Ångestens klor
Jag tror att min själ är hemlös. Jag vet att den försöker att äta syre på nätterna.
Vindlösa andetag påminner mig om att döden sveper över våra sista timmar.
Dom timmar då alla skriker för att inte gå under.
Gå under, under den fallande månen som ruttnat av enslighet och hat
Som ett dån ska vi aldrig vakna upp.
Vi vill inte vakna upp.
Förrän vi är sönderskurna i ögonen
så att ingen ser dom ögon
som blöder.
Blöder efter dig.
Är mina andetag kvar under kudde? Eller lånade jag dina?
Den natt då vi älskade under blodshimmlen,
fastspännda i ångestens rostiga klor
