Vila i frid Olle!


 

Smärtsamt att höra att Olle Ljungström har lämnat oss.  Han var en av mina största förebilder inom skrivandets svåra, grumliga men vackra konst. Han speciella sårbara men starka röst kunde äta sig igenom våra nervsystem och fick vårt blod att vackert koagulera.

Hans musik och texter har betytt mycket för mig. Ofta var texterna poetiska underverk med en stor igenkänningsfaktor för de allra flesta både enkla och svåra människor.. Dessutom en mycket fin människa. En av hans låtar ”Jag och min far fick dessutom utrymme på min egen pappas begravning i höstas. Men nu finns han där, tillsammans med sin far, någonstans där vi inte kan se dem.

Som ni märker så hinner jag knappt blogga nuförtiden. Jag tillbringar den mesta delen av mitt liv med skolan nu. Jag hinner inte med mitt skrivande överhuvudtaget. Jag funderar lite på ”Wilda” emellanåt, och inser kanske att det är ett hafsverk. Nu återstår snart ”bara” fem terminer. Det går undan:)

Trivs ändå bra med mitt nya liv. Det var dags att gå vidare.Jag tror jag har gått rätt också.

Minns du?


Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar som barmhärtighet.
Helt underbart.

Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i sensommarnatten.
Det var den natt allt kunde dansa.
Hon lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe. Panik. Panik,. Måste fly.

Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatikst ärliga ögon.

Jag vill inte se sånt. Det är ett hot. Hon viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i rummet. ”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten” -Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill uppleva.Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga tårar.Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.: Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på kinderna. Vad var det?

Det var något som hette tårar som blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.
Jag grät genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

”Inuti Wilda” läggs på is


Eftersom jag läser på Högskolan i Falun nu så har jag tyvärr inte tid att skriva på ”Inuti Wilda” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att det skulle vara så här mycket plugg….Men jag klagar inte. Jag tycker om att lära mig saker…

Men det innebär ett helt nytt liv där jag måste vara mer hälsosam. Jag måste lära mig att se livet från andra perspektiv. Det här är en bra chans, även om jag trodde att livet inte skulle bli så här, Men efter Frida, Jessicas och min pappas död (allt inom loppet av tolv månader) så blev aldrig livet sig själv igen.

Förr romantiserade jag döden. Jag ville bli ett med den, jag ville förenas med den bakom hårda svarta våta murar som darrade. Jag har som författare/poet levt ett märkligt liv som jag trodde det jag var skapt för, Det gav mig möjlighet att förverkliga något många drömmer om. Jag älskade att skriva och jag älskade att människor läste mina böcker, och tog sig till av mina ord.

Men det är dags att vakna upp i en grå och trist värld, och kanske kliva in i det jag ständigt har föraktat och aktat mig för, En liv bakom en dörr med det jag förr kallade det förljugna och kanske lära mig att acceptera det. Det är svårt att slåss mot världen med ett svärd där alla är blinda ändå. Jag kanske vaknar upp och ser allt på ett annat sätt,

Jag låter därför mitt skrivande vila, och vi får se om ”Wilda” får vakna till liv igen.

Ingen stand up i kväll


Jag bokade av mitt lilla gig på Big Ben. Pallar inte längre. Förr kunde jag trivas i rampljuset, men inte nu. Offentligheten har slagit sönder mitt inre. All jävla prestationsångest osv. Allt var lättare förr då jag bara bloggade och skrev min poesi, och twittrade och endast hade 20 följare. Nu är allt något annat. Nu sitter jag i ett obekvämt rampljus som sticker i mina ögon. Publiken väntar sig mer av mig. Läsarna förväntar sig en bättre bok än min förra. Man blir som en maskin som alla förväntar sig att jag ska leverera det bästa

Men det känns som jag inte har den förmågan

Det var bättre förr. Jag hade vänner, allt som jag gjort har jag betalat ett högt pris för. Jag kanske har en stor publik,men knappt några vänner kvar.

Jag önskar det var tvärtom.

Men om jag inte möter upp min publiks behov, så går även de i från mig
Som alla andra redan gjort.

Rakbladet


Min hand äger din hand. Du vill uppleva ett romantiskt bad mer rosblad som flyter längs ringarna i vattnet och doften av dem får dig att spela romantiska ballader från förr. Du ler. Du tänker.
Äntligen.

Du väntar på mig i ditt bad. Ditt jävla bad. Jag ber dig blunda. Jag skulle inte våga blunda om jag var du. Du kanske aldrig mer slår upp ögonen igen. Jag ber dig vara tyst. Du väntar på mina läppar där du tror de flyter fram genom rummet. Jag håller ett rakblad mellan mina fingrar. Du ser det inte. Du är förtrollad vid mig i detta ögonblick.

”Nu” viskar jag
”Ja” svarar du
Så kom ögonblicket då jag skar sönder din tunga. Din kluvna tunga. Äntligen. Jag får skratta. Det känns bra inuti mig. Du skriker av smärta, och du ser blodet ta över vårat vansinne. Du är räddare än sekunden innan rymden tar stryptag.
Det är då du förvandlas till en svart madam som älskar mitt heliga krig. Du vill ha mer.Det glädjer mig. Att du vill dela vår smärta.Men varför är vattnet rött?

Fint betyg


Jag blir alltid så glad då någon ger mig ett fint betyg för min bok. Här har en själ gett den fyra av fem stjärnor. Att få ett sådant betyg, av någon ung själ som har uppoffrat delar av sin tid. Åtminstone fem-sex timmar för att läsa den bok jag har skrivit och sedan dessutom tagit sig tid att dela med sig av sina synpunkter. Det är fint

Ni kanske inte tror det, Men sådana här saker tänder eld på min författarbensin och ger mig kraft att fortsätta skriva.:)

Vänskapens järnridå


Ännu en dag bland alla de andra. De ser likadana ut tomma med funderingar på vad som blev fel. Försöker få tag på en vän, som upphört att svara mig. ”Förlåt jag glömde”, ”Det är annorlunda nu sedan jag skaffat pojkvän. Det blir så Jonas” Efter nästan dagligen under flera års tid hörts ett par gånger i veckan så upphör vår vänskap på grund av en pojkvän. Jag kan inte döma någon, för att denne har valt ett annat liv. Jag kan inte vara sur på någon som valt ett liv som passar henne. Jag har inget VIP-kort, ett Wild-card i folks liv att få en plats hos dem som de inte vill ge mig. Jag har trots allt aldrig krävt något tillbaka, trots att jag själv har offrat mig själv för att finnas för andra. Kärlek kan inte köpslås eller säljas på Blocket.

Man blir bitter, och man ser allt i svartvitt. Samtalen om livet man tidigare haft blir samtal med sig själv, Outgrundliga frågor, svar som ekar och fräter sönder hjärnans hinnor i ett slags trögt flytande självförakt.

Just nu känns det som alla vill gå vidare, och bara lämnar mig kvar. Den ende som inte gjorde det ligger under kyrkogårdens frusna tjäle, och jag saknar henne så.

Vi sa att vi alltid skulle finnas för varandra J och jag. Att vi alltid skulle kämpa för varandra,. Att vi alltid skulle stötta varandra.

Nu är jag ensam kvar.

Jag sträcker mig ut efter hennes hand. Endast en kall hånfull vind svarar

”Vem fan tror du att du är” Utanför går världen vidare men kall hållfast blick bakom en järnridå, utan mig.