Jag har blivit riktigt tråkig


Jag bloggar knappt längre. Jag hinner inte det. Jag har kommit in på Sjukskötreskeprogramet i Falun, och ska gå där i tre år. Skrivandet, och Wilda hinner jag således inte med.  Det känns tråkigt, för det skulle bli en väldigt bra bok, som ni skulle uppskatta. Vi får ser hur det blir till sommaren med det….

Ingen stand up i kväll


Jag bokade av mitt lilla gig på Big Ben. Pallar inte längre. Förr kunde jag trivas i rampljuset, men inte nu. Offentligheten har slagit sönder mitt inre. All jävla prestationsångest osv. Allt var lättare förr då jag bara bloggade och skrev min poesi, och twittrade och endast hade 20 följare. Nu är allt något annat. Nu sitter jag i ett obekvämt rampljus som sticker i mina ögon. Publiken väntar sig mer av mig. Läsarna förväntar sig en bättre bok än min förra. Man blir som en maskin som alla förväntar sig att jag ska leverera det bästa

Men det känns som jag inte har den förmågan

Det var bättre förr. Jag hade vänner, allt som jag gjort har jag betalat ett högt pris för. Jag kanske har en stor publik,men knappt några vänner kvar.

Jag önskar det var tvärtom.

Men om jag inte möter upp min publiks behov, så går även de i från mig
Som alla andra redan gjort.

Rakbladet


Min hand äger din hand. Du vill uppleva ett romantiskt bad mer rosblad som flyter längs ringarna i vattnet och doften av dem får dig att spela romantiska ballader från förr. Du ler. Du tänker.
Äntligen.

Du väntar på mig i ditt bad. Ditt jävla bad. Jag ber dig blunda. Jag skulle inte våga blunda om jag var du. Du kanske aldrig mer slår upp ögonen igen. Jag ber dig vara tyst. Du väntar på mina läppar där du tror de flyter fram genom rummet. Jag håller ett rakblad mellan mina fingrar. Du ser det inte. Du är förtrollad vid mig i detta ögonblick.

”Nu” viskar jag
”Ja” svarar du
Så kom ögonblicket då jag skar sönder din tunga. Din kluvna tunga. Äntligen. Jag får skratta. Det känns bra inuti mig. Du skriker av smärta, och du ser blodet ta över vårat vansinne. Du är räddare än sekunden innan rymden tar stryptag.
Det är då du förvandlas till en svart madam som älskar mitt heliga krig. Du vill ha mer.Det glädjer mig. Att du vill dela vår smärta.Men varför är vattnet rött?

Fint betyg


Jag blir alltid så glad då någon ger mig ett fint betyg för min bok. Här har en själ gett den fyra av fem stjärnor. Att få ett sådant betyg, av någon ung själ som har uppoffrat delar av sin tid. Åtminstone fem-sex timmar för att läsa den bok jag har skrivit och sedan dessutom tagit sig tid att dela med sig av sina synpunkter. Det är fint

Ni kanske inte tror det, Men sådana här saker tänder eld på min författarbensin och ger mig kraft att fortsätta skriva.:)

Vänskapens järnridå


Ännu en dag bland alla de andra. De ser likadana ut tomma med funderingar på vad som blev fel. Försöker få tag på en vän, som upphört att svara mig. ”Förlåt jag glömde”, ”Det är annorlunda nu sedan jag skaffat pojkvän. Det blir så Jonas” Efter nästan dagligen under flera års tid hörts ett par gånger i veckan så upphör vår vänskap på grund av en pojkvän. Jag kan inte döma någon, för att denne har valt ett annat liv. Jag kan inte vara sur på någon som valt ett liv som passar henne. Jag har inget VIP-kort, ett Wild-card i folks liv att få en plats hos dem som de inte vill ge mig. Jag har trots allt aldrig krävt något tillbaka, trots att jag själv har offrat mig själv för att finnas för andra. Kärlek kan inte köpslås eller säljas på Blocket.

Man blir bitter, och man ser allt i svartvitt. Samtalen om livet man tidigare haft blir samtal med sig själv, Outgrundliga frågor, svar som ekar och fräter sönder hjärnans hinnor i ett slags trögt flytande självförakt.

Just nu känns det som alla vill gå vidare, och bara lämnar mig kvar. Den ende som inte gjorde det ligger under kyrkogårdens frusna tjäle, och jag saknar henne så.

Vi sa att vi alltid skulle finnas för varandra J och jag. Att vi alltid skulle kämpa för varandra,. Att vi alltid skulle stötta varandra.

Nu är jag ensam kvar.

Jag sträcker mig ut efter hennes hand. Endast en kall hånfull vind svarar

”Vem fan tror du att du är” Utanför går världen vidare men kall hållfast blick bakom en järnridå, utan mig.

Den skottande mannen


När jag gick bitter i snövädret i dag och min tomma hjärta och funderade på alla svek. Snön yrde och kylde ner mig ännu mer. En äldre man stod en bit bort efter vägen och skottade med glada tag med en spade. Byxorna gled ner för hans ända. Han drog inte upp dem på en gång utan han lyfte sin ena hand och vinkade glatt på mig, trots jag aldrig hade sett honom. Självklart blev jag med mina tvivel oerhört dömande mot den glada skottande mannen med gällivarehäng som vinkade glatt till mig mellan snöflingorna som föll ner kallt och snabbt ”En alkis”tänkte jag ”Det är bara dom som gör sådana där saker, Kalla och reserverade vi svenskar är” Jag kom fram till mannen som precis drog upp sina byxor helt ogenant. Han log allt bredare och hans grå hår stod som galna polisonger vid sidan om den blekta lantmannakepsen. ”Det är du som skrivit en bok va? frågade han och väntade nyfiket på svaret. Jag nickade ”Mm” Mannen sken upp ännu mer medan den lilla stormen tog fart. Han kliade sig i skrevet och såg på mig ”Jag såg dig i tidningen en gång. Jag tyckte om bilden. Jag har ritat av den” Han pekade på lägenheten där han bodde. En död krukväxt dinglade ner över den släckta adventsljusstaken.Han fortsatte ”Kom över någon dag. Hermansson står det på dörren”  sa han och pekade på sig själv för att markera att det var just han som var Hermansson.Hans värme tog bort snöfallet runt min grå aura och jag brast upp i ett leende. ”Det ska jag” lovade jag och tog hans hand ”Tack” sa jag och log.Han blev glad över min värme, trots att det var han som gett mig den. Jag fortsatte att gå. I den varma sandstormen med glatt hjärta över en glad skottande man med gällivarehäng med godhjärtad blyertspenna

Som alla andra skriver jag om Bowie


Det är sorgligt att David Bowie är död. Det var ledsamt att väckas till Aftonbladets flash med den tråkiga nyheten. Jag hade nyupptäckt Bowie i fredags då denne fyllde 69 år och gav ut en ny skiva. Jag har alltid älskat denne man. Han var bara inte ett musikaliskt geni utan även en stor konstnär på många sätt. Under min uppväxt i Luleå så kallade jag mig själv för heavymetalsnubbe, och med mitt långa svarta hår, heavymeymetaltröjor med upp och nedvända kors och, med sifferkombinationen 666 skrivet i rinnande blod så brann mitt anarkihjärta på himlen.

Musiken skränade ut genom högtalarna, och skrämde det grannarna var det bara bättre. Men i min ensamhet då vännerna gått hem så kunde jag sätta på en låt med David Bowie. Han är en av de få som smög sig igenom mitt heavymetalhjärta av stål, och han gjorde det så bra att jag fick kontakt med mitt inre, som så plötsligt fick mig att känna mig vacker. Jag tror till och med att jag var kär I Bowie. Jag tyckte att han var så snygg på ett konstnärligt trasigt sätt. Hans blick fick nästan mina ben att bli till ett en deg. China Girl är en favorit, RIP, käre David och tack för allt du gett oss.

China Girl