Det regnar stilla Lukten av vårens romans med sommaren sprider harmoni bland allt levande. Grönskan sprider sig som magiska frukter över gräsmattorna och träd som ler stolt med sina nya sommarblad.
Människorna ler. De ser framtiden i sommaren. Man planerar vad man ska göra då man kommer fram till lägerplatsen. Man tar fram notbladen från förra sommaren och dammar av dem. Man ser på gamla bilder och skrattar åt badkrukorna vid sjön förra sommaren. Man samlar på minnen tillsammans och binder den med vänskapens oförstörbara sol vid vidöppet hav. De skålar av den kalla ölen – de dansar till solen gått både upp och ner i midnattssolens land. Längst in i regnet ser jag en äldre man. Han verkar ha glömt bort årstiden. Det ut som att fortfarande vintern håller ett kallt stormtag i honom. Han är klädd i grått – och kläderna reflekterar även det grå i mannens ögon och hela hans hållning. Han går med nedböjt huvud. Inom honom finns ingenting. Det bor bara en ensamhet inom honom. Även om han fysiskt sett går på gatan som alla andra så märks han inte .Det skulle inte ens märkas om han skrek så att galaxerna skakade långtlångtbort. Skulle han märkas en aning så skulle förmodligen folk rycka på axlarna och råka känna lite tomt hat till den grå mannen. Dovt föraktfullt skulle de se på mannen -som genast kände värderingen i deras blickar – det gjorde att mannen krympte ännu mer och förstod sitt tomma värde. Värde noll. Han försöker att sluta ögonen för att slippa se de bilder på människor som älskar. Som älskas. Som är värdefulla för alla andra. Han
30vet att någon aldrig vill öppna dörren för honom någonsin. Ju längre han går ju tyngre väger huvudet. Ju tyngre huvudet väger ju fler tankar och känslor trycks smärtsamt ut från hans själ och bildar själlösa fossiler på gatan.Man säger att man inte kan se tom sorg, men när mannen stramt vandrar förbi mitt fönster så känner jag en avsky mot honom. Jag kan inte svara på varför. Men somliga finns i en puppa som aldrig någon vidrört med kärleksfulla händer. Ingen magi kan tränga in där.
Han kommer att fortsätta att vandra. Han kommer att fortsätta att gå förbi människor som inte ser honom – eller vill se åt honom.
Han vandrar till han dör. Hans kropp kommer att ligga mitt framför våra ögon. Men vi ser den inte. Vi fortsätter att trampa på honom utan att fråga oss varför.
Se solen. Glädjens tid.
För de som älskar.
