De tusen dörrarna


Tusen dörrar kommer att stängas för alltid, en sluten evighet som sjunger dömda
sånger bortom de glömda oberättade sagorna. Dom var våra. Dom var hemliga.
Rann mellan våra läppar, de sagorna. Inte ens ekot fick lyssna, Så vi gömde våra
röster i en sluten låda och grävde ner dom i vår sal,
Man hör hur det brinner, samtidigt så förloras man själv i lågorna. Dödsdömda
tårar -kom hit, ni är min befrielse. Jag minns känslan då jag insåg att du seglat i
väg på svekets hav. Det var jag som gav vinden en chans att förföra dig. Bort från
mig, Seglet darrade som dina darrande läppar. Du seglade bort. Bort. Bort. Jag
minns den känslan precis som någon just amputerat mitt skrik. Jag vill minnas att
smärtan brann – som ett skott från den sista pistolen på slutna gator. Jag minns
hur smärtan avlivade allt gott som fanns i mig. Det var länge sedan. Det tog inte
död på mig. Men nu är smärtan borta. Men jag sörjer, som en nattlig madam som
saknar mun och ögon. Jag känner mig som en tom evig brunn. Ingenting som ens
ekar. Allt är borta. Jag saknar smärtan, för det är det enda jag hade kvar av dig.
Spela en sista sång på din sagolika förföriska flöjt En sista gång vill jag dansa
med dig, Innan fragmenten har förlorats och svept in mig en tvångströja, På jakt
mot. Ingenting

Vi ses i Västerås!


Ses på lördag i Västerås!   Glöm inte bort min föreläsning på biblioteket i Västerås! Jag kommer att finnas tillgänglig efteråt för att svara på eventuella frågor. Jag kommer mestadels tala om hur ”Pojken som inte fick dansa” blev till!

Hörsalen
18:00 – 18:30 Källarmästarna
19:00 – 19:30 Visans Vänner i Västerås – Visan genom tiderna
19:45 – 20:30 Livet på Viksäng
21:00 – 21:30 Jonas Lindh, poet och författare, berättar om sitt skrivande
22:00 – 23:00 Tina Wilhelmsson och Annelie Salminen

Döden påminner och kärleken den växer


Jag har inte bloggat på länge. Jag har inte haft lust. Kanske vill jag inte dela med mig av allt hela tiden. Livet följer sina stilla siluetter och ljuset, som jag inte trodde att det fanns tränger igenom det ogenomträngliga, det kallaste, det hårdaste.Det tränger igenom allt jag trodde var dött. En vän dog för ett tag sedan, Jag tänker inte ta upp det här. Sorg är alltid personlig, och jag är ingen jävla Birro som gör allt för att synas, och för att det ska vara synd om mig. Bara ett gott råd. Lös alla konflikter, en gång är det försent och då gråter ni med ett tomt glas i handen, Inte ens alkoholen kan rädda er. Den som tidigare fick er att flyta.

Just som livet ändå var mörkast. Precis då jag hade gett upp. Kärleken var bara ett antal bokstäver på en skrynklig lapp fylld av lögner., Jag grät tomt. Väldigt tomt. Fåglarna kunde inte flyga längre, havet hade glömt hur det flöt. Plötsligt så fann jag kärleken, någon jag ville dela livet med.Den andra delen av mitt hjärta, och den delen av himlen jag trodde var en illusion. Hon den nya den enda. är någon som förstår mig, som vill förstå mig, Hon är min skugga, den delen av mig jag tidigare skyggade för. Hon gör mig glad. Älskar hennes vilda hjärna, och hennes underbara gränslöshet. Hela hennes vackra jag.  Min underbara människa,min livskamrat och själsfrände. Sedan i tisdags så delar vi verklighet <3

,.

Så till sist.


Så äntligen sommarlov. Hela TVÅ veckor. Vad ska jag göra med all denna tid? Jag hoppas kunna skriva lite manus. Jag måste dessvärre köpa en ny dator eftersom de jag har verkar vilja ge upp. Underbart att lägga pengarna på det då jag hade andra planer :/

Det har varit ett bra sommarvikariat med underbara arbetskompisar. Äntligen för jag återigen bli oseriös och ägna mig åt skrivandet igen. Jag har saknat det:)

Hösten innebär plugg på huvudinriktningen psykiatri och praktik någonstans., om jag inte själv blir inlåst vill säga;) Ska bli trevligt att träffa klasskompisarna igen:)

 

Nu ska denna rödvinspoet knäcka ”en” öl-:)

RIP Robin Williams.


Jag brukar inte bli berörd då Hollwwoodkändisar avlider. Det rör mig inte i ryggen. Jag kände dem inte dem personligen helt enkelt. Man kanske förvisso sett deras filmer eller lyssnat till deras musik. Oftast avfärdade man deras död med en lamslagen axelryckning.

Men med Robin Willliams var det annorlunda. På en gång kände jag en saknad och en stor sorg i hjärtat efter media rapporterat om hans död. Jag tror många med mig kände samma sak. Varför? Jag tror helt enkelt att de flesta även om de aldrig tänkt på det identifierat sig med honom. Mannen som gömde sorgen och ensamheten med att få oss att skratta. Magin med att avleda och förhindra människor att se det inre. Det tomma. Det smärtsamma. Bara avleda detta med en hastig, oväntat och rolig replik. På detta sätt så räddade han nog sig själv genom åren, och även oss då vi tillfälligt glömde vår vardag.

Redan då jag var liten och såg ”Mork och Mindy” så såg jag för första gången något som var roligt. Något man kunde skratta åt. Robin Williams gav därmed humorn ett ansikte,.

Jag ser att i sociala medier så tapetseras dem av ord till honom, om honom och hur underbar han var. Det är vid sådana här tillfällen vi talar om självmord. Men bara då nästan. När sorgen runnit bort och tårarna har torkat så talar vi om vardagen igen, och det blir nästan förbjudet att tala om självmord igen. Detta är tragiskt. Om vi skulle göra det oftare så skulle vi säkerligen hjälpa fler som har det svårt- Dessvärre finns det många fördomar om dem med depressioner.  Det finns så mycket fördomar så att många som är deprimerade vägrar tala om det eller söka hjälp för dem. Depression är ett mycket allvarligt tillstånd och det sista man vill höra är att man bara ska rese sig upp. Det går inte. Det är som att be någon utan ben att resa sig. Personen måste helt enkelt få hjälp.

Men finns det hjälp att få? Givetvis, Men resurserna är få. Landstingen satsar inte mycket på detta. Landstinget i Dalarna är inget undantag. Här i Avesta är det minst sex månaders väntetid för att kunna prata med en psykolog. SEX månader!!! Om jag ramlar och slår mig åker jag ner till akuten och blir omlagd direkt. Men om man har en egentlig depression och är självmordsbenägen så är det inte säkert man får någon hjälp!!  Tyvärr gör psykiatrin det misstaget att enbart skriva ut SSRI-preparat (vilket även kan ha motsatt verkan) utan att den får prata med tex en psykolog. Medicinen får aldrig ersätta den mänskliga omsorgen för det kan den inte. Tyvärr gör ofta psykiatrin de lösningar som är billigast för skattebetalarna utan hänsyn till den som söker hjälp. Allt är numera politik, till och med människors liv! 

Det är ALDRIG den deprimerades egna fel att den mår dåligt. Skuldbelägg den aldrig! Tyck inte att personen är konstig för att den söker sig till ensamheten,. Ensamhet är sällan självvald. 10599721_10152306424272219_2675724941912414897_n

 

Stulet rakblad, känner du?


Vin.

Skön musik.

Jag talade om livets mysterier. Hon kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar som barmhärtighet bakom en stulet rakblad.

Känner du?

Helt underbart.

Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i sensommarnatten.

Det var den natt allt kunde dansa.

Hon lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe.

Panik. Panik,. Måste fly.

Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatikst ärliga ögon

Jag vill inte se sånt. Det är ett hot.

Hon viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i rummet.

”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten”

-Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill uppleva.

Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga tårar.

Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.

Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på kinderna. Vad var det?

Det var något som hette tårar som blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.

Jag grät genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

Brevet jag aldrig sände


Kära älskade du!

Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.

Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.

Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.

Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.

Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?

Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.

Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.

Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.

Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting

Jag är ingenting för dig,

eller någon annan