Alla älskar dig då du är död


Det finns inget vackrare än likbilar tycker jag. Den dödes sista fysiska färd. Sakta rinner bilen fram på stadens gator. Folkmassorna tystnar och ger stunden respekt och en tanke till den avlidne.

Gav vi tanken till den döde när den levde? Lyssnade vi då den skrek i tysthet? Frågade vi hur den mådde? Bjöd vi över den på en drink då vi såg att han satt ensam på sin balkong, medan vi andra skrattade?

Jag bor bredvid en kyrka. Mina dagar är kyrkans vardag med dop, högmässor och begravningar. Dess klockor ringer in, och den ringer ut glädje och sorg. I bland kan man nästan höra skillnaden på sorgeklingande och glädjeklingande. I bland sätter sig till och med fåglarna stilla på grenar och de verkar sörja.

Sörjer vi då som fåglarna? Jag tror vi sörjer, men varför sörjer vi något vi inte har brytt oss om?

Jag har deltagit på begravningar där kyrkan varit överfylld av sorg och människor har skrikit ut sin sorg under pågående begravning, skrivit kort de lagt tillsammans med blommorna vid kistan om hur älskad och saknad personen är.

Ändå dog personen på grund av sin ensamhet. När den avliden fortfarande levde hade denne människa inte vänner, personen hade inget kontaktnät alls. Jag har till och med varit med om mobbade personer som tagit sitt liv, sedan har mobbarna kommit på begravningen och sörjt och sa att han älskade honom och att de var bra vänner. Är den personens sorg äkta, eller är den påklistrad?

Ingen vill inse att man kanske var en del i att människan valde att ta sitt liv. Men sorgen är ändå äkta?

Jag har sett på olycksplatser där någon omkommit tusentals med blommor och hundratals med handskrivna kort om saknad och kärlek och där det beskrivs att hon eller han var älskad. Händer som skrivit detta, kanske borde tagit sina armar och kramat personen medan den levde istället för ha gjort fula gester mot den personen då den gick förbi.

Sorgen är får många människor chansen att vara i centrum för det fruktansvärda. Den som sörjer mest, påstås älskat mest därmed den det är mest synd om.

Den det är mest synd om kanske borde tagit sitt ansvar när den levde.

Jag blir arg, Jag blir ledsen när jag ser på sociala medier inlägg om hur de saknar någon som dött, och av dessa människor hörde jag bara skitsnack.

Jag är inte bättre än någon annan människa vill jag påstå. Jag vill bara att vi öppnar våra ögon och visar våra medmänniskor respekt innan de dör.

Kärleken är en psykos på rosa moln


Förr ansåg jag att kärlek var för sådana som ville vara idioter. Alltså människor som valde kärleken framför att se livet. Jag ansåg att kärlek fördummade människan och att känslorna endast satte stopp för de intellektuella krafterna inom en. Förvisso så stämmer detta bra. Sådana känslor gör att man tappar fokus på verkligheten. Man ser livets alla färger, man blir lycklig för precis ingenting. Man går omkring och ler för sig själv och sjunger sånger man aldrig tidigare har sjungit i sin livligaste fantasi.  Det är sådana där hopplösa människor som går på gatan och pussar varandra och ler fast det står på löpsedlarna att världen är på väg att gå under, och att barnen svälter och att Per Gessle gör comeback. Alltså nyheter vi alla fasar över. Så länge man ser dessa orättvisor, så kan man agera mot dessa orättvisor, som att skänka pengar till rädda barnen och demonstrera. Man kan använda miljövänliga produkter och skriva protestlistor och spika fast dem på Östermalmskärringars ansiktslyftningar.

Hatar inte ni också nykära par som pussar varandra under stressen då ni åker tunnelbana. Tjejen, har dessutom en tröja med texten ”Carpe diem” på tröjan och killen är onödigt snygg med nördglasögon som sitter snett på näsan. Sedan twittrar ni ”Fy fan för nykära par” – medan ”Jag tycker om när du tar på mig” spelas från någons mobiltelefon.

Precis en sådan är jag. Jag har säkert twittrat hemskheter om nykära människor och skrivit ”KRÄKS” med stora bokstäver och anklagat dem att ha en IQ på minus 24.

Nu är jag själv ett sådant kräk. En kär jävel som går vilse på kärlekens stig. Jag känner hur mitt IQ rasar ner till noll

men hjärtat är rött och pulserande och det slår varmt inom m

Jag hoppas ni twittrar elaka saker om mig då jag beter mig på detta sätt.

Men fan. Jag är så kär, att jag struntar i det. Glöm dock inte skriva: KRÄKS, med stora versaler.

Puss

Köp min outgivna bok som e-bok


”De vita människorna är en slags zombienovell som skrevs under 2010. Den är inte utgiven. Nu har du chans att köpa boken som e-bok för endast 49 kronor!

162656_437501103520_790803520_4784464_7303559_n

De goda människorna börjar att försvinna från samhället. Var tar de vägen? Frida och Louise finner varandra och blir kära. Men deras kärlek är förbjuden. Varför? I bland så vaknar de i en ond mörk tunnel som heter Gaston. Där härskar De Vita människorna. De saknar hjärta och själar och har knivar som naglar och de är beredda att slita ut hjärtan från de människor som kan älska. Fridas läkare säger att allt är inbillning och att Louise inte finns på riktigt. Frida slits mellan två olika världar. Hon bara vet att snart slukar Gaston henne för evigt i sitt dödsgrepp. Hon får bara en varning: Älska aldrig, för då kommer du aldrig att vakna.

Skriv en kommentar så kontaktar jag dig

Dumpa jantelagen. Vi alla är bra (men vi tillåts inte vara det)


Åter från Säter och praktiken till skolan. Vardagens tristess. De brungula löven lyfts från marken av den kalla höstvinden. De människor som i somras tyckte sommaren var för varm, tycker nu att det är för kallt. För visst är det så att vi Svenssons måste ha något att klaga på. För vi ska i alla fall inte slå oss på bröstet för något bra som vi gjort. I stället ska ska vi sjunka i hop med kroppsställningen och säga att livet suger, och att ingenting är bra, och att vi inte kan någonting, att vi inte har talang, för ve den som säger att den är bra på något. Jantelagrens präktighet spyr ut sin kalla trögflytande galla över oss. Alla som hade drömmar om något annat, något som medelsvensson inte drömmer om skall förviasas. Avundsjukan kokar människor så att de tappar all sans och renson.

Jag är lite tvärtom. Om jag märker att jag har jantesjuka människor i min närhet, så drar jag inte ner min kroppshållning och tystnar och tittar ut över horisonten, och låtsas som jag inte kan någonting,. Adrenalinet kokar, och i stället kan jag säga vad nöjd över mig själv jag är! Bara för att provocera deras låginteligenta attityd så ger jag dem i stället, de de inte vill höra. Så borde fler göra! Man ska tro på sig själv. man ska våga säga om man anser sig gjort något bra. Det stärker en.

Jag provocerar folk genom att säga som det är. Varje gång jag nämner att min bojk ”Pojken som inte fick dansa” har legat på försäljningstoppen så applåderar inte alla. Deras varma blick, som förväntas att jag skulle vara lågmäld blir kall och de vänder sig bort och pratar illa om mig till sina vänner osv. Men det bjuder jag på:) Har man dålig självkänsla så bör man nog göra någonting åt den:)

Kom och tänka på det då jag fick betyget av handledaren i Säter. Omdömet var riktigt bra, över förväntan! Det är en bekräftelse att jag är bra på det jag vill vara bra på.

så blev tatueringen..


Äntligen. En ledig helg. En vecka kvar på praktiken i Säter. I går var jag dock ledig för att göra min första gaddning. Jag är jävligt nöjd med den. Jag  var kaxig innan den ursköna tatueraren gjorde den. Jag väste ”Pain is my pillow” Det höll jag mig till, ändå till nålen nådde insidan av armen. Tatueraren flinade och sa ”Hur var det med ”Pain is my pillow?” haha

IMG_1889

Dödspianot


Mamman dammar av sitt älskade piano så ömt, så ömt

med försiktiga händer, undviker hon att repa pianot.

Samma händer som njutningsfullt torterar fyraåringen

sedan för att han rispade pianot med sin tennsoldat.

Blodet vadderar finrumsgolvet så rött

Mamman putsar

med sina tårar pianots stolta svarta sken.

På golvet ligger ett dött barn

. Utan ansikte.

Men det skriker,

Pianot självspelar en avskedvals Mamman låter sin hand

vidröra sitt underliv. Hon ler och hon leker med den

mörka upphetsningen.

Allt går i emoll.

Du är raderad


Lyssna.

Ett tyst atombombsfall som förför tiden till ett evigt slut.

Jag minns inte dina andetag mot min svettiga skuldra Då vi slogs för att kunna sluta fred,

Våra läppar bytte vin.

Rött som oss

Blött som dödsögonblicket

Särar du på benen än? åt det mörker som tänder dig? Det finns bara spillror kvar av en vapenvila i strid,

Det gör så jävla ont och tomt. Jag bara ler och låtsas som att mitt hjärta slog Hon siktar mot mig

Hölstret är hennes ord och ögonen är hennes pistol.

Jag är raderad.