Björn Ranelid hotar att hopppa av Melodifestivalen.
Trist.
Jag tror dock att han inte kommer att göra det. Men det är oerhört beklagligt att mobben går mot honom. Man anser sig nämligen ha rätten till den eftersom han syns i mängden. Människor som inte accepteras får nämligen inte ta för sig.
Hans bidrag var/är annorlunda. Mycket annorlunda. Men varför har svenska folket så svårt att se något annorlunda utspela sisg framför deras ögon? Är de genomsnittsmänniskor ? Svenssons med genomsnittliga liv?
Det är oerhört tråkigt och ledsamt att se alla kommentarer på Facebook, Twitter och höra alla människors nedvärderande uppfattningar om någon som vågar stå utanför. Vilka signaler ger vi våra barn? Att det är ok att på ett nedvärderande sätt ha åsikter om det som är är vardagligt? Jag har inte sagt att man inte får ha åsikter, utan jag påstår endast att man bör ha respekt!
Annorlunda människor är en tillgång, men de är ofta väldigt ensamma, bara för att vi ”Svenssons” ska ha något att prata skit om. Men då ska vi inte glömma de nätter då vi ligger i ångest och inte kan sova, och mår dåligt över att vi känner att vi inte passar in, och att vi är sorgsna, och att tårarna är våra enda grannar. Att vi är rädda att vara oss själva för att vi är rädda att inte passa in. Vi skaffar oss i bland normer som inte är våra egna. Vi stryper våra egna åsikter, för att vi är rädda att de inte ska accepteras. Vi nickar hellre och säger ”Jag håller med. Visst är det så” I stället för att stå rakryggade och är stolt över oss själva, så vill vi att andra i första hand ska vara stolta över oss.
Det som är annorlunda är det som kan bli vår stora lycka i livet. Jag vill dö och jag vill kunna dö som mig själv, och inte dö på det sättet som andra gör. Jag vill bara ha ett leende på läpparna och tänka: Jag gick min egen väg
