad blir det för fel på folk? De kan ju inte ha speciellt bra förhållanden eller så är de så rädd att förlora sin pojkvän att de inte tar någon som helst risk?

Då man i ifrågasätter så blir det inget samtal, utan då drar de i regel fram sitt ”må dåligt-kort” och skyller det på mig ”

Det som gör detta komiskt är att i regel börjar höra av sig då förhållandena börjar ta slut. Så om de börjar ringa så är det inte för att de kommit till insikt, utan för att deras förhållanden börjar gå mot sitt slut.

Man blir så arg och kokar inombords och man känner nästan hatet flyta i det svikna hjärtat.Men ändå så smälter man alltid och tänker ”Äntligen ät hon tillbaka. Hon gillar mig trots allt mig” så känslomässig som man är…..logiken försvinner och hjärtat talar.

Man måste inse att man inte är någon förbrukningsvara, utan en människa som man ska behandla med kärlek och respekt.

Det får vara slut med detta nu. De ‘är som som gör sig själv så ensamma. Till sist har de bara må-dåligtkort kvar i handen.

och då finns jag inte längre där

Vila i frid Olle!


 

Smärtsamt att höra att Olle Ljungström har lämnat oss.  Han var en av mina största förebilder inom skrivandets svåra, grumliga men vackra konst. Han speciella sårbara men starka röst kunde äta sig igenom våra nervsystem och fick vårt blod att vackert koagulera.

Hans musik och texter har betytt mycket för mig. Ofta var texterna poetiska underverk med en stor igenkänningsfaktor för de allra flesta både enkla och svåra människor.. Dessutom en mycket fin människa. En av hans låtar ”Jag och min far fick dessutom utrymme på min egen pappas begravning i höstas. Men nu finns han där, tillsammans med sin far, någonstans där vi inte kan se dem.

Som ni märker så hinner jag knappt blogga nuförtiden. Jag tillbringar den mesta delen av mitt liv med skolan nu. Jag hinner inte med mitt skrivande överhuvudtaget. Jag funderar lite på ”Wilda” emellanåt, och inser kanske att det är ett hafsverk. Nu återstår snart ”bara” fem terminer. Det går undan:)

Trivs ändå bra med mitt nya liv. Det var dags att gå vidare.Jag tror jag har gått rätt också.

Minns du?


Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar som barmhärtighet.
Helt underbart.

Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i sensommarnatten.
Det var den natt allt kunde dansa.
Hon lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe. Panik. Panik,. Måste fly.

Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatikst ärliga ögon.

Jag vill inte se sånt. Det är ett hot. Hon viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i rummet. ”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten” -Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill uppleva.Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga tårar.Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.: Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på kinderna. Vad var det?

Det var något som hette tårar som blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.
Jag grät genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

”Inuti Wilda” läggs på is


Eftersom jag läser på Högskolan i Falun nu så har jag tyvärr inte tid att skriva på ”Inuti Wilda” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara så här mycket plugg….Men jag klagar inte. Jag tycker om att lära mig saker…

Men det innebär ett helt nytt liv där jag måste vara mer hälsosam. Jag måste lära mig att se livet från andra perspektiv. Det här är en bra chans, även om jag trodde att livet inte skulle bli så här, Men efter Frida, Jessicas och min pappas död (allt inom loppet av tolv månader) så blev aldrig livet sig själv igen.

Förr romantiserade jag döden. Jag ville bli ett med den, jag ville förenas med den bakom hårda svarta våta murar som darrade. Jag har som författare/poet levt ett märkligt liv som jag trodde det jag var skapt för, Det gav mig möjlighet att förverkliga något många drömmer om. Jag älskade att skriva och jag älskade att människor läste mina böcker, och tog sig till av mina ord.

Men det är dags att vakna upp i en grå och trist värld, och kanske kliva in i det jag ständigt har föraktat och aktat mig för, En liv bakom en dörr med det jag förr kallade det förljugna och kanske lära mig att acceptera det. Det är svårt att slåss mot världen med ett svärd där alla är blinda ändå. Jag kanske vaknar upp och ser allt på ett annat sätt,

Jag låter därför mitt skrivande vila, och vi får se om ”Wilda” får vakna till liv igen.

Ingen stand up i kväll


Jag bokade av mitt lilla gig på Big Ben. Pallar inte längre. Förr kunde jag trivas i rampljuset, men inte nu. Offentligheten har slagit sönder mitt inre. All jävla prestationsångest osv. Allt var lättare förr då jag bara bloggade och skrev min poesi, och twittrade och endast hade 20 följare. Nu är allt något annat. Nu sitter jag i ett obekvämt rampljus som sticker i mina ögon. Publiken väntar sig mer av mig. Läsarna förväntar sig en bättre bok än min förra. Man blir som en maskin som alla förväntar sig att jag ska leverera det bästa

Men det känns som jag inte har den förmågan

Det var bättre förr. Jag hade vänner, allt som jag gjort har jag betalat ett högt pris för. Jag kanske har en stor publik,men knappt några vänner kvar.

Jag önskar det var tvärtom.

Men om jag inte möter upp min publiks behov, så går även de i från mig
Som alla andra redan gjort.