Ljudlösa inälvor

Om våra ljus talat till varandra. Var hade det bärt hän? Hade vi ens funnit varandra. Jag kan inte låta bli att tänka så i bland. Även om det var så länge sedan. Dina ögon innehöll vackra magneter från andra sidan. Bars dom av mörkret? Rann det tårar bakom dina ögon någon gång? Fanns det en längtan efter mig någon gång? Fanns det drömmar om det som vi aldrig talade om?

Jag stod där stolt och stark. Jag skrek, jag skrek i tystnaden.

Du skar av dig öronen.jag stack ut mina egna ögon

Dom vadade i blod. Vårat blandade blod.

En gång nuddade dina läppar mot mina, jag orkade inte med det för jag började sväva -fast jag ville tynga marken.

Du viskade ett ord jag inte ville höra.

Sen förgjorde vi varandra.

Jag älskade att förgöra – men jag hatade att städa upp dina osynliga inälvor av längtan

Kan inte släcka ljust

Att se sanningen med andra människor är lätt. Man skapar sig sina egna bilder – med sina egna syften. Sanningen blir således bekväm – rent av njutsam. Alla andra gör fel, men inte man själv.

Man pekar lätt på andra människor och dömer – förnedrar och därmed utrotar det som är egentligen är sant.

Att se sanningen med sig själv – gör förbannat ont. Man vill inte själv se vilken idot man är. Man ser sig själv som perfekt – och snurrar omkring i ett rosa falskt vakum. Inte ens ens egna sanningar är dom rätta.

Människor som man egentligen liknar och påminner om en själv – men ändå är de människorna de som vågar vara sig själva stjälper vi undan från oss. Rädd för att blotta oss. Dessa människor skjuter vi i själen för att sedan kunna skratta förnedrat åt dom – fast vi egentligen behöver dom för att kunna andas

Man måste våga se sig själv som man är – man måste våga förändra sig själv. Det kan göra ont, men när man väl kommit ut det så kommer en underbar smärtfri och skön förlossning av en själv.

Precis som man föds ur sin mor och barnahvuvudet tas ut av barnmorskan, och hon lyfter upp barnet mot sin mamma för att beskådas för första gången.

Mamman snyftar från den djupaste och sannaste delen av sitt hjärta, och barnets ögon nås av ljuset i från dom blinkande lysrören.

-Gud så vacker, snyftar mamman glädjefullt

Barnet kämpar för att kunna mötas sin mammas blick – möts att se ljuset.

Ljuset bländar – men jag kan se ljuset nu.

Jag ser ljuset

En döende tyst ängel

Hon var så vacker

Men hon tystnade bakom skrämde andetag. Under en natt som aldrig funnits.

Då jag lade min hand på hennes skakande änglakropp som bad om nåd

Nåd om barmhärtighet som tycktes vara en vild fantasi för att slippa smärtan

Smärtan som jag gav henne, tog hennes ord och förintade dom i en krasch.

Ansiktet hade tystnat, och ersatts av ett tomt skrik som målade mitt samvete

Till en hårdkokt mur av förakt för allt som bar en rädsla i bojor

Då jag trängde in i ängeln tappade hon sina vingar, som blev till torr oskött jord.

Jag skrattade. Ty ängeln led. Hon var ej heller någon ängel längre, utan ett stackars liv som jag precis

Hade tagit.

Tagit till mitt ondsinta försvar.

Då vulkanen nådde mig och ängeln var död, så förstod jag att jag haft samlag med en tyst ängel.

Tyst, för att hon föraktade mig.

Således förtjände det.

Kanske det

Sockrat våld mellan dina tårar,

Jag vill hitta döden innanför din blus,

vid himlens magiska hus,.¨

Sockrat våld mellan dina tårar

,Befaller oss att fortsatta vara dårar

Vakna, vakna inte än. Dröm en gång till.

tiden visslar förbi när vi ligger stil.

Du är fin då jag vadderar dig med mjukt morfin

Jag vill vara vinet

Du rör mig.Du skär dig och du förblöder.Jag kan inte blöda. Jag borde rädda dig. Kan inte stoppa blode.t. Jag är tillfällig lam Du skriker om hjälp. Jag kan inte hjälpa dig.

Du ligger där bland tusen skärvor som badar i ditt blod Jag har lärt mig att skära bort kärlekens pulsåder.Jag önskar att jag var vinet mellan dina särade läppar,ljudet av ditt kön, spillde ut det röda blodet.

Det var då vi sjöng- tusen tysta ord. Du sjunger inte längre då mina mörka ögon härskar över din skrämmda kropp.

Kvinnan i rännstenen

 

Jag vandrade omkring i en dröm.

 

På en regnvåt fantasilös gata utan ljud

 

Där fann jag dig.

 

I den eviga rännstenen,

 

Som ett lik utan kropp

 

Grät du döda tårar i avloppet

 

Jag sträckte min hand till dig

 

Såg att du krympte ännu mer.

 

Ljudlöst darrade dina läppar

 

Genomträngde mitt huvvud

 

Migrän i mitt hjärta

 

Jag viskade till dig.

 

Vem dödade dina tårar.’

 

Hon sade. Utan att tala.

 

Minns du inte att du dödade mig

 

Den dagen du inte längre kunde se mig.

 

Du sa till mig att jag flydde

 

Då högg du ner mig,

 

Men det var du som blev blind

 

Se du inte dig själv. Hur du gör.

 

Du vandrar omkring på en gata

 

som inte finns och letar mig

 

Sedan dog hon mer.

 

Jag är nu vilsen., Tar mig inte ut från drömmen

 

som mitt mord skapade.

 

I rädslan att bli ensam,

 

För evigt,.

 

 

 

Scenen är ett gift.Ett helvete

Att stå på scenen är ett gift. Ett underbart men mycket farligt gift. Jag har aldrig älskat att stå på scenen egentligen, det har mer varit ett sätt att överleva på.

Utan en kontakt med en publik har man alltid känt sig halv, eller som en fjärdedel. När jag turnerade med Norrbottens Teatern ”Som ni behagar” som var det inga problem. Inte heller när vi satte upp ”Dickens julsaga” Osv. Visserligen var jag nervös innan, men känslan när man tog emot applåder var underbar. Då man till och med fick positiva recensioner. Jag har alltid haft en läggning för att agera på en scen inför en publik. Jag kunde alltid överaska och häpna en publik. Det var ett rus att stå på scen. Ett rus som senare kom att bli till ett sjukt beroende.

När jag lade av med teater så tog jag några års uppehåll för att sedan testa stand up. Visserligen skrattade publiken åt mig mig bland. men jag var och är inte komikertypen.  Jag kunde riva ner applåder, men jag kunde likväl vara så djävla dålig att man var det sämsta en publik kunde uppleva. Jag blev livrädd att misslyckas. 

Om jag var dålig så var inte min dag förstörd, utan mitt liv. Mina vänner fick ta stora smällar och jag blev inte trevlig att ha med att göra. Jag blev en egoist. Jag blev ett svin, som bara tyckte synd om mig själv. Jag blev så förvirrad att jag inte ens visste om jag gjort ett bra gig eller ett dåligt gig.

Jag började istället för att hålla mig till min text, så försökte jag istället läsa av publikens miner och gester. Jag ”mätte skratt” och applåder. Var publiken helt oberörd så ville jag bara dö. Hade publiken kul så fick jag storhetsvansinne.  Det fanns ingen grå zon alls.

Jag var otrevlig timmarna före gigen bra för att jag inte hade koll längre. Min bästa och älskade vän på den tiden E, orkade inte ens med mig längre.

Då jag gick upp på scen släppte allt. Jag var på något sätt mer mig själv än den privata person jag hade blivit. Rent privat var jag ett socialt freak.

Då jag lämnade scenen så sprang jag från gigstället och kramperna efter adrenalinet smärtade mig. Jag hatade att kliva ner från scenen. Jag var inte längre trygg. Jag kunde inte umgås med människor längre.

Jag låste in mig på hotelllrummet och drack mängder med vin, för att sedan vakna upp i en ångest.

Jag insåg efter ett större gig att allt jag gjort var förlorat. Jag inledde som vanligt. Publiken hade tystnat. Inga applåder. Jag var bara slut som artist. Jag sprang till hotellrummet, sneddade över publikhavet och till mitt hotellrum. Jag försökte ringa E. Men hon svarade inte längre. Jag ringde andra vänner. Ingen av dem hade längre inte tid.

Jag gjorde ett par försök att stå på scen igen, men det funkade inte.

Men det har gått väldigt bra på mina föreläsningar om mitt skrivande (poesin) Det har gått väldigt bra på poesiuppläsningar jag har haft etc

Jag längtar tillbaka. Men jag tror aldrig mer jag kommer att försöka som komiker. Det finns så många som är bättre, typ alla:)

Ska ju jobba på en teaterföresällning:) 

Scenen kommer alltid att vara ett gift, som ingen förstår.