Mannen vid hamnen


En ensam man.

vid kajen

Bara vinden höll liv i hans hjärta

i den väntan

på ett fartyg som skulle ta honom bort

och hem

från hans ensamma öde ö på det stora världsdelen

Livet sprang i väg, svallade svart över svåra vidunderliga stormar

och båtarna flöt allt långsammare

Mörkrets klöv ljuset mitt itu

De kom och gick utan att öppna famnen

Glada berusade människor med vimplar

väntade på varandra.

Men inte honom.

Hans svarta hår blev bittert grått och hans hjärta hjälplöst, ingen ville lyssna till dess slokande melodi

med en takt som blev allt svagare och tidlöst.

Han såg svarta onda fåglar då andra såg den vita duvan

Till sist.

Någonstans mellan hans sista andetag,

så kom den.

En ångare som klev ut genom mörkret

Obemannad och tom

Men den öppnade ändå landgången

för honom,

Han sken upp och solen vaknade i mörkret

Baddade hans bleka ansikte

Han steg på, och båten ångade i väg

Långt bort. Under oändlighetens sista tak

Ensam. Men bara för honom

En sista gång, och ingen vinkade farväl

Men

Han var fri

Tusen dörrar


Tusen dörrar kommer att stängas för alltid, en sluten evighet som sjunger dömda
sånger bortom de glömda oberättade sagorna. Dom var våra. Dom var hemliga.
Rann mellan våra läppar, de sagorna. Inte ens ekot fick lyssna, Så vi gömde våra
röster i en sluten låda och grävde ner dom i vår sal,
Man hör hur det brinner, samtidigt så förloras man själv i lågorna. Dödsdömda
tårar -kom hit, ni är min befrielse. Jag minns känslan då jag insåg att du seglat i
väg på svekets hav. Det var jag som gav vinden en chans att förföra dig. Bort från
mig, Seglet darrade som dina darrande läppar. Du seglade bort. Bort. Bort. Jag
minns den känslan precis som någon just amputerat mitt skrik. Jag vill minnas att
smärtan brann – som ett skott från den sista pistolen på slutna gator. Jag minns
hur smärtan avlivade allt gott som fanns i mig. Det var länge sedan. Det tog inte
död på mig. Men nu är smärtan borta. Men jag sörjer, som en nattlig madam som
saknar mun och ögon. Jag känner mig som en tom evig brunn. Ingenting som ens
ekar. Allt är borta. Jag saknar smärtan, för det är det enda jag hade kvar av dig.
Spela en sista sång på din sagolika förföriska flöjt En sista gång vill jag dansa
med dig, Innan fragmenten har förlorats och svept in mig en tvångströja, På jakt
mot. Ingenting

Midsommarn ska fånga barnens leenden


Klockan klämtade endast 09.05 då jag gick en promenad till affären i morse. Solens strålar smekte min kropp och jag lyfte upp mitt huvud mot den för att visa mitt tacksamma välkomnade.  Några barn gick längs en gräsplätt och plockade blommor till sina midsommarkransar. De skrattade och fnissade och talade om hur fin kvällen skulle bli. En bit bort satt vuxna människor och drack alkohol. Den ena flickan sprang glatt fram till de vuxna och frågade dem om vad blommorna hette. Den ene vuxne tog sig en klunk från ölburken. Log och betraktade blomman. ”En smörblomma”,sade han och gav tillbaka blomman som var en prästkrage till barnet.

Var försiktig med alkoholen i kväll, ni som har barn. Ta ert ansvar och skyll inte på att det är en tradition  Låt denna dag bli barnets dag. Låt ditt älskade barn få somna med blommor i sin säng med ett leende som bara ett barn kan frambringa. Låt detta bli en dag som barnet positivt bär med sig.

Jag kan inte påstå att mina föräldrar drack mycket. De var väl som vilka svenssons som helst och drack då traditionerna krävde detta,.MEN jag blev lika rädd varje gång då deras beteenden förändrades. Hur jag plötsligt hamnade i skymundan. Jag visste inte längre om de var farliga eller inte. Jag var rädd och sprang och gömde mig. Fastän jag inte var många år då, så kommer jag ihåg detta tydligt.

Jag minns min morfar. Han började alltid dagen genom att dricka sex eller sju starköl. För mig var det naturligt att han gjorde detta. För ett barn som växer upp så blir det naturligt att man börjar dagen med några starköl. Det är delvis så alkoholismen går vidare i släkten.

Jag har sett många trasiga människor. Många av dessa människor har föräldrar som drack mycket. En del av mina vänner är döda i dag. Döda för att föräldrar bara gjorde som svensk sed krävde: Att dricka sig djävligt full.

Ditt barn är värd all kärlek som finns. Precis som vinden vidrör träden en ljum sommarmorgon. Visa ditt barn kärlek, sätt undan flaskorna

Om dessa annonser

Ibland kan några av dina besökare se en annons här.

Tell me more | Stäng detta meddelande

Avikelser är vackert


Städa är roligt i ungefär en sekund. Jag är tvungen att sätta mig och skriva lite. Tankar som flödar genom dammets ridå, och genom dammsugarslangen som suger in skräp, brödkanter och dåligt samvete

Systrar och bröder.

Mödrar och fäder.

Medmänniskor och fiender.

Alla ni som fortfarande andas. Till er vill jag bara säga, även om ni häpnar: Ni lever. Ni existerar Nej. Jag har inte frågat dig om vad du tycker. Jag kan fråga någon annan. Denna kommer att precis som dig, troligen säga samma sak som dig, möjligt, men bara möjligt i annat tonläge och ett annat kroppsspråk.

Lite yvigare kanske??? Som när man vill gömma rädslan och höjer i stället handen mot den bedjande, den som behöver vår hjälp.

Men. Nåväl. Jag ska inte parkera dig vid denna text. Du läser bara detta om du vill. Jag tänker inte truga Inte alls. Du är precis som alla andra. Precis. Jag önskar att jag åtminstone kunde trycka ner dig lite. Men du kan inte tryckas ner, så länge du är på samma nivå som alla andra. Du sitter fast i den grå betongen som du låtsas är något rödare än den sol de en gång älskade.

Men. Var vill jag komma. Jag ser att du börjar att skruva på dig lite.

Vad vill han? Mannen bakom luggen,men ögon man inte kan förstå. Gå ner på hans nivå. Han som är precis som du. Just därför du måste fly.

Jag vill att var individ tar ansvar över mänskligheten. Oj. Det lät svårt? Men du kan väl räkna? Du kan väl läsa, annat än det andra läser? Jag ser er som smurfar. Alla är likadana det är bara små särdrag som skiljer er! Jag vet att en del uppfattar denna text som…stötande. Men mitt morfin är slut nu, och jag måste peka på ert egna jävla självförakt mot de andra!

Varje gång man frågar en människa om varför en annan människa är ensam, så blir svaret oftast ”Hon är snäll Men hon är lite speciell”

Man lägger ansvaret på den som VÅGAR eller är annorlunda på den personen och därmed belägger den med skuld.

Tänk i stället: Det jag uppfattar som annorlunda kan vara mycket vackrare än det jag lever med i dag. Det är ingen farligt att vilja ut i rymden, även om man inte tar sig dit.

När en människa väljer att begå självmord så är blir det personen helt plötsligt väldigt, väldigt älskad. Helt plötsligt så hittar människor historier om hur de levde sina liv lyckliga på motorvägar av sammet med bilar som spann som upphetsade änglar.  Man ser sedan kommentarer överallt, där man skriver ”Hon kunde ju ha sträckt ut handen och be om hjälp. Alla kan göra det”

Sådana citat får mig personligen att se väldigt väldigt rött. Återigen skuldbelägger man den hen. KUNDE HA STRÄCKT UT HANDEN?

Ok. Det är inte alla som vill det, även om människor tar emot. Men synnerligen är det ofta så att INGEN EGENTLIGEN vill ta emot, förrän det är försent.

Hur såg man på denne människa innan han dog? Umgicks man med honom Bjöd man in honom?

Glöm inte

Avvikelser av vackert.

Brevet jag aldrig skrev


Brevet jag aldrig skrev
Kära älskade du!
Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.
Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.
Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.
Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.
Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?
Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.
Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.
Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.
Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting
Jag är ingenting för dig,
eller någon annan

Han som målade


Han satt ensam någonstans i det tomma intet med sina penslar och sin färg. Havet hade runnit bort, för det ansåg sig själv vara för spegelklart för att det ansåg att mannen skulle förtjäna det. Havet var för vackert för det fula.

Färgerna i naturen hade flytt för längesedan ty de vägrade att sig att omge den grå mannen, det förstörde nyanserna i naturen. Allt som levde hade flytt för längesedan, djuren och blommorna ville inte finnas på samma plats som mannen. Ty liv ska inte ödsla din tid bland de som ser levande döda ut. Mannen hade suttit där med sin färgpalett och penslar, i vad som åtminstone kändes 100 år. Inte ens kunde han måla, för vad fanns det att måla på? Han kunde inte ens dö. Han hade inte ens modet att svälja döden, för han voro så rädd att den var plågsam och evig. Ändå dog mannen för var dag som passerade livet.

Av en händelse så flög en annan vilsen och ensam själ förbi. Ty hon hade flygit fel, och hon orkade inte flyga mer, för livet hade ryckt bort hennes vingar, därför att inga vingar vill bära den som saknar värde i livet. ̈ Plötsligt så stodo dom där tillsammans. Ja, tillsammans och plötsligt så kunde de byta ord med varandra. Dialog. Gemenskap. Till sist kärlek. Ensamheten var botad för de båda, och trots att havet saknades så kundo de spegla sig i varandra. Så lika, samma måne. Samma förstånd och samma längtan, efter att börja leva. Så kom det sig, att mannen sken upp. Kvinnan frågade varför. Mannen ställde sig snabbt och började att skratta av glädje- Han sade lycksamt: – Ser du dessa penslar och ser du denna färgpaljett? Dessa har jag burit i sekel,. minst. Men jag har inte kunnat att använda desssa,. och jag vill så göra det, sade han och slog ut med armarna och gavo henne en snabb och framför allt överaskande puss.

-Du vill måla mig? Sade hon och klappade händerna av förtjusning. – Att jag vill sade mannen och satte sig ner invid henne.

-Men hur vill du se ut, jag ser dig ju inte. Ty du syns ju inte då du har sorgeband? Hon började berätta, orden for ut snabbt och fantasifullt från henne. Mannen var en duktig konstnär., oja! Så han målade henne bättre än vad hon själv någonsin tänkt. Och SE! Så vacker hon blev, och mannen, blevo så förälskad att allt blevo så vackert. Havet kom på inflyttningkalas, färgerna följde med och djuren passerade in genom den kommande sommaren. Så vackert,.Som en saga som aldrig har berättats.

De dansade hela natten. Han hade gjort henne så lycklig. De somnade nakna och älsknade intill varandra. Djuren viskade godnattvisor från sina skogar. Färgerna voro så starka att freden kunde anlända till sist.

Natten gick. För det skulle bli en natt för alltid för mannen. Allt var borta då han vaknade. Havet var till is, färgerna var borta, och djuren..hade dom ens varit där?

Och kvinnan? Hon hade gått. I snön hade hon skrivit en hälsning, som gjorde ont i mannen: Jag har gett mig av. Du har gjort mig vacker. Nu kan jag hitta en vacker man.

Farväl!

S