Jonas Lindh

Paralympicsminnen…typ:)

jonaslindh — Fri, 27 Jan 2012 22:19:12 +0000

När jag gick igenom texterna till boken i dag så dök jag på texter från min tid som komiker. Jag kan sakna den tiden i bland. Jag kan sakna kontakten med publiken. Jag kan sakna adrenalinets pumpande under giget. Men inte det före och inte det efter. Jag har funderat på en comeback. Förutsättningen är att det är noll personer i publiken och de inte lovar att vara kritiska. Men samtidigt ska de vilja ligga med mig Lite.

Lid i natt

jonaslindh — Fri, 27 Jan 2012 20:36:04 +0000

Älskling. Lid inte i natt.

Mina händer ska forma dig

till det ljus du vill vara

Vi ska rinna mellan varandras händer

och blöta upp huden som stramar runt ditt hjärta

Jag ser ljuset. Rid dit med mig i natt.

Ondskans häst är fallen.

Vår springare. Vit. Är snabbare än ljuset.

Arbetsförmedlingen vet ju inte vad de gör

jonaslindh — Fri, 27 Jan 2012 12:36:55 +0000

Jag fick ett brev från Arbetsförmedlingen i dag ”Kul” tänkte jag. Jag öppnade brevet. De har anvisat mig ett jobb som de vill att jag söker. Jag läste igenom brevet. Det lät ju bra! Jag blev lite glad. Självklart så ska jag söka det. Jag fortsatte att läsa brevet ”Ett KRAV är du berhärskar kurdiska språket/Baddini Dialekten”.

Wtf? Det jobbet får jag ju inte. Ändå MÅSTE jag söka det, annars blir jag avstängd från Arbetsförmedlingen och A-kassan! När jag var på AF förra veckan blev jag anvisad till ett jobb i Gävle där man var tvungen att prata/förstå danska!

Är detta ett skämt? Läser de ens igenom jobbanvisningarna som de skickar till folk? Trycker de på någon lotteriknapp? Arbetslösheten när hög som den är. Det enda man kan kräva av AF är väl ändå att de hänvisar folk till jobb de kan få?

Mardrömmar i natt

jonaslindh — Fri, 27 Jan 2012 11:47:27 +0000

Jag hade en konstig dröm i natt (det har ju blivit min image) Jag drömde att en stor ödla med människokropp besökte mig i lägenheten i Västerås. Den väste. I drömmen blev jag rädd. Men när jag vaknade upp så ville jag veta vad drömmen betydde? Kan jag använda drömmen på något sätt?

Jag använder ju mina mardrömmar i skrivandet. Hela ”De vita människorna” kom ju nästan till i drömmarnas värld. I drömmar kan man hämta uppslag som man aldrig skulle kunna att drömma om;) haha i vaket tillstånd.

Missade ni mig i radion angående detta? Så kan du lyssna här

Dödens rökringar

jonaslindh — Fri, 27 Jan 2012 10:44:26 +0000

Lyssna

Ett tyst atombombsfall som förför tiden till ett evigt slut. Jag minns inte längre dina andetag mot min svettiga skuldra Då vi slogs sluta fred, Våra läppar bytte vin. Rött som oss. Blött som dödögonblicket Särar du på benen än? åt det mörker som tänder dig? Det finns bara spillror kvar av en vapenvila i strid, Det gör så jävla ont och tomt. Jag bara ler och låtsas som att mitt hjärta slog Hon siktar mot mig Hölstret är hennes ord och ögonen är hennes pistol. Jag är raderad. Kan man gå på en begravning för någon som aldrig funnits?

Vingklippt

jonaslindh — Thu, 26 Jan 2012 22:52:31 +0000

Det är snart två veckor sedan jag blev arbetslös och jag är ledbruten redan! Jag har vänt på dygnet. Jag är uttråkad. Trots att jag har mycket att göra så har jag ingen lust. Att gå till affären är en pina. Jag har blivit osocial igen.

I morgon kommer Bus. Då får vi se på film och mysa iaf:)

Sedan då? Lördagen? Kommer jag att vara längre ner i skiten då?

Kollade lite på ”Tidslinjen” i dag. Mina inlägg från förr kunde jag se. Jag såg ett par inlägg som fick mig att le. Sedan att bli nedstämd. Det finns ens tid jag vill ha tillbaka. Men jag förtränger den i stället.

Jag har jobbat lite med poesiboken i alla fall. Men jag saknar fingertoppskänsla. Vet inte vad som är bra och vad som är dåligt.

Jag är vingklippt.

Herrelösa ögon

jonaslindh — Thu, 26 Jan 2012 15:54:38 +0000

Vet du att du skimrar rosa när du svävar förbi mig? Vet du att du berör mig när du talar, och dina ord rodnar lätt då jag tar emot dem? Vet du att att när du sträcker mig kaffekoppen så ger du mig mer än vad jag någonsin fått.

Jag fäller en tår. En kall kaffetår. Inombords. Där bor en pojke som fortfarande skriker för att hans moder förgiftat honom med kärlekslös mjölk från hennes bröst? Hon satt där bara för att hon var tvungen. Barnet vara bara en del av den grå inredningen i hennes livlösa hem., Som en soffa som ingen ville sitta på eller som koftan som hängt i garderoben så länge att ingen ens minns att den hade värmt någon.

Vet du att jag vill vara en del av din hud en del av dina vackraste levande ögon. Du har bara ett fel. Du är döv.

Du hör inte hur jag skriker.

”stå uppare från Kanylbo”

jonaslindh — Thu, 26 Jan 2012 13:32:51 +0000

Hittade ett gammalt klipp i från Avesta Tidning. Det bevisar vad människorna här tyckte om min karriär. Först är det Avesta Tidning som envisades med att sätta citat-tecken på ”stå-uppare” Hur kul vore det att få ett brev från sin kirurg där det stod: Du ska opereras på tisdag. Det är vår ”kirurg” Johan Andersson som ska operera dig?

Det andra klippet är en kommentar från en läsare av Dalademokraten som skrev att jag gjorde ett gig i Avesta mitt under min turne. Denne läsare ville inflika att jag knappast var någon kändis. Så rätt!

Rätt ska vara rätt. I mellanmjölkens land

Det var då det

jonaslindh — Thu, 26 Jan 2012 11:30:44 +0000

Minns mig själv från förr. Jag sluter ögonen och ser mig själv gå på gatorna med långt hår, blekt ansikte och kajalmålade ögon. Alltid på väg någonstans. Alltid i väg bort från någonstans, med massor av mål fast inga alls. Ser hur jag sätter mig runt lägerelden på berget. Det var midnatt på sensommaren. Jag och mina vänner satt och drack vin och sjöng. Jag skrev mina dikter och läste dom för mina vänner. Det var knäpptyst. Jag var någon. Jag var hatets förlorade prins tror jag. En mörk prins har många som vill bli mörkrets prinsessa. Det är bara jag som kunde kora dem. Det var bara jag som kunde utse den rätta. Ingen var rätt för mig. Det var nog det jag älskade. Jag drevs av hat mot allt. Men jag inser nu att det var självhat. Jag minns att jag en gång satte mig under en bro och värmde upp ett metallföremål. När det nästan glödde så lade jag föremålet mot min arm. Det brände som fan. Men jag log ett stort leeende. Tror till och med ån beundrade mitt mod då månen hellre speglades i mig. Trodde jag Jag trodde allt kretsade mot mig. Jag avslutade allt genom att säga till smärtan på min arm att jag övervann allt. Jag skrattade kallt och begav mig i väg på stan och drack rödvin på skumma barer. Jag skrev mina texter – texter som jag i efterhand vill spy åt eftersom de verkligen var dåliga. Trots det väckets mitt självego ännu mer. Jag tappade balansen och jag lättade från marken. Bättre än alla andra. Jag njöt. Jag såg kvinnorna som tändstickor. Man tände dem -. sen slängde man den gråtande och släckta stickan och tog nästa och drog den mot nattens svavel. Slängde. Skrattade. Jag kan – men jag kan ändå inte förstå vad alla såg hos mig – hur jag alls kunde ha vännner. Hade jag vänner så svek jag dem. Herregud vad jag svek dem. Ändå var det jag som var arg då de stack därför att jag ansåg att dom hade svikit mig. Jag kunde inte glömma. Jag ville bara ge igen – jag ville bara straffas – och jag gjorde det. Allt fortsatte år efter år. Jag trodde nog att jag var mitten av universumet – och människor lät mig vara där. Men jag kände inte hur de började hata mig. Hur jag blev allt mer ensam. För enligt mig var det ju deras jävla fel. Sedan panikångesten 2007. Det året jag tappade allt. Det var det året jag fick min svarta lön från okänd avsändare. Jag kunde omöjligt hantera att folk kom nära mig. Jag kunde inte lämna ut ens mina trasiga och darriga andetag till rummen jag gick igenom. Jag blev ensam. Men enligt mig var det deras egna jävla fel. Jag tappade förmågan att kommunicera, social fobi till på köpet. Det blev värre. Men det var enligt mig deras egna jävla fel. Borde jag då inte insett det då jag satt i världens största och tommaste rum och jag skrek tyst så att ingen hörde mig – inte ens då kunde jag inse att det var mitt egna jälva fel alltihopa. Jag har förändrats .- till det bättre. Jag är inte den som hela tiden måste vara i centrum. Jag dömer ingen längre. Herregud vad jag har dömt människor och räknat ut dem från mig – men nu inser jag att dom jag räknat ut är dom som betyder mest för mig. Men vet jag hur man hanterar den verkliga världen? utan att vara en töntig idoit som snurrar kring allt? Kan jag vara den Svensson som jag alltid själv har föraktat? Det är därför jag skriver det här bara för att ni ska förstå, att man kan ändra sig.

Att man verkligen kan det.

Luke Im your father

jonaslindh — Wed, 25 Jan 2012 22:56:16 +0000

Har nyligen bytt SMS-signal till en klipp från ”Star Wars” där Darth Vader säger ”Luke im your father”

Jag lär mig aldrig att jag bytt till den signalen. Skiter på mig varje gång jag får ett SMS. Speciellt mitt i natten för fan. Dubbelskit,