Vin skön musik


Madame (stilla droppande tårar)
Vin. Skön musik. Jag talade om livets mysterier. Hon
kom och satte sig bredvid mig, Skön som smärtfri.
Underbar som barmhärtighet.
Helt underbart.
Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i
sensommarnatten.
Det var den natt allt kunde dansa.Hon lade armen kring
mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande
kniv kring mitt bara strupe.Panik. Panik,. Måste fly.Hon
tittade på mig med öppna väl färgadeempatiskt ärliga
ögonJag vill inte se sånt. Det är ett hot mot döden.Hon
viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande
nyans i rummet.”Jag tror dina tårar tränger sig igenom
sten”
-Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett
självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill
uppleva. Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga
tårar. Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag
tänkte.Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa
så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på
kinderna. Vad var det?Det var något som hette tårar som
blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.Jag grät
genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

Vara som er


Jag vill bara vara som er.

Vanlig.

Skratta åt reklam.

Förbanna sig över regnet.

Kunna älska, utan att släcka stjärnorna och tömma dem på sitt blod.

Utforska en väggren,

finna en död fågel.

Begrava den, sörja den. Låtsas att vi flög med den.

Inte skriva att döda fåglar borde förintas för att mitt hjärta är av sten

Klipper mina vingar med avgaser

.Andas in bensin.

Förtäckt kärlek. Hög på ingenting.

Jag vill räkna kunna skriva en bruksanvisning.Inte göra koder av mina ord. Inte dränka mig i skimrande rosa morfin som jag

stulit från en blind.

Jag vill kunna sitta på ett cafe utan att göra ord av servitrisen som är

en ängel som vara vill bli svart, för att förinta mitt hjärta och

möta hennes våthet under mina bojor av makt och en lust i från

en gråtandes Satans döda inavlade gudomliga smärta.

Jag vill kunna le. Ge henne ett paket i från en billig butik,

och hon ska kunna skina upp ge mig en puss och bygga

ett bo under min armhåla av tomhet.

Jag vill drömma om det jag föraktar

Jag vill inte döda kärleken, jag vill rädda dess liv.

Jag vill inte döda dig, Jag vill säga att jag älska dig

Jag vill inte kyla ner din hud, jag vill möta den.

Krocka med en explosion av överraskningar

kärlek , som en bil som plötsligt rullar, trots att bensinen

tog slut innan vi lärt känna varandra

Det ni gör varje dag, kan jag inte.

Jag önskar jag var som er i bland

Inte så förbannat komplicerad.

och tvärtom

Vi slog honom sönder och samman


Han kommer ut från omklädningsrummet. Han stannar
till vid dörren. Ser sig om. Ögonen flackar åt alla håll.
Rädslan fick sitt namn redan när han gick i ettan. Nu går
han i klass 4. Han är räddare nu än då. Fasan för oss andra
barn är likt en rädsla för att dö. Dö ensam och hatad och
utskrattad. Han är ingen alls. Bara ett sönderslaget
hånskratt. . Inuti honom finns ett litet hopp. De tog
honom inte i duschen. Kanske låter de honom vara i fred i
dag. En dag utan att förgås. Igen. Döda tårar skrattar inte,
de väver istället dödslängtan under din hud. Inget annat
barn på skolgården. Bra. Suck av lättnad. Överlevnad. Han
börjar sakta gå mot cykelparkeringen. Han håller
krampaktigt i cykelhjälmen som
hans farmor gett honom. Den är fin. Han älskar sin
farmor. På hjälmen har hon målat en röd blomma. ”all
kärlek till dig/Farmor” står det på den. Halvvägs till
parkeringen nu. Känns tryggt. Plötsligt. Flera barn rusar
hastigt och hatiskt mot honom. Vi sliter ner honom
våldsamt på den hårda marken. Han gör illa sig rejält. En
tand letar sig ut och ramlar ner i sitt eget blod. Sebastian
skrattar. Jag skrattar åt det. Vi är ledarna. Det är vi
som bestämmer om folks kärlek. Likt Gud. Vi dömer.
Vi avrättar andra barnasjälar. Det är vår livsglädje. En slags
kärlek. Kanske för att själva kunna överleva. Jag sätter mig
ner på honom. Han ligger på rygg. Kvider. Tårar strömmar
ut snabbt från hans rädda blå stora ögon. Sebastian håller i
hans försvarslösa tunna armar. Jag måttar ett slag mot
tinningen Blod. Ett skrik. En t tystnad.Jag slår ett slag till
mot magen,. Hårdare. Mer ilska.Eller är det förtvivlan,
Inom mig så blandas glädje och förtvivlan? En vilsen
maktkänsla Ser att han lider. Jag tar tag i hans lockar och
ruskar honom hårt. Jag njuter. Eller så gråter jag. Jag
skriker: Din fule fan. Trodde du att du skulle komma
undan ditt jävla svin. Vi kommer alltid att följa dig. Var du
än går. Du förtjänar inte att leva. Häng dig själv till fula
svin. Han gråter. Frågan är om inte alla
gråter. Egentligen? Jag reser mig upp., Han kippar efter
luft. Han tror att han ska död. Egentligen är han redan död.
Jag tar hans lilla cykelhjälm och tittar på den. Jag vänder
mig mot min hårda publik MIN publik och säger med
retsam röst, med allt hån som jag kan hitta. Samtidigt kollar
jag mot hans byxor. Han har kissat ner sig.. Han är full med
blod. Mammas pojke, Mammas fula jävla värdelösa pojke.
Eller är det mig själv allt handlar om? Jag säger. Ha ha,. Ser
ni hjälmen, Töntig va? Från hans farmor. Jävla tönt
alltså.Alla skrattar. Jag slår sönder hjälmen. Han gråter ännu
mer.Jag slänger hjälmen. Vi går därifrån. Vi är allt. Eller så
ärvi ingenting. Han ligger kvar ett tag. Mörkret hinner
komma, innan hans farmor kommer med sin bil och
hämtar honom.Han är 10 år och hans liv är snart slut. När
natten kommit tar han snaran och hänger sig i den mörka
övergivna ladan Skriver ett sista brev till Farmor. Ett ord.
”Förlåt”
Vi vet att vi sa att vi vann när vi lämnat honom. Eller
kanske var det han som vann. Eller förlorade alla?Han tog
sitt liv Vi lever kvar. Eller är det vi gör?
Vi sörjer. Men vi berättar det inte för någon. Inte ens
oss själva Vi gråter tomma tårar .Fan vad vi gråter. Han
gråter inte. Döda kan inte gråta De bara sluter ögonen och
glömmer. Kärlek till honom. Men det försent. Alldeles
försent

Poeten på centralen


Jag hatar att bli igenkänd. Det spelar ingen roll på vilket sätt folk känner igen mig. Jag blir generad och stressad. Jag gillar inte alls att vara i centrum, vilket folk som inte känner mig bestämt hävdar att jag gör. Narcissist hävdar folk utan att överhuvudtaget ha koll på diagnoskriterierna. Avundsjuka och missunnsamhet är dock sanningen. Jantelagens tunga avskyvärda bojor.Jag har alltid tackat nej till media av olika slag. Jag har inte gått på en enda kändisfest där jag blivit inbjuden. Its not my bag on wine.

Men jag prova att dra folks uppmärksamhet till mig då jag åkte till Stockholm och flickvännen för tre veckor sedan. Jag unnade mig att resa med första klass. I vagnen fanns inte några kändisar om man inte räknar med Krister Ulfbåge då men kan såg otroligt trött ut och såg besviket ner i sitt ljumma kaffe,

Jag drack några öl och ett par glas vin för att i nästa sekund ringa flickvännen och säga att jag inte behövde dricka något för att våga träffa henne (Hon sa samma sak, och vid detta tillfälle så var nästan all ”matlagningsvin” uppdrucket av henne.

Nåväl, Jag satt på tåget och mådde som Birro, att äga hela världen och det är så bra så länge ingen har åsikter. Då jag närmade mig Stockholm C så tog jag denna sena eftermiddag på mig solglasögonen (kändisar har solglasögon) och jag tänkte bjuda hela Stockholm C på glimten att best-seller och supertwittraren;)  Jag var så himla bäst och så himla kaxig. Tanten framför mig (hon skakade som ett asplöv då hon öppnade dörren på vagnen. Jag puttade henne lite eftersom hon var seg som skumgummi;)

Nu skulle kändisen göra entre, hela centralen tystnade då jag klev av tåget. Perrongen andades av förväntan och folk bara väntade på att rulla ut sina röda mattor för mig.

Jag sträckte på mig lite extra, och råkade trampa på tantens ena fot. Hon såg livrädd ut och jag bara ”Mohahaha” Fast karma är en grej som jag alltid drabbas av, mitt hånskratt samt att jag inte såg något för att det var så mörkt pga solglasögonen gjorde att jag snubblade in i en vagn med väskor på. En normal människa ska vid detta laget insett att det inte är så bra med solglasögon pga mörkret och tagit av sig dessa. Gjorde jag det? Svaret är; Nej,. Jag zick-zackade mig mot entren mot Vasagatan och PANG gick jag in en av svängdörrarna som handlöst anföll mig. Det gjorde ont…

Sedan dess har jag tagit av mig solglasögonen och kommit ner på jorden;)

Brevet jag aldrig skrev


Brevet jag aldrig skrev
Kära älskade du!
Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.
Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.
Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.
Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.
Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?
Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.
Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.
Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.
Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting
Jag är ingenting för dig,
eller någon annan

Kärleken är en fiende


Hon sätter sig ner.

Försöker att kyssa honom

. Han vänder sig bort. Hon frågar varför.

Han säger att han inte minns. Han minns inte hur man rör. Hur man berör. Hur man ens visar att man finns.

Hon ler. Försöker få honom vid gott mod. Hennes leende kunde väcka iskalla främlingar med avhuggna huvuden. Men hon når inte honom. -Varför når jag inte dig?, viskar hon så att himlen dansar. – Jag saknar ord och känslor säger han och tar på sig en kall blick. – Din jävla fitta, väser han. Hon tar hans ena hand och lägger den på hennes nakna och längtande bröst. – Känn mig, viskar hon – kom i håg mig. Minns du hur vi dansade en gång. Fast det var mörkt och allting skrek ihåligt. Han önskar att han ville. Han önskar att han kunde minnas det som en gång genomlöjd honom som en viskning av en magisk evig konstgjord andning, som om det funnits tårar hade dom svämmat över allt som var torrt. Han försöker att smeka hennes bröst- Men han minns inte. Allt han kan känna är smärta. Det gör ont. Ont på ett tomt och främmande sätt. Ljuset vaggar honom inte längre. I stället skriker han och slänger henne ner på det kalla golvet. – Dra åt helvete rinner hastigt ut från honom. Kärlek är inget annat än fiende. Han tar kniven och skär bort det vackra från henne. Hon är hackad i tusen skräckfyllda bitar. Kärleken är en fiende. Kärleken tar bara liv.

Släpper ny bok..


Jag kommer inom några dagar att släppa min poesibok. Det är mina samlade verk från 2007-2014. Jag gör detta för att folk har frågat efter mina texter. Jag har dragit mig för det länge. Poesi säljer inte, Jag kanske högst får sälja 100 exemplar med lite tur. Jag har tidigare försökt få något förlag att förlägga min poesi, men man anser att den säger för mycket och att ”jag lämnar för lite till läsarens egen fantasi, men att jag är sjukt begåvad” Typ så! Men hela tiden hör förlag av sig till mig och vill ha en fortsättning till ”Pojken som inte fick dansa”, eller ta rättigheterna över ”Wilda”….böcker som ej är skrivna. Btw, funderar jag på att ge ”Wilda” en ny chans. Måste bara läsa igenom manuset på 180 sidor innan jag kan gå vidare. Tid finns inte så mycket nu förutom den ordinarie utbildningen läser jag nu också Psykologi, och ska snart göra min praktik inom psykiatrin..

Min poesibok ger jag ut, utan krusiduller, utan att kontakta press/tv/radio, eftersom det är onödigt att göra sådant arbete för en poesibok. Jag ger ut den själv, via Vulkan…

Mer info om release, väntas under eftermiddagen