baksidestexter? Fuck it

Det är så jävla svårt att skriva en baksidestext. Jag får inte i hop någon som är bra. Texten är viktig som fan. Det är ju den som i längden kommer att avgöra om någon ska köpa boken eller inte. Den kommer att finnas överallt. Den kommer att spridas och finnas på internet, den kommer att recenseras med utgångspunkt från texten etc. Jag vill heller inte avslöja för mycket (eller för lite) Jag har gjort klart ETT utkast hittills. 

Vincent har en gåva. Han kan bota svårt sjuka människor genom handpåläggning, en
gåva som han delar med sin mormor. 
I skolan blir Vincent mobbad och är helt ensam. Hans pappa är alkoholiserad och misshandlar honom. Det börjar en ny tjej i hans klass. Hon heter Agnes och kärlek uppstår. De bestämmer sig för dansa på den årliga skoldansen för att visa upp sin kärlek för hela skolan. Men något går fruktansvärt fel. Sju år senare återvänder han till staden under ett nytt namn. Hans gåva är inte längre god utan något annat ondskefullt vilar i hans händer. Han ska hämnas på alla som gjorde honom illa, trots att han blev ihjälslagen på skoldansen.

PR, lansering och sån skit

I väntan på att omslaget ska bli klart så försöker jag försöka fixa en baksidestext. Det var lättare sagt än gjort det! Jag har skrivit minst tio förslag, men jag är inte nöjd med någon av dem. Helvete. Man skulle behöva dopa sig med lite vin.  Jag har inte tålamod för detta. Det är som ett jättelikt kinderägg i hundratusentals små delar som skall sättas i hop till några rader. Jag har absolut inte det tålamod som krävs.

Jag har börjat planera för lanseringen. Bland annat har boken fått en egen blogg

http://pojkensomintefickdansa.wordpress.com/

Det finns även en spellista för ändamålet

Pojken som inte fick dansa

Listan har jag använt då jag skrivit boken för att skapa rätt stämning…

”Pojken som inte fick dansa” är äntligen klar!

I dag klockan 14.56 blev boken äntligen klar! Det känns så otroligt skönt.

2009 föddes tanken första gången. Det var meningen att den skulle handla om en pojkes dåliga uppväxt och hur han blev en våldtäktsman. Parallellt med det hade också en tanke om en pojke som mobbades och han hade en gåva nämligen att kunna göra sjuka människor friska. Jag fick plötsligt för mig att väva i hop dessa två grundtankar till EN bok.

Arbetet började och gick ganska snabbt. Men det var inte mycket som var genomtänkt. Novellen saknade kärlek. Jag gav honom Agnes. Novellen saknade en ond karaktär. Jag gav honom sin egen pappa och sin mamma. Jag utvecklade även den gåva som han hade i sina händer. Plötsligt dök det upp nya karaktärer i mitt huvud och novellen och dess figurer började leva sitt eget liv. Jag såg kors, jag såg ett stort gult hus med ett ovalt ondskefullt ovalt fönster beläget på en vind. Jag såg sjukhus som var beläget i underjorden. Helt plötsligt gjorde min huvudkaraktär oväntade saker, och jag sa till honom ”Gör INTE så Vincent. det är inte så jag har tänkt att du skulle göra. Läsarna kommer inte att tycka om dig” Men han var envis. Han struntade i om läsarna tyckte om honom eller inte. I bokens första del så tigger han om läsarnas uppmärksamhet. I den andra delen skiter han i dem även om man får ta del av hans lite skrämda tankar i bland.

Jag ville från grunden med min berättelse visa för läsarna vad som händer med en person som utsätts för mobbning och även far illa hemma. Jag tror Vincent tänker de tankar som vi ”vanliga” skjuter bort från oss själva. Helt plötsligt tänker vi som offret som mobbas, och i andra stunden tänker vi som den som mobbar. Sedan ser vi hans sorgsna värld i med en mördares ögon. Kommer vi att förstå varför han handlar om han gör? Förlåter vi honom bara för att hans uppväxt var dålig? Hur hade vi själva varit mot honom? Hade vi mobbat honom? Hade vi försvarat honom? Hade vi tigit ? Hade vi gått till polisen om den granne vi älskade mest slog sitt barn? Vem och var skulle vi själva vara?

Jag hoppas kunna lura läsarna med snabba vändningar, Jag hoppas kunna beröra dem, få dem att gråta, låta dem bli arga och låta dem fundera vem de själva är egentligen.

Inget är givet i romanen. Den kan sluta hur som helst. Senare ska jag berätta hur jag byggde upp alla karaktärer och berätta om miljöerna den utspelas i.

Det blir en skräckroman full av kärlek, svek och ondska

Då jag var med i ”Kropp och själ” i SR

Finns att lyssna på här:  http://www.youtube.com/watch?v=mKZ5yG1Nz5w

Jag band fast dig

Någon gav mig rosor en gång. De var dyra. Hon hade betalat dem med sitt hjärta.

Jag sade inte ens ”Tack” jag slet dem i stycken och använde taggarna till att riva upp hennes hud på ryggen. Blodet forsade på våra nakna kroppar då vi som odjur letade oss till den mörka Atlanten på andra sidan världen. Då jag var långt i dig så skrek du och ett leende låg magiskt på dina olyckliga läppar.

Jag orkade inte med dina kramar. Jag band dina handleder i sängen. Jag orkade inte se din skrymmande perfekta hud så jag härskade över din kropp och lät din själ rinna bort i lavan som hett flöt mellan oss. Ingen ska någonsin röra min själ. Ingen kommer någonsin in i mig.

Jag älskade dig en sekund. Den sekunden lever du för i dag. Du kommer aldrig att älska någon annan. Jag har kedjat fast ditt hjärta i mitt svekfulla tomma hat

Hjärtlös

Tydligt hjärtlös Du river bort skinnet på min rygg. Du skrattar tomt. Jag älskar det. Jag är dock redan skinnfri Du sticker ut mina ögon med dina förlorade naglar Du skrattar tomt. Jag älskar det. Jag var redan blind Du stampar på mitt hjärta Du skrattar tomt Jag älskar det. Jag sa, du hoppar bara på ett dött luftslott, skapad av fantasi För jag är redan hjärtlös

Flickan som inte fanns

En gång mötte jag en flicka som inte fanns. Hon satte sig brevid mig på min stålsäng som badade i drogat och kletigt blod.

Hon var så vacker att tiden rann ner i min tafatta mage. ”Solstråle”, sa jag plötsligt och insåg att jag blivit generad av hennes tillkomst.

Plötsligt såg hon så där allvarigt ut som flickor som inte finns bara kan. Hon tittade på mig med sina himmelsblå ögon och talade med allvariga och förintande ordd:

- Jag ser miljarder människor på min resa genom jord, dalar och sorgsna berg. Jag har sett allt. Tro mig, det finns ett sagoland någonstans, Bortglömt och gömt för att människor med svarta hav inte ska komma åt dem. Jag har sett drivor av svarta rosor som Jättar berikar med sina hjärtslag. Jag har sett blommor stiga ut sin jord och ge sig själv som gåva till havet. Jag har sett allt Jonas. Men inte dina tårar. Min fråga är..en aning mystisk, misstänker jag. Kan man gå genom blod? Men varför gråter du inte.

Mina ögon tändes till kyla. Jag skrattade dovt och jag blev mitt andra jag. Mörk och blodtörstig. Jag ville bara riva flickans rygg till taggtråd av fryset dagg.

-JO, sade jag.  Jag såg att flickan nästan grät av bisssar rädsla. Tomt och ekanade på något vis.

Jag fortsatte med en aning fördröjning: Jag har sett helvetet.

Flickan, som inte fanns målade sina ögon mörka av tyfus som invarderade hennes änglahjärta som slog som fioler.

Även hon brann av mörker. Tillsammans med mig. Ond. Fast inte ensam längre.

Hon red mig hela natten. ´Jag tror hon grät innan hon dog.

För hon smakar havsalt.