Vi samlar på vänner inför kriget


Relationer ses av många som en frihet. Som en bekräftelse på att de duger till som ett vapen under krigstider, som en enorm sköld mot ensamhet. Det verkar på många sätt som att vi här på Tellus hellre skaffar oss vänner för att inte dö i dessa krig. Det handlar inte om att ha vänner, utan att skaffa vänner. Det är som att man sätter dem på en vännerlista. En lista som ska vara så lång som möjligt för att visa att man är värdig att vara den soldaten som vinner och beskyddas i krig.

Den människa som är, eller upplever sig vara ensam är den människa som i regel är ödmjukast. Jag såg av någon tillfällighet ett program på TV i går. Det var ett reportage från ett fängelse i USA. En av de intagna, som var en bland fängelsets värsta fick frågan av reportern vad som gjort honom till den han var. Han svarade: ”Om jag hade mått dåligt, hade jag aldrig gjort vissa brott. Det handlar om att den som har mycket, vill ha mera” Ok. Nu ska vi inte ta hans ord på orden. Men jag anser att det ligger något i det han säger. Den som är ensam, är sorgsen och tom. Den gör allt för att få vänner, eller åtminstone accepteras av någon eller några. Den personen försöker med vänlighet passa in, och om denne lyckas kommer den att göra allt för att inte falla in, eller ner ensamheten igen. Den kommer då att avsky allt som verkar ensamt eller påminner om den den tiden som tidigare fanns. Den tar på sig delar av det den tidigare tyckte var ”ondskans mask” Den föraktar det som den en gång var.

En människa som tidigare inte hade vänner, eller få av dem, vill alltid förtränga det som tillhörde dennes tidigare liv. Även om personen älskade de få vänner den en gång hade kommer den att glömma de vännerna eller förakta dem, för att sedan säkerligen gå tillbaka till dem som en gång tog emot dem med öppna armar. De vet att de är de armarna och dess hjärtan som finns till för dem. De sörjer att de inte överlevde kriget. De befinner sig hos förlorarna igen. Men förlorarna är oftast dem som vinner  krigen. En förlorare har inget att  förlora. Vinnaren har allt vinna.

Jag trycker det är tragiskt att vi samlar vänner på högar och väljer ut dem efter dagens behov och vi skyltar gärna med våra enorma vännerlistor inför andra. Men vi skyltar aldrig med vår ensamhet.

Döda tabletter


Kalla tårar rinner långsamt och förgäves för dig och de
faller ner på kartan av tabletter som finns till för att
glömma dig ett tag i dimmigt land, utskrivet i en vit
korridor där alla låg och skrek, av en man i vit rock som
rutinmässigt delade ut lite tillfällig barmhärtighet.
Dom skänker mekaniska sekunder för att kunna
överleva skriket som aldrig tar slut.Men mina mediciner får
inte dig att glömma.Kroppen fastnar i sängen där jag ligger
tom, med siluetter av dig bakom mina ögon,kan inte
springa och fly från mig själv
Tar mitt pekfinger, formar den som en pistol lägger den
vid min tinning Trycker av PANG
Jag lever död kvar

Mina mediciner gör dina skuggor

tidsbrist och sånt


Får en del mejl om varför jag bloggar och twittrar så lite. Jag tar det en gång för alla. Ja pluggar dubbla kurser just nu. Är dessutom ute på praktik inom psykiatrin, vilket jag stortrivs med. Det är ett jäkla pendlande, då jag tvingas kliva upp vid 04.00 för att ta mig till praktiken, vilket innebär att jag måste gå och lägga mig tidigt. Vilket innebär att jag måste på den lilla ”fria” tiden umgås med mitt barn, plugga och byta några ord med flickvännen. Finns inte tid för annat skrivande, vänligen respektera det. Efter jul är jag på banan igen. Lovar

Glöm inte att beställa boken, annars hemsöker jag dig:) Finns HÄR

Den mörka själen


Den mörka själen
En natt i en dröm fan jag två själar insvepta i ett
åskmoln. Jag drog ut dem därifrån och en blixt visade
genast med kraft den avsky som den fick av mig.
Jag lade ner de två själarna i mina handflator ty de var så
små att jag kunde vidröra de med min andedräkt av ren
Metall. Den ena själen tycktes vara ljus och den andra
själen darrade lite grann av ett blygt ljus.
Jag lade den ljusa till sidan. Han såg ut att vara redo att
gå vidare. Jag såg inte att han grät då jag avisade honom till
ensamheten. Den mörka själen spred sin gloria över den
nyuppfunna Atlanten där de sorgsna spelar violin med sitt
sista hopp. Vackert, som mörkret som satsar sitt liv på ett
sista hopp.
Den mörka själen och jag talade om att resa till den
punkt där allt gör så fasansfullt så lite ont att man orkar
andas litegrann. Det var som en Satans fest där –
djävulsdyrkande kvinnor sög på järnspett och slickade
infekterat blod till en lava som man kunde dricka och se
Guds fruktan av. Våra mekaniska skratt ekade som
ensamma stålskrapor i öknen. Vi funderade inte ens var
våra ord tagit vägen. Kanske hade vi sålt dem till en mörk
dvärg med aptit av att förlora våra liv till helvetet.
Ju mer vi drack av lavan, ju mer kvinnorna smekte våra
öppna sår med infekterat svek ju mer slapp vi känna. Vi
kände bara ytan som skrapade mot det sista liv som fanns.
Mina ögon kunde inte längre se bilder som förr. I en
dröm såg jag dock den ljusa själen jag lagt åt sidan. I
drömmen så klättrade han på en vacker blomma av silkes
röd kärlek. Jag försökte att nudda vid dem, trodde det
skulle kunna rädda mitt liv. Åtminstone litegrann.
Den ljusa själen skakade på huvudet och pekade på sitt
öga där ett hav rann ner mot det stora hjärtat som fick
honom att leva. Så stort. Innan jag dog, Innan jag förutsåg
min egen stillsamma men tomma död så hörde jag honom
säga: Den mörka själen ville dra ner dig till helvetet. Jag,
älskade dig, och ville varna dig. Jag ville inget annat. Det
var därför jag grät. Nu är det försent. Helvetet har ätit upp
dig och ingen kommer någonsin att älska dig. Ingen
någonsin

Vin skön musik


Madame (stilla droppande tårar)
Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon
kom och satte sig bredvid mig, Skön som smärtfri.
Underbar som barmhärtighet.
Helt underbart.
Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i
sensommarnatten.
Det var den natt allt kunde dansa.Hon lade armen kring
mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande
kniv kring mitt bara strupe.Panik. Panik,. Måste fly.Hon
tittade på mig med öppna väl färgadeempatiskt ärliga
ögonJag vill inte se sånt. Det är ett hot mot döden.Hon
viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande
nyans i rummet.”Jag tror dina tårar tränger sig igenom
sten”
-Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett
självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill
uppleva. Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga
tårar. Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag
tänkte.Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa
så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på
kinderna. Vad var det?Det var något som hette tårar som
blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.Jag grät
genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

Vara som er


Jag vill bara vara som er.

Vanlig.

Skratta åt reklam.

Förbanna sig över regnet.

Kunna älska, utan att släcka stjärnorna och tömma dem på sitt blod.

Utforska en väggren,

finna en död fågel.

Begrava den, sörja den. Låtsas att vi flög med den.

Inte skriva att döda fåglar borde förintas för att mitt hjärta är av sten

Klipper mina vingar med avgaser

.Andas in bensin.

Förtäckt kärlek. Hög på ingenting.

Jag vill räkna kunna skriva en bruksanvisning.Inte göra koder av mina ord. Inte dränka mig i skimrande rosa morfin som jag

stulit från en blind.

Jag vill kunna sitta på ett cafe utan att göra ord av servitrisen som är

en ängel som vara vill bli svart, för att förinta mitt hjärta och

möta hennes våthet under mina bojor av makt och en lust i från

en gråtandes Satans döda inavlade gudomliga smärta.

Jag vill kunna le. Ge henne ett paket i från en billig butik,

och hon ska kunna skina upp ge mig en puss och bygga

ett bo under min armhåla av tomhet.

Jag vill drömma om det jag föraktar

Jag vill inte döda kärleken, jag vill rädda dess liv.

Jag vill inte döda dig, Jag vill säga att jag älska dig

Jag vill inte kyla ner din hud, jag vill möta den.

Krocka med en explosion av överraskningar

kärlek , som en bil som plötsligt rullar, trots att bensinen

tog slut innan vi lärt känna varandra

Det ni gör varje dag, kan jag inte.

Jag önskar jag var som er i bland

Inte så förbannat komplicerad.

och tvärtom

Vi slog honom sönder och samman


Han kommer ut från omklädningsrummet. Han stannar
till vid dörren. Ser sig om. Ögonen flackar åt alla håll.
Rädslan fick sitt namn redan när han gick i ettan. Nu går
han i klass 4. Han är räddare nu än då. Fasan för oss andra
barn är likt en rädsla för att dö. Dö ensam och hatad och
utskrattad. Han är ingen alls. Bara ett sönderslaget
hånskratt. . Inuti honom finns ett litet hopp. De tog
honom inte i duschen. Kanske låter de honom vara i fred i
dag. En dag utan att förgås. Igen. Döda tårar skrattar inte,
de väver istället dödslängtan under din hud. Inget annat
barn på skolgården. Bra. Suck av lättnad. Överlevnad. Han
börjar sakta gå mot cykelparkeringen. Han håller
krampaktigt i cykelhjälmen som
hans farmor gett honom. Den är fin. Han älskar sin
farmor. På hjälmen har hon målat en röd blomma. ”all
kärlek till dig/Farmor” står det på den. Halvvägs till
parkeringen nu. Känns tryggt. Plötsligt. Flera barn rusar
hastigt och hatiskt mot honom. Vi sliter ner honom
våldsamt på den hårda marken. Han gör illa sig rejält. En
tand letar sig ut och ramlar ner i sitt eget blod. Sebastian
skrattar. Jag skrattar åt det. Vi är ledarna. Det är vi
som bestämmer om folks kärlek. Likt Gud. Vi dömer.
Vi avrättar andra barnasjälar. Det är vår livsglädje. En slags
kärlek. Kanske för att själva kunna överleva. Jag sätter mig
ner på honom. Han ligger på rygg. Kvider. Tårar strömmar
ut snabbt från hans rädda blå stora ögon. Sebastian håller i
hans försvarslösa tunna armar. Jag måttar ett slag mot
tinningen Blod. Ett skrik. En t tystnad.Jag slår ett slag till
mot magen,. Hårdare. Mer ilska.Eller är det förtvivlan,
Inom mig så blandas glädje och förtvivlan? En vilsen
maktkänsla Ser att han lider. Jag tar tag i hans lockar och
ruskar honom hårt. Jag njuter. Eller så gråter jag. Jag
skriker: Din fule fan. Trodde du att du skulle komma
undan ditt jävla svin. Vi kommer alltid att följa dig. Var du
än går. Du förtjänar inte att leva. Häng dig själv till fula
svin. Han gråter. Frågan är om inte alla
gråter. Egentligen? Jag reser mig upp., Han kippar efter
luft. Han tror att han ska död. Egentligen är han redan död.
Jag tar hans lilla cykelhjälm och tittar på den. Jag vänder
mig mot min hårda publik MIN publik och säger med
retsam röst, med allt hån som jag kan hitta. Samtidigt kollar
jag mot hans byxor. Han har kissat ner sig.. Han är full med
blod. Mammas pojke, Mammas fula jävla värdelösa pojke.
Eller är det mig själv allt handlar om? Jag säger. Ha ha,. Ser
ni hjälmen, Töntig va? Från hans farmor. Jävla tönt
alltså.Alla skrattar. Jag slår sönder hjälmen. Han gråter ännu
mer.Jag slänger hjälmen. Vi går därifrån. Vi är allt. Eller så
ärvi ingenting. Han ligger kvar ett tag. Mörkret hinner
komma, innan hans farmor kommer med sin bil och
hämtar honom.Han är 10 år och hans liv är snart slut. När
natten kommit tar han snaran och hänger sig i den mörka
övergivna ladan Skriver ett sista brev till Farmor. Ett ord.
”Förlåt”
Vi vet att vi sa att vi vann när vi lämnat honom. Eller
kanske var det han som vann. Eller förlorade alla?Han tog
sitt liv Vi lever kvar. Eller är det vi gör?
Vi sörjer. Men vi berättar det inte för någon. Inte ens
oss själva Vi gråter tomma tårar .Fan vad vi gråter. Han
gråter inte. Döda kan inte gråta De bara sluter ögonen och
glömmer. Kärlek till honom. Men det försent. Alldeles
försent