Så till sist.


Så äntligen sommarlov. Hela TVÅ veckor. Vad ska jag göra med all denna tid? Jag hoppas kunna skriva lite manus. Jag måste dessvärre köpa en ny dator eftersom de jag har verkar vilja ge upp. Underbart att lägga pengarna på det då jag hade andra planer :/

Det har varit ett bra sommarvikariat med underbara arbetskompisar. Äntligen för jag återigen bli oseriös och ägna mig åt skrivandet igen. Jag har saknat det:)

Hösten innebär plugg på huvudinriktningen psykiatri och praktik någonstans., om jag inte själv blir inlåst vill säga;) Ska bli trevligt att träffa klasskompisarna igen:)

 

Nu ska denna rödvinspoet knäcka ”en” öl-:)

RIP Robin Williams.


Jag brukar inte bli berörd då Hollwwoodkändisar avlider. Det rör mig inte i ryggen. Jag kände dem inte dem personligen helt enkelt. Man kanske förvisso sett deras filmer eller lyssnat till deras musik. Oftast avfärdade man deras död med en lamslagen axelryckning.

Men med Robin Willliams var det annorlunda. På en gång kände jag en saknad och en stor sorg i hjärtat efter media rapporterat om hans död. Jag tror många med mig kände samma sak. Varför? Jag tror helt enkelt att de flesta även om de aldrig tänkt på det identifierat sig med honom. Mannen som gömde sorgen och ensamheten med att få oss att skratta. Magin med att avleda och förhindra människor att se det inre. Det tomma. Det smärtsamma. Bara avleda detta med en hastig, oväntat och rolig replik. På detta sätt så räddade han nog sig själv genom åren, och även oss då vi tillfälligt glömde vår vardag.

Redan då jag var liten och såg ”Mork och Mindy” så såg jag för första gången något som var roligt. Något man kunde skratta åt. Robin Williams gav därmed humorn ett ansikte,.

Jag ser att i sociala medier så tapetseras dem av ord till honom, om honom och hur underbar han var. Det är vid sådana här tillfällen vi talar om självmord. Men bara då nästan. När sorgen runnit bort och tårarna har torkat så talar vi om vardagen igen, och det blir nästan förbjudet att tala om självmord igen. Detta är tragiskt. Om vi skulle göra det oftare så skulle vi säkerligen hjälpa fler som har det svårt- Dessvärre finns det många fördomar om dem med depressioner.  Det finns så mycket fördomar så att många som är deprimerade vägrar tala om det eller söka hjälp för dem. Depression är ett mycket allvarligt tillstånd och det sista man vill höra är att man bara ska rese sig upp. Det går inte. Det är som att be någon utan ben att resa sig. Personen måste helt enkelt få hjälp.

Men finns det hjälp att få? Givetvis, Men resurserna är få. Landstingen satsar inte mycket på detta. Landstinget i Dalarna är inget undantag. Här i Avesta är det minst sex månaders väntetid för att kunna prata med en psykolog. SEX månader!!! Om jag ramlar och slår mig åker jag ner till akuten och blir omlagd direkt. Men om man har en egentlig depression och är självmordsbenägen så är det inte säkert man får någon hjälp!!  Tyvärr gör psykiatrin det misstaget att enbart skriva ut SSRI-preparat (vilket även kan ha motsatt verkan) utan att den får prata med tex en psykolog. Medicinen får aldrig ersätta den mänskliga omsorgen för det kan den inte. Tyvärr gör ofta psykiatrin de lösningar som är billigast för skattebetalarna utan hänsyn till den som söker hjälp. Allt är numera politik, till och med människors liv! 

Det är ALDRIG den deprimerades egna fel att den mår dåligt. Skuldbelägg den aldrig! Tyck inte att personen är konstig för att den söker sig till ensamheten,. Ensamhet är sällan självvald. 10599721_10152306424272219_2675724941912414897_n

 

Stulet rakblad, känner du?


Vin.

Skön musik.

Jag talade om livets mysterier. Hon kom och satte sig brevid mig, Skön som smärtfri. Underbar som barmhärtighet bakom en stulet rakblad.

Känner du?

Helt underbart.

Jag låtsas som det regnar stilla våta droppar på rutan i sensommarnatten.

Det var den natt allt kunde dansa.

Hon lade armen kring mig, För mig var det som att stoppa en sylvass hotande kniv kring mitt bara strupe.

Panik. Panik,. Måste fly.

Hon tittade på mig med öppna välfärgade empatikst ärliga ögon

Jag vill inte se sånt. Det är ett hot.

Hon viskade, och av orden så samlades en rödgrön dansande nyans i rummet.

”jag tror dina tårar tränger sig igenom sten”

-Skitsnack, sa jag och ställde mig upp. Det var ett självförsvar mot något jag inte vill höra, något jag inte vill uppleva.

Hon satte ner sitt huvud och grät strömma ärliga tårar.

Jag gick ut och ställde mig och rökte, Jag tänkte.

Nedanför mig en sten, stor som berg. Till min fasa så krympte stenen och blev till sand. Jag hade något på kinderna. Vad var det?

Det var något som hette tårar som blötte den bedjande marken, och smälte tårarna.

Jag grät genom sten, hon grät för att jag var lögnen själv.

Brevet jag aldrig sände


Kära älskade du!

Det här är ännu en brev jag inte sänder dig. Det här är ännu ett brev som du inte kommer att få. Du får det inte därför att du inte vill ha det. Du vill inte ha det för att du inte vill ha mig. Du vill inte minnas mig. Du vill låtsas som vi aldrig fanns. Skratten vi delade. Sorgen som vi smulade sönder för varandra. Du vill inte minnas hur jag läste för dig. Du vill inte minnas att du sjöng för mig. Du var mitt allt men jag var ditt ingenting.

Älskade. Man saknar det man hade men inte förstod att man hade. De små stunderna då din hand råkar vidröra min och det kändes som solen alltid skulle skina. De gånger vi tittade på en film och klagade på att den var dålig.  Hur vi skrattade åt den. När vi var mitt i allt så trodde vi det var vardag, men det var lycka.

Älskade. Jag försöker dressera min saknad och klä min sorg till en lycka som inte går att nå. Den är skör. De gånger du befriar mig, då jag inte tänker på dig så känner jag mig stark, min älskade. Men de gångerna är tråden så skör, så skör. Förr kunde jag dränka sorgen i alkohol. Jag nästan skaffade mig sorg för att få dricka alkohol, dränka sorgen. Det virvlar så skönt i själen, då kärleken försvinner och gör allt till lust. Men nu älskade höll alkoholen på förringa mig. Jag insåg plötsligt längst ner i glaset att du var förlorad älskade.

Då jag trodde jag kommit över dig så hade saknaden och kärleken trängt in i mig, etsat sig in i mig. Det gjorde så ont, så ont, så ofantligt ont. Kunde jag inte få dig, så skulle jag sända mig själv till döden.

Jag ropade efter hjälp Men jag har inga vänner kvar, eller hade jag inbillat mig att jag hade vänner, älskade?

Jag minns alt. Jag ville verkligen dela glädjen med sig, min fina. När det händer bra saker så vill jag ringa till dig och berätta det. Men jag kommer i sista stund på att du inte vill veta av mig, att jag inte betyder något för dig.

Just de sista orden gör mest ont. Du ställer dig i samma ruta som mina fienden, du ställer dig i samma ruta som resten av världen.

Hela världen mot mig. Hur kändes lycka?  Troligen borde jag aldrig ha tillåtit mig att känna lycka, för jag visste att det skulle bli mitt förfall, min ensamhet.

Men älskade. Jag hoppas du får ett bra liv. Jag önskar du varit en dålig människa så jag fick skälla på dig. Jag önskar jag hade haft något att anklaga dig för. Det vore lättare att gå vidare då. Jag önskar också att du känt sorg och saknad att du berättade det kändes sorgligt att det tog slut. Men du kände ingenting. Detta gör mig till ingenting. Detta gjorde oss till ingenting

Jag är ingenting för dig,

eller någon annan

tick tack


Det droppar. Det droppar mörkt. Det doftar dovt. Hon kan inte se någonting. Sorgen har förblindat henne. Hon kryper fram släpandes tungt på sig själv. Tyng som bly på sin oändliga sorg. Den är är som en ofrivillig drog. Det är det enda som hon känner och känner till. Hon kan inte minnas hur länge hun har funnits för det var för längesedan hon räknade sina andetag. Hon bara hör ett ljud
Tick tack. Tick tack
Hon stannar upp i sitt släpande.
”Vem där?” frågar hon tomt
Det svarar: Tick tack.
Hon vill alla fall presentera sig. Men hon minns inte sitt namn, då ingen någonsin har tilltalat henne. Hon fortsätter att släpa sig fram. Allt känns som brännhet asfalt under hennes hud.
Tick tack. Tick tack.
Allt snabbare. Snabbare än ljudet från en betongbro som rasar då sorgen tagit sig över bäcken.
Tick tack. Tick tack. Tick tack.
Hon, hon utan namn tänkte återigen fråga vem det var som tickade och som tackade.
Det droppade och tickade. Och tackade. Dovt. Inte ens med sorg, ty sorg är en känsla.
Hon lade sig ner på ryggen och lät fingrarna leta sig ner i sin öppning i hennes längtande hål.
Hon viskade: Ska jag någonsin få känna något. Mörker kom och våldta mig åtminstone.
Tick tack. Ticktack. Mellan hennes andetag. I en rytm av vackert slut. I takt som två solar
som exploderar över den försvunna Atlanten.
Hon längtade till kedjor runt sina handleder så hon kunde känna sig försvarslös. Det var sådant som räddat hennes liv förr. Fast hon ville dö.
Tick tack. Tick tack allt närmare.
Hon ser glödande ögon som skiner fruktansvärt av en våldsam värld som hon vill och inte vill se. Hon dras in i den.
Orgasmen biter tag i henne, trots att den känns obehaglig så är det en känsla
Tick tack. Tick tack, Tick tack,
Något skriker Allt närmare
Hon känner piskan mot sin hud. Hon borde vilja fly. Varför gör hon inte det? Hon ler i stället.
Ler på ett autistiskt vis. Utan ord och utan ansikte.
Tick tack. Tick tack,. Tick tack. Tick tack
Allt exploderar mellan hennes ben som trummar mellan fingrarna.
Plötsligt så ser hon allt i sin värld av asfalt.
Martin lossar hennes kedjor och ler. ”Älskling du var fanatiskt i natt”
Hon ler tillbaka. ”Ska jag sätta på Kaffe?” Han nickar och slår på radion.
Tick tack. Tick tack,
Då han vänder sig om tar hon fram revolvern och riktar den snabbt mot
hans huvud. Det smäller. Blodet ekar. Han hinner inte ens skrika.
Tick tack. Tick tack. Hon öppnar sin mun och trycker av. Hon skrattar
Trycker,.Det smäller av.
Tick tack. Det slutar aldrig låta. Tick tack. Tick tack
I mardrömmens sanna värld.

Hoppas vi ses i Västerås


Ännu en varm dag. Jag tror himlen längtar efter regn och åska medan den skymmer. Världen svettas. Då regnet faller så gråter himlen.

Detta blir lite stressat inlägg. Men jag vill bara meddela att jag ska uppträda på Kulturnatten i Västerås den 20 september. Kom gärna dit:) Efteråt blir det en liten efterfest. För er som vill alltså…

Jag ska tala om mina texter, samt läsa några av dem.

 

Hoppas vi ses

jag band fast dig


Någon gav mig rosor en gång.

De var dyra.

Hon hade betalat dem med sitt hjärta.

Jag sade inte ens ”Tack” jag slet dem i stycken och använde taggarna till att riva upp hennes hud på ryggen. Blodet forsade på våra nakna kroppar då vi som odjur letade oss till den mörka Atlanten på andra sidan världen. Då jag var långt i dig så skrek du och ett leende låg magiskt på dina olyckliga läppar.

Jag orkade inte med dina kramar. Jag band dina handleder i sängen. Jag orkade inte se din skrymmande perfekta hud så jag härskade över din kropp och lät din själ rinna bort i lavan som hett flöt mellan oss. Ingen ska någonsin röra min själ. Ingen kommer någonsin in i mig.

Jag älskade dig en sekund. Den sekunden lever du för i dag. Du kommer aldrig att älska någon annan. Jag har kedjat fast ditt hjärta i mitt svekfulla tomma hat