I nöden prövas vännen


Vi har alla sett dem. De ensamma. Men vi har automatiskt lärt oss att inte låta ögats signalar vidarebefodra informationen till hjärnan. Vi vill inte ha någon åsikt om dem, och skulle vi ha det så skulle den inte vara bra. För sådan är människan. Vi har reptilers hjärnor, och vi har dessa för att vi överlever inte annars.

De flesta säger att ensamhet är självvald och att det är personens egna fel att den är ensam. Vi har alltid på förhand laddat med argument för att visa att vi inte är en del av denna människa ”Hon är konstig” är ett av de vanligaste argumenten. Vi gillar inte konstiga människor. De är udda. De är ett hot mot vår trygghet, hur man ska vara som person, för att smälta in. ”Konstiga människor” är ändå de starkaste människorna, får de vågar vara sig själva, trots vad andra tycker om dem. Men de får betala med ensamhet.  Man laddar också med sådant som är självklart ”Han är ego, bryr sig bara om sig själv” är något som man också säger. Det är självklart att vi inte gillar människor som är egoistiska, så om något sådant påstås om en människa, tar vi andra avstånd.

Ensamhet är komplext. Man känner sig ensam när man är hemma, och alla har slutat att ringa. Man ser till sin fasa hur alla har roligt och hur de skriver positiva statusuppdateringar på Facebook om sina fester och sina ragg. Ständigt påminns man hur livet suger för den som inte passar in. Om personen på någon gång har en social samvaro med någon, så påminns denne också om hur värdelös den är, genom att den andra personen berättar om sitt fantastiska liv. När personen är på en fest eller liknande så känner denne att den inte passar in det sociala mönstret. Det är som att befinna sig på festen, men inom en superstark spåbubbla. Ingen vill spräcka den, inte ens du själv.

När människor mår bra, så söker de gärna bort sig från sina tidigare vänner, som påminner dem om ensamheten. för att sedan lydigt gå tillbaka till dem när sorgen målar de svarta igen.

Då älskar vi våra vänner. Men skiter i dem totalt när allt går bra.

I nöden prövas vännen.

Alltid.

Ger ut en poesisamling


I väntan på att jag har skissat klart på kommande roman så håller jag på att samla i hop lite texter. Jag ska nämligen ge ut en poesisamling under hösten! Detta ska jag troligtvis göra under eget förlag…bara inte den stela och orubbliga byråkratin tar all kraft och energi….

Jag hoppas kunna göra släppet ungefär i mitten av augusti i bästa fall. Det är en del texter att välja ut. Jag tänker göra detta utan pompa och ståt. Jag tänker inte skicka info till media, jag avskyr att bli intervjuad. Jag hatar att vara med i media. Jag blir inte bekväm i den rollen. Jag gillar inte att få frågor jag inte vill besvara. Många gånger har intervjuerna blivit förvanskade och frågor jag inte ens svarat på dyker upp.  Jag får framstå som löjlig och menlös. Undrar var de gräver fram all information som inte ens är sann…

Ni har kanske sett jag publicerar ett kapitel ur min outgivna (och så ska det förbli) bok ”De vita människorna) varje dag. Boken är en slags fantasy med zombier och kärlek mellan två tjejer…

Boken är ett hastverk. Tror den tog tre månader att skriva (under en turne) men jag ger er en möjlighet att läsa den…

 

 

Han som målade


Natten hade aldrig varit vackrare, det tyckte till och med natten själv- Allt var så stilla och ljuset flöt igenom det gröna landskapet. En stilla bris överaskade träden som darrade till av glädje då den vidrörde dom.

Allt var frid, til och med rovdjuren hade bestämt sig för att vila denna vackra natt. De satt till och med brevid de andra djur som vanligtvis var blodtörstande byten för dem,

Natten var magisk med lindriga ord. Där borta i den klara horisonten såg man två människovarerlser komma vandrande.  Efter ett tag så såg man att det var en man och en kvinna. Hon småsprang framför honom och hon skrattade där mannen försökte att ta kransen i håret i från henne.

-Busfrö, jollrade han då han fick tag på henne och hon lade sig ner på gräset. Att det skulle bli grönska på den sommarvita oskuldsfulla klänningen bekymrade inte henne alls. Den unga mannen tog ifrån kvinna sommarkransen – som hennes far bundit av kärleksfull tradition. Han hade skrattat när han bundit den åt henne. Han hade satt den på sitt huvud och tagit sin dotter till sitt knä och skrattat och sagt att det var i går hon var liten och sprang omkring och ropade på ängarna. Det var liksom som i går. Han blev  gråtmild till minnet. men insåg att hans älskade dotter var stor nog nu.

Mannen tog henne runt den smala midjan och rullade henne över sig.

Flickan lät sina händer rinna igenom hans mörka hår. Om han bara visste hur mycket hon älskade att dra fingrarna genom hans hår. Hon blev så lugn av det.

Det var deras kärlek som lyste upp paradiset och gav ett hopp till det som fattades. De låg och pratade länge. om allt möjligt – och allt omöjligt. Fåglarna satt och lyssnade och pickade varandra under vingarna.

Natten stod som högst upp och det forslade kärlek kring världen.

Allt blev tystare om möjligt och allt stannade upp ännu mer.

De såg varandra länge i ögonen och de badade i varandras själar som flöt omkring deras hjärtan. Han närmade sig sakta hennes putande och längtande läppar och de slöt sig kring varandra och allting dansade och deras kroppar tändes änglaeldar som tände eld på allt.

Hans händer längtade in under hennes klänning och hennes kropp darrade av lust. Han tog av sig sina byxor och lät sedan sina händer leta sig ner mot hennes grotta och han flöt in och fyllde upp det som tidigare varit tomt och hon älskade det. Han älskade det och dom älskade varandra.

Deras hudar svettades av den varma beröring som ropade efter varandra.

Tyst.

Plötsligt tyst.HImlen blev mörkare och ett kallt regn överaskade fåglarna som snabbt flög in under de stora träden och vinden blev hårdare och råare.

Mannens ögon hade blivit mörka och istället för att låta sina händer vila mot hennes bröst så flyttade han dom upp dom och tryckte sina ådriga händer mot hennes hals. Hennes ögon förvandlades från de mest lyckliga – till de mest fasade. Hon kunde inte förstå vad som hände.

Hon fick ingen luft. , men hann fann sin kraft och den låg i hans händer och han tryckte hårdare och han grät.Flickan var nu blek som ett lakan- Mannen satte sig på knä och lade sina mördarhänder på ansiktet och han skrek mot himlen. Himlen svarade inte för den sörjde att mannen mördat den vackarste kvinnan i den vackraste natten.

De vita människorna – Kapitel 4


Version:1.0 StartHTML:0000000167 EndHTML:0000010898 StartFragment:0000000454 EndFragment:0000010882

Marcus Bauer

Klockan var 13.30 då Fridas mobil ringde på väckning. Hon skulle på läkarbesök hos Marcus om en timme. Hon reste sig slött upp och blev sittandes i sängen tills hon förstått att det var en ny dag. Hon tog med darriga händer upp en cigarett ut sitt paket. ”Rökning dödar” läste Frida på paketet. Hon skrattade lite åt det och tänkte att rökning är väl för fan inte det enda som dödar. Hon tände cigaretten, och tog ett djupt halsbloss. Hon hostade till. Hon hade rökt sedan hon var tolv år. Då hon rökt klart så satte hon på Tokio Hotel på CD- spelaren. Hon satte musiken på högsta volymen, och det tog bara ett par sekunder tills granntanten protesterade genom att slå med ett hårt föremål i rören till elementen.” Hagga”, väste Frida och lade ner högtalarna på golvet, vilket var granntantens tak. Frida skrattade högt och gick in på toaletten och sköljde sitt bleka ansikte med lite kallvatten. Sedan tog hon fram sminket. Allt i svart som den sorglösa döden. Kajalpennan vandrade vant kring hennes ögon, och snart var hon det hon kallade en satans ängel kring ögonen. Läppstiftet med sin djupa svarta färg lämnade hennes tjocka läppar, svartare, om möjligt läpparna. Det ringde ilsket på dörren. Det var förstås granntanten. Frida hörde hur hon skrek något, om att hon skulle ringa hyresvärden och att hon var en hora och att sådana inte borde bo bland vanligt, hederligt folk. Frida öppnade inte dörren. Till sist så hörde hon hur tanten gick i väg med korta och intensiva steg.

15

Bäst och dra”, tänkte hon. ”Snart kommer polisen ändå” Hon skyndade sig till kylskåpet och tog en klunk öl ur en avslagen folkölsburk. Hon tog sedan en näve med ostbågar, som legat framme så de mjuknat. ”Frukost”, skrattade hon. Innan hon gick i väg så tog hon ett glas, och fyllde det med innehåll från toastolen. Hon gick ut, utan att låsa. Det var bara för polisen och grannkärringen att gå in och ta för sig. Bara de torkar av sina fötter på mattan, fnissade Frida för sig själv. Hon tittade i handväskan för att se om den rosa asken fanns där. Det gjorde den. Frida tog hissen, som luktade urin. Det var någon av husets boenden som hade gjort en vana av att både pissa och skita i hissen. Frida höll vant för näsan. Hon åkte ner en våning, och gick fram till dörren där det stod ”Aina Persson” på. Frida öppnade försiktigt brevlådan och hällde glasets innehåll genom brevlådan. Sedan ringde hon på och sprang in i hissen igen. Hon hörde hur Aina Persson skrek då hon såg innehållet på sin dörrmatta och hon skrek” Din fitta, vänta tills jag får tag på dig” Frida skrattade och lämnade sedan huset och hon var mycket nöjd med sig själv. Frida tog bussen till psykmottagningen. Hon hade inte haft pengar så det räckte, det hade fattats tre kronor. Busschauffören som var en sur man i 60 årsåldern hade till och med vägrat att köra i väg bussen med alla resenärer som hade bråttom till sina arbeten om ”inte den lilla horiga fittan” skulle lägga till det som fattades” ”Hora”, viskade Frida högt, så att alla kunde höra ”Det vet ju du. Du har ju för fan knullat mig i nio år”, ljög hon

16

Fy fan om jag får tag på dig, utanför arbetstid”, svor chauffören högt och slog hårt på ratten och körde i väg. Frida klev av bussen Innan hon tog det sista steget ut så markerade hon med sitt långfinger till busschauffören vad hon tyckte om honom. Hon hörde hur han svor, men ingenting mera. Han ville inte göra något inför alla resenärer. Det visste Frida, så då njöt hon. Då hon började gå förbi det lilla köpcentret som hon var tvungen att passera så kände hon plötsligt en kall vind peta till henne i ryggen. Frida rös till. Hur kan en vind som aldrig vidrört henne kännas så kall? Det var som att någon lagt sin hand på hennes axel för att säga något till henne. Frida vände sig snabbt om. Det fanns ingen där. Allt hon såg var hur någon person drogs in i en svart bil med tonande rutor. Bilen gasade och drog i väg med full fart. Det var som Frida fått ett meddelande som hon inte kunde öppna. Var det en slags varning? eller var det någon som ville säga henne något. Hon tände en cigarett och gick vidare. Hon mådde verkligen inte alls bra. Hennes andetag kändes dunkla och en svart tunnel visade sig några sekunder. Hon kände sig jagad. Visserligen visste hon att det kunde vara vanföreställningar, det hade hennes läkare sagt att hon kunde ha. De hade blivit mycket värre den senaste tiden. Frida kom till psykmottagningen. Hon tyckte det luktade döda själar där. Oälskade döda själar som ropar efter hjälp. Det gjorde det alltid, utom en gång för då hade det faktiskt luktat hav vilket givetvis var frihet för Frida. Det var den gången hon fick veta att en av patienterna tagit självmord genom hängning på en av mottagningens toaletter. Döden för henne luktade frihet. Precis som vid havet hos

17

farmor. Hon ville ner i djupet. Dyka ner under vattenytan för att aldrig mer komma upp. Mörkret var det vackraste som fanns. Det dolde sanningen så bra. Frida gick fram till sköterskan i receptionen. Det stod ”Syster Karin” på namnbrickan som var fastnålad på den vita rocken. På den vita rocken var det en kaffefläck som bevittnade att man nyss hade haft kafferast. Syster Karin tittade inte ens upp på Frida utan satt djup nedsjunken i ett magasin om heminredning. ”Åh, ett sådant kök skulle man ha”, sade syster Karin drömskt ”Köp ett då för fan” väste Frida”Är till att vakna på fel sida i dag”, attackerade syster Karin. Hon tittade fortfarande inte upp. Hon suckade ”Ja. Just det” fortsatte hon, med samma monotona stämma medan hon bläddrade i tidningen. ”Du och Marcus skulle ju ha terapi utomhus någonstans i dag. Han skulle hämta upp dig med bilen. Han är nog nu på mottagningens baksida redan nu” sade hon och pekade mot det som skulle vara baksidan, men som var framsidan. Hon var så försjunken i sin tidning.”Jaha,”Tack då kärringjävel” väste Frida och gick mot utgången på baksidan. Syster Karin lyfte telefonluren och ringde ett samtal ” Jag tror minsann jag har rätt, sjukhus- chefen.” Karin lade på luren och gick i väg för att hämta lite nytt kaffe. Då hon fyllt på sin mugg som det stod hennes namn på började det värka i huvudet. Hon ville svimma. Hon lade sig ner på golvet för att inte ramla ihop framför hela väntrummet. Det blev mörkt ett par sekunder då hon tillfälligt förlorade medvetandet. ”Jo, jag kommer”, viskade hon. ”Det är mörkt här inne, men jag dras till det”

18

Hon kände vågor av en dunkel upphetsning skölja över hennes kropp. Ett par våningar upp så gav man sjukhuschefen Johnny Klint hjärtmassage. En kollega till honom tittade på honom där han låg vid sitt skrivbord ” Märkligt. Det verkar som han är på väg in i koma så snabbt. För ett par sekunder så började han yra om en tunnel. Titta här. Mycket konstigt. Han har börjat bli gråhårig” Marcus var sen, Frida svor. Hon hatade att vänta. Ett par minuter senare kom han i sin vita BMW. Rutorna var tonade, men hon visste att han satt därinne. Hon hade haft terapi med honom utomhus förr. Det var då det hände. Världens slöt sig kring henne. Det var som att stiga in i en ond tunnel. Det var som någon slog av hennes eget medvetande. Frida gick in i en trans som hade tagit över henne. En trans med hårda nypor av fruktan och hat. Hon log utan att hon ville det. Motvilliga rörelser började styra hennes kropp. Hon ville fly men gjorde tvärtom. Hon ville skrika, men hon log. Hon ville stanna kvar här i den här ondskan fast den var det värsta hon uppelvt. Hon klev in i bilen. Hon tittade på Marcus. Han satt där med sina empatiska ögon och sitt snälla leende. Han hade hjälpt henne från början. Hej Frida, sa han med ett leende. Roligt att se dig! Han startade bilen och de började åka i väg. – Hur mår du Frida? Bra sedan sist?” ”Det är det väl, svarade Frida med hes röst. Hon tog hans hand från ratten och drog med den mot sig, under hennes korta svarta kjol. Hon började skratta.”Marcus. Jag har inga trosor på mig i dag” Det var inte hon som styrde handen. Hon gjorde allt tvärtom vad hon ville göra. Hon vände blicken bort från honom och tittade ut genom rutan. Där satt en svart brinnande fågel med

19

glödande ögon. Det var som ondskans vingslag hade kommit på ett evigt besök.

 

I bland måste man slå sönder sig själv för att kunna resa sig upp.


Lördag kväll. Grillglada människor utanför min altan. Pappan i huset grillar och ler. Hans kära hustru ser mer ansträngd ut. Barnen verkar hellre vilja bada ”Vattnet är för kallt” utbrister pappan och vänder på flintasteken. Barnen blir besvikna. Pappan skakar på huvudet. Alla verkar vara glada i kväll. Utom de ensamma. De avskyr att se glada människor. De betraktar den lycka som de inte kan få, den som inte är gjord för dem.

Jag tar det lugnt i kväll. Jag ska jobba långpass i morgon 7-21. I kylen står förvisso lite vin. Syndens droppar. Men för tillfället är jag duktig och håller mig till Cola.

Långt inne i mitt huvud börjar en ny bok formas. Kanske börjar skriva något till hösten. Jag börjar bli sugen. Sjukt sugen. Men först måste man slå sönder sig för att kunna resa sig upp

De vita människorna kapitel 3


Den rosa asken

Fridas ögon stod helt stilla i hennes huvud. Man såg hur döda de var och hur ont hon hade. Hon lät kniven dansa på hennes trasiga handleder och hon letade den magiska punkten in i själen där det åtminstone för en stund skulle ge henne lite liv. Hon hade faktiskt haft några ljuspunkter i sitt liv och bilder av det dansade blygt i hennes minne. Det fick henne lugnare och lika trygg som hon en gång var när hon var ute hos sin farmor på landet. Hon hade alltid vaknat tidigt på morgonen där. Farmor och Farfar bodde vid havet. Havet kunde väcka henne med sitt kluckande då vattnet slog emot strandkanten som en vild med ändå mycket lugn bris. Havet fick henne att känna sig ren. Men det var just för att det kändes så rent som fick henne ändå att längta ännu mer efter döden. För henne var havet döden den sanna befriaren. Hon kunde sitta timmar på den lilla murkna bryggan och hon tyckte att hon talade med havet. Hon tyckte också att havet svarade henne. Havet förstod henne. Det berättade för henne att hon skulle komma hem den dagen hon fyllde arton år. Hon ville komma hem. Precis som en förlossning som var spegelvänd. Hon skulle krypa in i sin mammas livmoder igen. Men det var en tid då hon inte minns något av. Hon hade inte ens hunnit att lära känna den där tomma smärtan som gnagde ondskefullt i hennes själ. Hon frågade havet:”Är jag värdefull. Säg mig. Är jag fin? Mina klasskamrater, de tycker jag är ful, konstig och äcklig” Havet kluckade besynnerligt och viskade genom vinden ”Du är så vacker, min själ. Vackrare än du tror. Jag finns alltid här för

11

dig. Snart ska jag svämma över dig min älskling. Frida började gråta. Hennes tårar rann ut i havet och de smälte de samman och älskade på ett med varandras själar. Hon slöt sina ögon och lät havet ta henne till ett land som bara de såg. Sedan kom farmor och berättade att det var middag. Då hon tvingat i sig sin middag, för att sedan spy upp den vid vedboden så gick hon in i det lilla gästrum som för tillfället var hennes boning. Fri från pappans händer på kroppen och fri från mammas skrik då hon druckit för mycket. Hon slapp se hur pappan återigen slängde en stol över den berusade mamman. Men hon såg det inom sig. Som en film som inte gick att stanna fanns den alltid där. Men med hennes fantasi kunde hon själv skriva slutet – och slutet var att havet hämnades och dränkte allt hämndlystna djup Där låg den. Det var första gången hon såg den. Den låg under några gamla tidningar. Hon hade inte sett den förr. Den var ju inte ens där i morse. En ask. En rosa liten ask. Den kändes plötsligt som en del av henne. Hon skrattade till. Hon blev förvånad över sin lilla skrattattack. Det var ju inte så ofta som hon skrattade. Utanför hade det börjat storma. Havets vågor var stora och hotfulla på ett sätt som inte skrämde henne. Det var som att det med hög röst talade till henne. ”Asken Frida, Asken. Den är din. En gåva mig. En dag kommer du att använda den. På din artonårsdag kommer den att hjälpa dig. Ett tack från mig för att du delade med dig av dina tårar. Fyll den asken med sådant du tror den behöver fyllas av. Som tack låter jag regnet droppa i ett par droppar av mig. Spar dropparna. De kommer aldrig att försvinna bort förrän du behöver de då du befinner dig i det land du en gång

12

kommer till. Vi kanske ses där. Vem vet?” Regnet kom tillsammans med en storm, och hon lät några droppar falla ner i asken, sedan tystnade stormen, precis som någon tryckt på en knapp för att stänga av den. Det var ett hastigt slut, men ändå början på något som var okänt. En ny skugga av något märkligt hade lagt sig ner skymd för att någon en dag skulle upptäcka det. Hon älskade verkligen havet. Det hade hon alltid gjort. Det var mer än kärlek. Det var som att de var i samma själ. Frida kände att hon grät. Hon tog en av sina tårar med sitt skakande lilla pekfinger, och försiktigt öppnade hon asken igen och stoppade ner tåren i asken. Hon stängde den försiktigt, som den var gjord av skört glas. Hon tog en penna och skrev ”Gaston” på den. Sedan log hon och lade asken mot sitt hjärta”Gaston”, undrade hon.”Varför skrev jag Gaston?” Asken förvarade tårarna och vattnet, utan att det dunstande precis som de nyss fallit . Fallit från en som väntar på döden precis som en gravid mor väntar på att få hålla barnet vid sitt bröst. Det var som asken kunde viska hennes namn och det skulle inte upphöra förrän hon var fri . Tills hon var redo att dö. Helt plötsligt somnade Frida på ett märkligt sätt. Hon kunde inte röra sig, men det kändes ändå som hela hennes kropp snurrade runt som en karusell som inte kunde stanna. Den slungades ut från sin plats på tivolit och med en helvetesfart flög in i en tunnel.”Åh, vilket mäktigt ont ljus” viskade Frida och kände hur de kalla kårarna masserade hela hennes kropp. Det var ett ljus fyllt av mörker. Ett ont ljus. Hon kände att hon ville fly från något som jagade henne. Något fasansfullt var nära henne. Utanför såg hon en fågel som satt

13

på ett träd nära huset. Hon hade aldrig sett något liknande. Det var som den brann och det var som dess ögon glödde. Sedan minns hon inget mer. Hon bara vet att hon vaknade att hon själv skrek. Hon hade sett något i sin dröm. Men det var så fasansfullt att hjärnan stängde av sig själv för att skydda henne från den