Inledningen till ”Wilda”


Här bjuder jag er på inledningen till ”Wilda” Tänk på att det är ett första utkast, totalt oredigerat! Ungefär 180 sidor har jag skrivit totalt..
Det var som att bilens motor saknade ljud. Det var som att den inte orkade mer och att den istället flöt trögt längs vägen som slingrade sig framför oss, motvilligt likt en orms konturer. Den låg stilla, men den kanske låg på lur för att i nästa ögonblick blixtsnabbt hugga sitt mot byte, det vill säga oss. Jag tittade hastigt på bensinmätaren och fastslog att bensinen skulle räcka de två milen som återstod De återstående, det slutgiltiga två milen som var vägen till den staden jag en gång föddes i och som jag sedan flydde från. Det kändes som att vägen bakom om oss rasade och att det inte fanns något att återvända till. Vi var själva lika tysta som bilens motor. Vi mötte inga andra bilar eller såg några andra människor. De fåtal hus vi passerade såg ut att vara på väg att förfalla, och de var tomma och endast demoner från det förflutna bodde i väggarna. Det var som att vi var de enda människorna som fanns kvar på jorden. Jag tittade på min fru Sadie som satt bredvid mig på passagerarsidan. Jag undrade vad hon tänkte på. Hennes ansikte saknade uttryck och hade hon inte andats så hade jag trott att hon var död. Hennes ögon var stilla där de låg djupt som i en grav i ögonhålorna. I baksätet satt min dotter Klara. Hon hade på sig sin favoritklänning. Den var rosa och hade små vita prickar . I håret hade hon en prydlig rosett. I sin famn höll hon sitt favoritgosedjur som var en grön hund som hette Knut som hon hade haft honom sedan hon var liten. Hon tog upp honom och sniffade på hans huvud. Hon slöt sina blå ögon. Hon längtade nog någonstans, men hon visste nog inte riktigt vart. Det var hennes tolvårsdag. Vi hade firat henne innan precis vi åkte. Vi hade gjort precis allt för att göra den så fin som möjligt. Hon hade fått precis det som hon önskade sig, hon hade fått äta sin favoritmat och fått bjuda alla sina kompisar. Men jag såg bara att hon log mot oss för att inte göra oss besvikna. Egentligen skulle det ha suttit två flickor i baksätet. Klaras syster dog vid förlossningen. Känslorna var delade, det var som att hjärtat slog vartannat slag av kärlek till Klara, och vartannat slag av saknad och sorg till hennes döde syster Luna. Jag ville bryta tystnaden i bilen, eller så ville jag försäkra mig om att vi fortfarande kunde tala med varandra. Jag tittade på Klara i spegeln och sa ”Snart är vi framme i din nya stad. Jag lovar att du får många nya vänner här” Klara svarade knappt hörbart ”Mm. Det blir nog bra pappa. Fast jag vill bara ha mina vänner som jag har i Stockholm” Jag försökte le och låta hoppfull ”Vi ska börja om från början tjejen. Jag har ett nytt jobb, vi ska bo i farfars gamla hus. Du kan få bo i mitt gamla rum om du vill” Klara svarade inte utan hon lyfte den lilla tyghunden återigen mot sin näsa och höll kvar den länge. Jag tittade mot min fru Sadie som skulle jobba som psykologilärare på gymnasieskolan, ” Skolan du ska jobba på är riktigt bra. Jag pratade med rektorn i går och han var eld och lågor över att du skulle börja där. Han älskar ditt pedagogiska sätt” Sadie skakade på sitt huvud och vände sin blick mot mig ”William. Det är du som vill börja om allt. Inte vi. Jag och Klara hade gärna stannat kvar. Sorgen förföljer oss. Den springer efter oss. Vi kan inte fly. Du som är psykolog borde veta bättre. Det här handlar om dig, dig och dig, och ingen annan” Jag visste att hon kanske hade rätt. Det blev tyst igen. I bland tror jag att tystnaden var vårt sätt att hålla ihop, att inte gå sönder. Jag ville att vi skulle komma bort, börja om från början. Jag visste att vi inte kunde fly sorgen, jag visste att alla minnen skulle äta upp oss. Men jag var övertygad över att det skulle bli lättare att möta den, på den plats där den inte uppkommit. Men på något sätt kändes detta även som ett kall, eller att det var något som drev mig tillbaka hit. Det var från början mina nattliga drömmar som fått mig att vilja komma tillbaka till stan. Jag vet inte exakt vad jag drömde. Men drömmen kändes magisk, den fick mig att känna mig hel. I bland var det som någon ropade på mig och att den som ropade behövde min hjälp. I bland upplevde jag platser, minns dem aldrig då jag vaknade. Jag kände en slags doft, det luktade ruttet och med stänk av en kvinnas parfym. I bland såg jag månen, den var blodröd då den badade i månförmörklsen. Det som var konstigt var att då jag hade berättat om min dröm för Sadie dagen efter så svarade hon alltid ”Jag trodde du drömde en mardröm. Jag vaknade av att du skrek något. Du var helt kritvit i ansiktet, Minns du inte det?” Jag kunde inte tro på det jag hörde. Kanske hade hon själv drömt att jag drömde?
Det var som att något väntade på mig, men jag visste inte vad. På något sätt var jag besatt av något som jag inte visste vad det var. Jag skulle jobba som psykolog på en liten mottagning. Den var privat och ägdes och drevs av min barndomskamrat Martin Keller. Han hade direkt erbjudit att börja arbeta där då han hörde att jag skulle flytta hem. I Stockholm jobbade jag på en av de mer ansedda mottagningarna med mycket gott rykte och klienterna var ofta välbärgade och välkända från media och stora företagsledare. Jag var en av byråns mest anlitande psykologer och ingen kunde förstå att jag skulle flytta tillbaka till landsorten till ett arbete som gav mig en tiondels av min lön. Jag skulle bara ha ett fåtal klienter. Det skulle ge mig mera tid till min familj inbillade jag mig. Men jag visste på något sätt att det inte skulle bli så. Mitt liv skulle förändras så drastiskt. Jag skulle snart inte vara samma person nu som jag senare skulle bli. Hade jag haft mig själv som klient så hade jag sagt till mig själv att jag borde göra diverse utredningar för att finna problemen med mitt psyke. Det är inte normalt att förändras så under en kort tid. Kanske hade jag till och med övervägt tvångsvård. Men det visste jag inte då, jag trodde allt skulle förändras till en familjeidyll jag alltid hade drömt om. Det skulle bli något helt annat. Något fasansfullt där allt skulle stå på spel. Men något jag inte ville vara utan. Plötsligt kände jag doften av parfymen i drömmen.Jag kände mig berusad och mitt inre såg jag en kvinnas svartrödmålade läppar inom mig. Jag lättade på gasen. Jag ville inget annat än komma närmare henne, om hon nu fanns.

Avvikelser är vackert


Städa är roligt i ungefär en sekund. Jag är tvungen att sätta mig och skriva lite. Tankar som flödar genom dammets ridå, och genom dammsugarslangen som suger in skräp, brödkanter och dåligt samvete

Systrar och bröder.

Mödrar och fäder.

Medmänniskor och fiender.

Alla ni som fortfarande andas. Till er vill jag bara säga, även om ni häpnar: Ni lever. Ni existerar Nej. Jag har inte frågat dig om vad du tycker. Jag kan fråga någon annan. Denna kommer att precis som dig, troligen säga samma sak som dig, möjligt, men bara möjligt i annat tonläge och ett annat kroppsspråk.

Lite yvigare kanske??? Som när man vill gömma rädslan och höjer i stället handen mot den bedjande, den som behöver vår hjälp.

Men. Nåväl. Jag ska inte parkera dig vid denna text. Du läser bara detta om du vill. Jag tänker inte truga Inte alls. Du är precis som alla andra. Precis. Jag önskar att jag åtminstone kunde trycka ner dig lite. Men du kan inte tryckas ner, så länge du är på samma nivå som alla andra. Du sitter fast i den grå betongen som du låtsas är något rödare än den sol de en gång älskade.

Men. Var vill jag komma. Jag ser att du börjar att skruva på dig lite.

Vad vill han? Mannen bakom luggen,men ögon man inte kan förstå. Gå ner på hans nivå. Han som är precis som du. Just därför du måste fly.

Jag vill att var individ tar ansvar över mänskligheten. Oj. Det lät svårt? Men du kan väl räkna? Du kan väl läsa, annat än det andra läser? Jag ser er som smurfar. Alla är likadana det är bara små särdrag som skiljer er! Jag vet att en del uppfattar denna text som…stötande. Men mitt morfin är slut nu, och jag måste peka på ert egna jävla självförakt mot de andra!

Varje gång man frågar en människa om varför en annan människa är ensam, så blir svaret oftast ”Hon är snäll Men hon är lite speciell”

Man lägger ansvaret på den som VÅGAR eller är annorlunda på den personen och därmed belägger den med skuld.

Tänk i stället: Det jag uppfattar som annorlunda kan vara mycket vackrare än det jag lever med i dag. Det är ingen farligt att vilja ut i rymden, även om man inte tar sig dit.

När en människa väljer att begå självmord så är blir det personen helt plötsligt väldigt, väldigt älskad. Helt plötsligt så hittar människor historier om hur de levde sina liv lyckliga på motorvägar av sammet med bilar som spann som upphetsade änglar.  Man ser sedan kommentarer överallt, där man skriver ”Hon kunde ju ha sträckt ut handen och be om hjälp. Alla kan göra det”

Sådana citat får mig personligen att se väldigt väldigt rött. Återigen skuldbelägger man den hen. KUNDE HA STRÄCKT UT HANDEN?

Ok. Det är inte alla som vill det, även om människor tar emot. Men synnerligen är det ofta så att INGEN EGENTLIGEN vill ta emot, förrän det är försent.

Hur såg man på denne människa innan han dog? Umgicks man med honom Bjöd man in honom?

Glöm inte

Avvikelser av vackert.

Wilda:..IGEN!


Nu äntligen efter nio månader. En HEL graviditet alltså, så har jag börjat låta ”Wilda” simma omkring i min själ. Nu har hon ÄNTLIGEN berättat för mig hur hon vill ha storyn, och även hittat en lösning på där romanen stjälpte sig själv. Så går det när man skriver på flow… Tror lösningen är riktigt, riktigt bra också. Ska även putsa på karaktären Wilda. Hon var inte nöjd med en del saker av sig själv, dessutom ska jag spinna mer på det erotiska i berättelsen. Förlaget satte ”Pojken som inte fick dansa” till tolv år och uppåt. Det kommer att bli en åldershöjning där:)

Ska försöka att putsa på ett kapitel om dagen, så till våren eller sommaren kommer väl den ut.

Alla älskar dig då du är död


Det finns inget vackrare än likbilar tycker jag. Den dödes sista fysiska färd. Sakta rinner bilen fram på stadens gator. Folkmassorna tystnar och ger stunden respekt och en tanke till den avlidne.

Gav vi tanken till den döde när den levde? Lyssnade vi då den skrek i tysthet? Frågade vi hur den mådde? Bjöd vi över den på en drink då vi såg att han satt ensam på sin balkong, medan vi andra skrattade?

Jag bor bredvid en kyrka. Mina dagar är kyrkans vardag med dop, högmässor och begravningar. Dess klockor ringer in, och den ringer ut glädje och sorg. I bland kan man nästan höra skillnaden på sorgeklingande och glädjeklingande. I bland sätter sig till och med fåglarna stilla på grenar och de verkar sörja.

Sörjer vi då som fåglarna? Jag tror vi sörjer, men varför sörjer vi något vi inte har brytt oss om?

Jag har deltagit på begravningar där kyrkan varit överfylld av sorg och människor har skrikit ut sin sorg under pågående begravning, skrivit kort de lagt tillsammans med blommorna vid kistan om hur älskad och saknad personen är.

Ändå dog personen på grund av sin ensamhet. När den avliden fortfarande levde hade denne människa inte vänner, personen hade inget kontaktnät alls. Jag har till och med varit med om mobbade personer som tagit sitt liv, sedan har mobbarna kommit på begravningen och sörjt och sa att han älskade honom och att de var bra vänner. Är den personens sorg äkta, eller är den påklistrad?

Ingen vill inse att man kanske var en del i att människan valde att ta sitt liv. Men sorgen är ändå äkta?

Jag har sett på olycksplatser där någon omkommit tusentals med blommor och hundratals med handskrivna kort om saknad och kärlek och där det beskrivs att hon eller han var älskad. Händer som skrivit detta, kanske borde tagit sina armar och kramat personen medan den levde istället för ha gjort fula gester mot den personen då den gick förbi.

Sorgen är får många människor chansen att vara i centrum för det fruktansvärda. Den som sörjer mest, påstås älskat mest därmed den det är mest synd om.

Den det är mest synd om kanske borde tagit sitt ansvar när den levde.

Jag blir arg, Jag blir ledsen när jag ser på sociala medier inlägg om hur de saknar någon som dött, och av dessa människor hörde jag bara skitsnack.

Jag är inte bättre än någon annan människa vill jag påstå. Jag vill bara att vi öppnar våra ögon och visar våra medmänniskor respekt innan de dör.

Kärleken är en psykos på rosa moln


Förr ansåg jag att kärlek var för sådana som ville vara idioter. Alltså människor som valde kärleken framför att se livet. Jag ansåg att kärlek fördummade människan och att känslorna endast satte stopp för de intellektuella krafterna inom en. Förvisso så stämmer detta bra. Sådana känslor gör att man tappar fokus på verkligheten. Man ser livets alla färger, man blir lycklig för precis ingenting. Man går omkring och ler för sig själv och sjunger sånger man aldrig tidigare har sjungit i sin livligaste fantasi.  Det är sådana där hopplösa människor som går på gatan och pussar varandra och ler fast det står på löpsedlarna att världen är på väg att gå under, och att barnen svälter och att Per Gessle gör comeback. Alltså nyheter vi alla fasar över. Så länge man ser dessa orättvisor, så kan man agera mot dessa orättvisor, som att skänka pengar till rädda barnen och demonstrera. Man kan använda miljövänliga produkter och skriva protestlistor och spika fast dem på Östermalmskärringars ansiktslyftningar.

Hatar inte ni också nykära par som pussar varandra under stressen då ni åker tunnelbana. Tjejen, har dessutom en tröja med texten ”Carpe diem” på tröjan och killen är onödigt snygg med nördglasögon som sitter snett på näsan. Sedan twittrar ni ”Fy fan för nykära par” – medan ”Jag tycker om när du tar på mig” spelas från någons mobiltelefon.

Precis en sådan är jag. Jag har säkert twittrat hemskheter om nykära människor och skrivit ”KRÄKS” med stora bokstäver och anklagat dem att ha en IQ på minus 24.

Nu är jag själv ett sådant kräk. En kär jävel som går vilse på kärlekens stig. Jag känner hur mitt IQ rasar ner till noll

men hjärtat är rött och pulserande och det slår varmt inom m

Jag hoppas ni twittrar elaka saker om mig då jag beter mig på detta sätt.

Men fan. Jag är så kär, att jag struntar i det. Glöm dock inte skriva: KRÄKS, med stora versaler.

Puss

Köp min outgivna bok som e-bok


”De vita människorna är en slags zombienovell som skrevs under 2010. Den är inte utgiven. Nu har du chans att köpa boken som e-bok för endast 49 kronor!

162656_437501103520_790803520_4784464_7303559_n

De goda människorna börjar att försvinna från samhället. Var tar de vägen? Frida och Louise finner varandra och blir kära. Men deras kärlek är förbjuden. Varför? I bland så vaknar de i en ond mörk tunnel som heter Gaston. Där härskar De Vita människorna. De saknar hjärta och själar och har knivar som naglar och de är beredda att slita ut hjärtan från de människor som kan älska. Fridas läkare säger att allt är inbillning och att Louise inte finns på riktigt. Frida slits mellan två olika världar. Hon bara vet att snart slukar Gaston henne för evigt i sitt dödsgrepp. Hon får bara en varning: Älska aldrig, för då kommer du aldrig att vakna.

Skriv en kommentar så kontaktar jag dig

Dumpa jantelagen. Vi alla är bra (men vi tillåts inte vara det)


Åter från Säter och praktiken till skolan. Vardagens tristess. De brungula löven lyfts från marken av den kalla höstvinden. De människor som i somras tyckte sommaren var för varm, tycker nu att det är för kallt. För visst är det så att vi Svenssons måste ha något att klaga på. För vi ska i alla fall inte slå oss på bröstet för något bra som vi gjort. I stället ska ska vi sjunka i hop med kroppsställningen och säga att livet suger, och att ingenting är bra, och att vi inte kan någonting, att vi inte har talang, för ve den som säger att den är bra på något. Jantelagrens präktighet spyr ut sin kalla trögflytande galla över oss. Alla som hade drömmar om något annat, något som medelsvensson inte drömmer om skall förviasas. Avundsjukan kokar människor så att de tappar all sans och renson.

Jag är lite tvärtom. Om jag märker att jag har jantesjuka människor i min närhet, så drar jag inte ner min kroppshållning och tystnar och tittar ut över horisonten, och låtsas som jag inte kan någonting,. Adrenalinet kokar, och i stället kan jag säga vad nöjd över mig själv jag är! Bara för att provocera deras låginteligenta attityd så ger jag dem i stället, de de inte vill höra. Så borde fler göra! Man ska tro på sig själv. man ska våga säga om man anser sig gjort något bra. Det stärker en.

Jag provocerar folk genom att säga som det är. Varje gång jag nämner att min bojk ”Pojken som inte fick dansa” har legat på försäljningstoppen så applåderar inte alla. Deras varma blick, som förväntas att jag skulle vara lågmäld blir kall och de vänder sig bort och pratar illa om mig till sina vänner osv. Men det bjuder jag på:) Har man dålig självkänsla så bör man nog göra någonting åt den:)

Kom och tänka på det då jag fick betyget av handledaren i Säter. Omdömet var riktigt bra, över förväntan! Det är en bekräftelse att jag är bra på det jag vill vara bra på.