Två sjuka själar


Hon ligger stilla där på natten som hade kunnat vara vacker, men ångestens fåglar pickar ut det sista som är kvar på hennes själv. Flaskorna är spridda runt golvet så att det nästan inte kan andas,och inte hon heller.

I tystnaden så hör hon grannen stoppa in nyckeln i hålet, Stegen från trapphuset är vingliga som vanligt. Han sjunger en glad sång med en trött och tårfylld röst. Han låtsas att han är glad när han är ute. Men när dörren har dovt slagit igen bakom honom så hör hon alltid ett ångestfyllt skärande ljud.De hade älskat en gång efter ha druckit massa sprit. De hade hamnat på golvet bland alla flaskorna och han hade inte ens tagit av sig kläderna varken hans egna eller hennes.

Han hade juckat hårt utan rytm mot hennes späda kropp där hon låg livlöst och stirrade upp i taket. Hans ögon var mer än livlösa, de kunde liksom dra in det sista ljus som trängde sig igenom persiennerna och rakt ner i hans döda själ. Hon väntade på att det skulle ta slut, men samtidigt inte för den våldsamma närhet som infann sig bakom hennes trasiga kropp gav den enda närhet som fanns någonsin.

Två döda själar försökte hitta ljuset men fann varandra.

Domedagen på Drottninggatan

Människor skyndar apatiskt på gatan. Dom har bråttom. De har bråttom någonstans. De är inlindade i pengar som de stulit i från de svältandes magsäckar.

Med tomma ögon och berått mod handlar de allt som kan köpas. Statusen kräver att de ropar in sig själv på auktionen. Själen må säljas till satan, bara prylarna får plats på det fyllda golvet hemma. Med dagens mode ler de stolt men tomt med dagens plastikoperation söndermald i ansiktet och kroppen. Hur såg en gång en människa ut?, och hur brydde de sig om varandra?

Man skyndar, Skyndar ingenstans. Alla vill vara de vackraste. Som robotar går de fram och tillbaka med kassar i sina händer. De kan inte tala längre, de kan bara handla. De kan inte umgås längre, utan bara tillfälligt råka trampa på varandra i kön på NK. Den enda närhet som de får.

De köper. De köper i hjäl sig.

Sedan en scen på Drottninggatan. En man som våldför sig på ett barn. Hon skriker. Ingen hör. Ingen ser. Ingen bryr sig.Alla bara skyndar. Skyndar för att köpa. Köpa någonting som de inte vet.

Barnet skriker. Folk handlar. Undrar vem som dör först? Undrar om de inte dog för längesedan

Tick tack


 

Det droppar. Det droppar mörkt. Det doftar dovt. Hon kan inte se någonting. Sorgen har förblindat henne. Hon kryper fram släpandes tungt på sig själv. Tyng som bly på sin oändliga sorg. Den är är som en ofrivillig drog. Det är det enda som hon känner och känner till. Hon kan inte minnas hur länge hun har funnits för det var för längesedan hon räknade sina andetag. Hon bara hör ett ljud
Tick tack. Tick tack
Hon stannar upp i sitt släpande.
”Vem där?” frågar hon tomt
Det svarar: Tick tack.
Hon vill alla fall presentera sig. Men hon minns inte sitt namn, då ingen någonsin har tilltalat henne. Hon fortsätter att släpa sig fram. Allt känns som brännhet asfalt under hennes hud.
Tick tack. Tick tack.
Allt snabbare. Snabbare än ljudet från en betongbro som rasar då sorgen tagit sig över bäcken.
Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Hon, hon utan namn tänkte återigen fråga vem det var som tickade och som tackade.
Det droppade och tickade. Och tackade. Dovt. Inte ens med sorg, ty sorg är en känsla.
Hon lade sig ner på ryggen och lät fingrarna leta sig ner i sin öppning i hennes längtande hål.
Hon viskade: Ska jag någonsin få känna något. Mörker kom och våldta mig åtminstone.
Tick tack. Ticktack. Mellan hennes andetag. I en rytm av vackert slut. I takt som två solar
som exploderar över den försvunna Atlanten.
Hon längtade till kedjor runt sina handleder så hon kunde känna sig försvarslös. Det var sådant som räddat hennes liv förr. Fast hon ville dö.
Tick tack. Tick tack allt närmare.
Hon ser glödande ögon som skiner fruktansvärt av en våldsam värld som hon vill och inte vill se. Hon dras in i den.
Orgasmen biter tag i henne, trots att den känns obehaglig så är det en känsla
Tick tack. Tick tack, Tick tack,
Något skriker Allt närmare
Hon känner piskan mot sin hud. Hon borde vilja fly. Varför gör hon inte det? Hon ler i stället.
Ler på ett autistiskt vis. Utan ord och utan ansikte.
Tick tack. Tick tack,. Tick tack. Tick tack
Allt exploderar mellan hennes ben som trummar mellan fingrarna.
Plötsligt så ser hon allt i sin värld av asfalt.
Martin lossar hennes kedjor och ler. ”Älskling du var fanatiskt i natt”
Hon ler tillbaka. ”Ska jag sätta på Kaffe?” Han nickar och slår på radion.
Tick tack. Tick tack,
Då han vänder sig om tar hon fram revolvern och riktar den snabbt mot
hans huvud. Det smäller. Blodet ekar. Han hinner inte ens skrika.
Tick tack. Tick tack. Hon öppnar sin mun och trycker av. Hon skrattar
Trycker,.Det smäller av.
Tick tack. Det slutar aldrig låta. Tick tack. Tick tack
I mardrömmens sanna värld.

Grovmanus gå mot slutet


”Wilda” ligger nu på 204 sidor. Det går mot slutet med skrivandet. Jag brukar alltid skriva sista sidorna efter ett par glas vin. Det är tradition. Jag har en sådan flaska hemma nu, och det innebär att jag snart är klar med grovmanus, vilken dag som helst. Men det är långt kvar till den är klar.

1. Första genomläsningen

Här ändrar jag detaljer. Historien har ändrats under skrivandets gång. Vissa saker ska bort, andra ska läggas till.

2. Andra genomläsningen

Nu kommer grammatiken. Jag läser texten högt för att se om den rinner på, Jag ser om det finns återupprepningar osv. Sedan är det lätt, att när man som jag skriver ”Flow on” att man själv bara förstår texten och innebörden och ingen annan:)

3.Tredje genomläsningen

Här så försöker jag öka stämningen i boken. Lägger till små detaljer och gör så att jag tror läsaren själv känner stämningen och dras med i den

4. Fjärde genomläsningen

Den görs av någon annan än mig

Jag gissar att man kan köpa boken till hösten. Den verkar bli uppåt 245 sidor

Omslaget ska utformas av ingen mindre än Stina Wollter:)

 

Första presentationen av ”Wilda”


 

Psykologen William (efternamn ej bestämt) återvänder efter tio år i i Stockholm till den byn han en gång föddes i. William återvänder för att någon i hans nattliga drömmar vill ha hans hjälp med något. Han blir besatt av drömmarna och lämnar sitt trygga liv i Stockholm tillsammans med sin fru Sadie och deras tolvåriga dotter Klara för att leta efter sanningen. Till Sadie säger han att han vill rädda äktenskapet som varit ansträngt sedan Klaras tvillingsyster dog i barnsäng. Men egentligen är det han nattliga drömmar som vill ha honom dit. Han får jobb på en psykologmottagning som hans barndomsvän Martin Keller äger.Han blir tilldelad några patienter och börjar sitt jobb.

 

Men vem är det som söker efter honom? Vems röst är det som kallar? En dag råkar William ut för en bilolycka som han överlever, men han får till följd av denna märkliga krafter. Han inser att alla människor kring honom inte är det som de utger sig för att vara. Vem är vän och vem är fiende?

 

En dag så träffar han en ny patient som heter Wilda. Hon är rösten i hans drömmar. Hon ber honom om hjälp med något. William är helt besatt av henne, och han är beredd att ge upp sitt liv för henne.

 

Hon är inte en vanlig patient

 

Hon är en sorgsen vampyr

 

Vi får följa Williams liv parallellt med Wildas uppväxt i ett franskt kloster på det tidiga 1900-talet. Någonstans korsas deras öden och någonstans mitt i finns den livsfarliga vampyren Damien,

som gör allt för att göra Wilda till en av sina egna.

 

 

 

Drömpåsen


Tänker. På minnen. Var blev dom av? Föll dom bakom mörkret någonstans? Drömmar. Ja jävla drömmar eller är det bara fantasier? Jag har tänkt mycket dom senaste dagarna. Så pass mycket att jag inte ens viljat att väcka sömnen. Jag vill väcka drömmen, men sist jag gjorde det så överföll sanningen mer att jag började att förtränga drömmarna. Jag stängde av huvudet – stoppade dem i en påse, och slängde i väg dom. Jag hörde hur dom skrek när påsen tjöt genom luften och hur dom slogs mörkblodiga på den smutsiga asfalten. Det lät som små djur – sjungande fåglar som hastigt fick dö för att jag inte vågde. Vad jag glömde var att i påsen med drömmarna så fanns även värmen från allt. Jag frös, Fan , vad jag förs. Jag vande mig dock och jag överlevde. Knappt.
Ska jag öppna drömpåsen och höra drömmarna skrika eller ska jag förinta allt igen. Klä mig i siden och mata mig med mod så ska vi alla höra de vackra vingarna sjunga genom luften, För mig. och för dig, så ska vi bli alla i natt

Kärlekens flaska


Tänkte skriva i går ett mejl till och påminna dig om ett gemensamt minne som vi tillsammans bar i en öde park under den natthimmel som sken så vackert för oss.

Men jag kom på att under jord, finns ingen elektronik ej heller det mest levande hjärta som någonsin funnits. Det sista som du skrev till mig var på en bussbiljett från din sista resa, skrivet med smutsigt blod. Du skrev ”detta farväl skrivs med tyst gråt”

Jag gick igenom parken i går. Såg plötsligt det trädet där vi älskade med månen som vittne och med höstens löv som täcke över våra nakna skakande kroppar då vi gled in i varandra – du sköt rakter till månen med din magiska blick och jag flög med den första raketen och vi var våldsamt ljuvligt förälskade i denna natt och varandra

Vi lade oss ner för att vila en stund . plötsligt så växte det fram en rosa tår från dina nattblommiga ögon som viskade kärlek för oss, det var så vackert att det ännu gör ont.

Du sade att det här var första gången som du känt kärlek på våra tungors utfroskande resa. Allt var så totalt perfekt.

Vi tog en flaska och viskade hemligheter i den om varandra. Vi skrattde flummigt och natten följde med oss. Du tog flaskan och grävde en kärleksgrav under trädet vid vår lägerplats. Sen gick vi hem och sågs aldrig mer. Fegheten övervann mig och jag gick till en skitig bar och drack öl med en kvinna som tog betalt, När vi gick till hennes kvart så mötte vi dig, då rann allt i väg som hänt och vår värld sprängdes isär.

Jag satt i parken i går, vid vårat träd. Jag grävde upp flaskan med darrande händer,

flaskan lyste fortfarande av energi trots att det var längesen,.Jag öppnade korken som du slutit med dina underbara händer. Jag satte öronen på flaskans hals så spelade den våra hemligheter .- en droppe flöt ur flaskan och hamnade på min kind

Jag kunde inte hålla emot. Jag gick under – som ett atomsvapen i kylan jag sönder och blev till tusen dårar,alla var jag,. Idioter. Jag kastade flaskan, den gick sönder,

Jag skar mig -. blodet målade etiketten med mitt bannlysta blod.

Dom säger att du ville upp till vår kärleksnivå igen – du flyga till månen, för att du hade känt du kunde leva. Du tog en taxi av någon konstlad energi. Men den körde vilse, chauffören skrattade och sa, ”här blir ingen fri” Han gav dig en kanyl som han satte in i en ådra – och sen dess kom den aldrig ut igen,

Jag bara hoppas, att du åtminstone var lycklig en sekund.

Piska mig!


Hon försökte att älska honom. Kysste honom djupt.

Han förstod inte. Satt där kall och livlös. Precis som han aldrig fötts.

Han sade att han skrek när han föddes och att han aldrig sluta fast hjärtat blivit stumt.

Hon försökte att nå hans hjärta med passion och kärlek. Han passade inte tillbaka. Drog apatiskt in pulvret i näsan Som attackerade nervsystemet med sin fantasisubstans. Han klädde av sig. Räckte henne piskan. Hon teg

Hon grät. Hon ville inte skada. Den hon älskade mest.

Han böjde sig ner. Hon slog ett tappert men vettskrämt slag med piskan som ven obarmhärtigt mot hans skinn.

Det var för hans skull. Det var verkligen för hans skull.

Som hon nästan piskade livet ur honom